Hur kommer man ens på att man ska kolla på Bröderna Lejonhjärta ??

Tårarna bara rinner,mest för mig ,barnen ser den inte på samma sätt....

Jo för att den gick på TV,därför kollade vi.

Calle somnade efter bara en liten stund och Alfred har aldrig sett hela förr så vi tittade tillsammans.

Är det livet som spelar mig ett spratt eller finns det nån större mening i allt som jag inte förstår.Jag läste en litteraturkurs om Astrid Lindgrens författarskap på distans halvfart i somras.

Vet ni vad ett av arbetena handlade om,där jag valde själv ?

Av alla ämnen och karaktärer fick man välja rätt fritt....

Jo om Bröderna Lejonhjärta,om mod när man är en liten lort,om sorg och om Astrids sätt att skildra vad som händer när man dör.Det känns läskigt idag men samtidigt helt självklart ju!

Jag tror att nästan alla svenska barn idag växer upp lite med bilden av att man lever vidare nånannanstans.Jag tror nåt liknande och vill låta mina barn tro det-Och hoppas man en dag kommer till Nangijala och så småningom Nangilima.

Musiken I filmen har alltid fått mig att gråta,men efterlämnar inte bara sorg utan lite lite framtidstro med.....att man liksom inte vet....men hoppas!

sen du lämnade oss och saknaden blir bara större och större.

Vi försöker ta en dag i taget härhemma.

Vila i frid nu Älskling,glömmer dig aldrig!

som varit rätt tunga ,men nödvändiga....

Rensat ur bland makens kläder och sånt hemma ,jobbigt som sjutton men ännu jobbigare att ha allt framme så jag blir ständigt påmind ju.

Varit till en läkare för fortsatt sjukskrivning och en remiss till en kurator på min egen begäran.Just nu känns det som det går rätt bra ändå,men jag vet att sorg tar tid,kommer i vågor och den dan jag mår riktigt dåligt vet jag också att jag inte kommer ta den kontakten DÅ ,så därför känner jag att det kan vara skönt att ha en sån kontakt redan.

Var till biblioteket i Uppsala igår,lämnade några böcker,lånade en annan bok om ungefär det jag just nu går igenom,en makes hastiga bortgång.Ledsamt och obeskrivligt igenkännande att läsa men skönt att läsa nån annans ord kring precis det man själv går igenom.

Ibland ute bland människor undrar jag vad de tänker ? Lyser det i pannan att jag är änka?

ÄNKA,vilket jäkla ord förresten ? Man ska inte vara änka när man precis fyllt 40 år,har småbarn och pluggar,det känns helt fel.Det kan man vara när man är 75+ gammal och grå och barnen växt upp !Så det så!

Såklart syns det inte utanpå,men den knäppa känslan finns där ibland så jag får liksom påminna mig om att jag är precis (nästan ) som vanligt  där jag går på gatorna ganska anonym.

Just igår blev jag otroligt irriterad och arg på att förälskade par överallt (de var säkert inte fler än vanligt ) och familjer som gick på stan med sina barn,familjer med både en mamma och en pappa....sånt känns orättvist! Och det ÄR orättvist! Men va sjutton,sen när jag varit arg en stund så kom jag på mig själv att försöka glädjas med dem istället.Det är ju faktiskt inte DERAS fel att min man inte finns längre.Jag vill inte bli en arg,bitter surkärring som missunnar andra sin lycka,tvärtom!!

Men en liten stund var jag arg som sagt och sen släppte det bara jag erkänt det för mg själv,det är nog ett rätt bra tecken (tror jag ?!)

Fick även lite hjärtklappning när jag hörde en uttryckande ambulans.Andas,andas....dom gör bara sitt jobb! 

Sen gick det med över och jag fortsatte min resa mot Kumla.

Blir nog hemma några veckor  till så jag skippar en hel kurs och ev hoppar på nästa delkurs istället.Om det funkar och jag orkar vill säga,annars får jag väl vara hemma ett tag till om det behövs.

Sitter just nu i min mans stora dotters lägenhet,åkte ner igår .Calle har varit här hela helgen hos henne och de stora killarna har varit hos sin pappa så jag har varit ensam hemma hela helgen och hunnit både ta hand om mig själv lite,gråta och bearbeta men även övat mig i att vara ensam hemma.Efter ett mer än 5 års nära kärleksförhållande(med mannen oftast hemma sista åren ) är det ovant som sjutton ens bara att vara ensam hemma just nu,men det gick !

Imorgon kommer mina stora fina killar hit ,sen på onsdag är det begravning .

Hade jag  kunnat hade jag hoppat över den .Känns otroligt tungt nu men det är ännu en sak som ska göras så bara att göra det och göra det till ett fint minne.

 på himlen idag......

En fin  fantastisk människa som jag haft förmånen att ha som nätvän i många år har idag på morgonen lämnat oss efter en tuff hård mot cancern.Hon var så stark och hade underbar humor och jag minns MÅNGA diskussioner på ett visst nätforum.

Hon kommer för alltid finnas i mitt hjärta  

Den kämparglöden,viljestyrkan och hela hennes livsinställning kommer jag bära med mig i de allra tyngsta stunderna.För att hedra hennes minne kommer jag verkligen kämpa för att en dag verkligen LEVA igen,inte bara överleva.Hon var en kämpe och det är jag med !!

En dag kommer jag få tillbaks glittret och glädjen i ögonen igen ,men det kommer ta tid.

Dagarna går ,en efter en.....jag försöker ta hand om mig,låter känslorna komma när de kommer.

Saknaden härhemma är enorm och att ens orka tänka på framtiden är svårt....

MEN jag vet att min man,som nu fått sällskap av en fin själ i himlen (eller vart man nu kommer,jag är osäker ?),hade velat att vi verkligen inte grävde ner oss i sorgens mörker för evigt.Tvärtom !

Han hade liksom finaste Kajsa velat att vi verkligen levde,uppskattade varje dag och tog vara på allt vi faktiskt har !!

Försöker sysselsätta mig på dagarna lite lagom sådär.Idag har jag varit i ena sonens skola och varit med när de stöpte ljus.En fin tradition,men varmt och svettigt!

På nåt sätt är det ändå skönt att se att livet liksom går vidare och att det allra mesta är precis som vanligt!

Ikväll ska jag krama alla mina fina grabbar lite extra ,de är verkligen helt underbara   

Jag beundrar de stora som ens orkar ta sig till skolan och faktiskt koncentrera sig lite,nåt jag själv har jättesvårt för just nu.

Alfred har sina fina finurliga funderingar emellanåt fast oftast är han som vanligt och det är skönt det med.

Lilla Calle är solen i vårt liv,den som liksom bara ÄR och gör oss på bra humör bara genom det   

Mitt i allt elände kan jag ändå känna att jag är så otroligt lyckligt lottad som får vara just deras Mamma .

ska jag vara färdig sjuksköterska och föreläsa om en del av mitt liv,om sorg!

Men vägen dit är lång!

Vägen genom smärtan,saknaden och sorgen är lång och tung och det finns inga genvägar.

Man måste gå igenom,det går inte att gå runt.....ett steg i taget....andas andas

Dagen idag har annars varit en relativt bra dag.Jag försökte vila på spikmattan en stund men när jag blev arg på en röst i meditationsmusiken insåg att jag har för mycket aggressivitet för att kunna VILA ....så jag tog bussen till stan för lite fika med fina goa halvgalna kurskompisar,så lyckas få mig både att le och skratta mitt i allt  

Nås sen via nätet av den tråkiga nyheten att en kär vän via nätet håller på att förlora kampen mot skitcancern .....

Faaaan! Rent ut sagt! Hon var en kämpe,en förebild för så många.Så många starka åsikter,såna roliga skratt.....ett stort tomrum kommer det bli.

Men jag lovar kära Du,om det är till himlen man nu kommer,så kommer du få kul sällskap som du kan diskutera med 

den här är till dig från mig och alla barn,vet att du älskar denna låten   

Dagen idag har varit lång och tung att ta sig igenom.Vi har tänt ljus,fikat,tagit en promenad ,fikat hos Thilda,byggt bilbana och slutligen läst sagan "Adjö Herr Muffin"

Än en gång,oändligt massa Grattis på Fars Dag,du är så oerhört saknad här.....

tillsammans fick vi enligt mig.Det är ju tur att man inte vet hur lång tid man har.Alla har sin stund på jorden.Den kan va lång eller kort ,det är olika.

Igår var en gammal vän här ,vi drack lite vin pch pratade och pratade och pratade......om allt och inget! 

Om mig,om henne,om barn ,om livet och om döden och allt däremellan.

Känslan i natt när jag la mig var inte enbart ledsamhet och saknad utan faktiskt också tacksamhet och hopp.

Tacksamhet att jag faktiskt har allt jag faktiskt HAR,att jag fått uppleva SÅ mycket kärlek,spänning,äventyr men även tråkigheter med min man under våra korta år tillsammans.Vi fick 5,5 år tillsammans .Det är mer än många nånsin får som kanske lever ensamma hela livet men ändå alldeles för kort kan jag känna...

Ingen av oss sökte egentligen en partner när vi träffades,men livet ville annorlunda.Ingen av oss hade heller tänkt oss fler barn ,men även där ville livet annorlunda.Första gången resulterade det i en enorm smärta och andra gången i en 9 månaders orolig väntan men sedan en underbart fin liten rödhårig unge   

Jag har en underbart fin familj,fina vänner,4 fantastiskt fina killar ,tak över huvudet, massa nya kurskompisar,möjlighet att utbilda mig till nåt jag vill arbeta med....jag är hyfsat frisk och har friska barn .

Det är faktiskt superdupermycket att glädjas åt om man tänker efter,och i såna här lägen så måste man nog verkligen göra det för att ta sig genom timmen,dagen ....och vidare.

MEN jag saknar den kanske viktigaste personen i mitt liv,så jag måste liksom börja om....hitta mitt liv igen ,samma liv som innan men ändå inte....det är en läskig upplevelse.

Mitt liv som ensam med 4 barn .

Utan att jag valde det själv blev jag ensam och såhär är livet nu,hur ska det bli sen ? Hur ska man orka vidare ???

Att jag orkar vidare vet jag redan,frågan är bara hur den resan kommer se ut .Det blir en tuff utmaning men det måste gå på nåt sätt.Nåt annat alternativ finns inte.

Döden kom emellan oss rent fysiskt men kärleken finns kvar för alltid .

Mitt i allt finns Calle som lyser upp dagarna lite  

Idag har varit en rätt jobbig eftermiddag med en del tårar som bara kommer...

jag grät lite ,Calle undrade varför.Jag sa att jag var ledsen ,han undrade varför.Jag sa att jag saknade hans pappa...jaha sa han.Varför då ? För att jag tyckte om honom....hm jaha,tycker du inte om honom när han är död?!

blev lite full i skratt.så enkelt för honom liksom,klart man tycker om honom fast han är död,men Calle förstår ju liksom inte....

och min yngste son har ingen far att fira...det känns jäkligt orättvist och grymt!

Men han har mig,flera storasyskon,sin mormor och morfar,sin farmor ....mfl mfl

men sin pappa har han inte längre och det är bara så sorgligt  

Han satt bredvid mig i soffan på förmiddagen och lekte med två små sjörövargubbar.De småslogs tydligen och den ena dog,hjärtat slutade fungera och den andra gubben blev jättearg...

Det är hans sätt att bearbeta på..

Igårkväll åt vi tacos och myste ,men det är jobbigt att en person alltid saknas.

Min mamma undrade igår hur det är,om jag tänker på honom hela tiden,varje vaken stund ....men så är det inte riktigt.

Det gör jag inte.Det kan gå långa stunder emellan.Men jag tänker på honom i alla situationer som kommer upp.Går jag på Ica tänker jag att jag ska köpa snus åt honom,när jag handlar tänker jag att jag ska köpa nåt han gillar,när vi ska duka bordet måste jag tänka efter hur många vi är.När jag upplever nåt tänker jag att jag ska berätta det för honom.

Sista åren var han alltid hemma så att komma hem och det är tyst och mörkt är jättekonstigt.

Så himla tomt!Och ovant !Och man blir smärtsamt påmind hela tiden !