tillsammans fick vi enligt mig.Det är ju tur att man inte vet hur lång tid man har.Alla har sin stund på jorden.Den kan va lång eller kort ,det är olika.

Igår var en gammal vän här ,vi drack lite vin pch pratade och pratade och pratade......om allt och inget! 

Om mig,om henne,om barn ,om livet och om döden och allt däremellan.

Känslan i natt när jag la mig var inte enbart ledsamhet och saknad utan faktiskt också tacksamhet och hopp.

Tacksamhet att jag faktiskt har allt jag faktiskt HAR,att jag fått uppleva SÅ mycket kärlek,spänning,äventyr men även tråkigheter med min man under våra korta år tillsammans.Vi fick 5,5 år tillsammans .Det är mer än många nånsin får som kanske lever ensamma hela livet men ändå alldeles för kort kan jag känna...

Ingen av oss sökte egentligen en partner när vi träffades,men livet ville annorlunda.Ingen av oss hade heller tänkt oss fler barn ,men även där ville livet annorlunda.Första gången resulterade det i en enorm smärta och andra gången i en 9 månaders orolig väntan men sedan en underbart fin liten rödhårig unge   

Jag har en underbart fin familj,fina vänner,4 fantastiskt fina killar ,tak över huvudet, massa nya kurskompisar,möjlighet att utbilda mig till nåt jag vill arbeta med....jag är hyfsat frisk och har friska barn .

Det är faktiskt superdupermycket att glädjas åt om man tänker efter,och i såna här lägen så måste man nog verkligen göra det för att ta sig genom timmen,dagen ....och vidare.

MEN jag saknar den kanske viktigaste personen i mitt liv,så jag måste liksom börja om....hitta mitt liv igen ,samma liv som innan men ändå inte....det är en läskig upplevelse.

Mitt liv som ensam med 4 barn .

Utan att jag valde det själv blev jag ensam och såhär är livet nu,hur ska det bli sen ? Hur ska man orka vidare ???

Att jag orkar vidare vet jag redan,frågan är bara hur den resan kommer se ut .Det blir en tuff utmaning men det måste gå på nåt sätt.Nåt annat alternativ finns inte.

Döden kom emellan oss rent fysiskt men kärleken finns kvar för alltid .

Mitt i allt finns Calle som lyser upp dagarna lite  

Idag har varit en rätt jobbig eftermiddag med en del tårar som bara kommer...

jag grät lite ,Calle undrade varför.Jag sa att jag var ledsen ,han undrade varför.Jag sa att jag saknade hans pappa...jaha sa han.Varför då ? För att jag tyckte om honom....hm jaha,tycker du inte om honom när han är död?!

blev lite full i skratt.så enkelt för honom liksom,klart man tycker om honom fast han är död,men Calle förstår ju liksom inte....

och min yngste son har ingen far att fira...det känns jäkligt orättvist och grymt!

Men han har mig,flera storasyskon,sin mormor och morfar,sin farmor ....mfl mfl

men sin pappa har han inte längre och det är bara så sorgligt  

Han satt bredvid mig i soffan på förmiddagen och lekte med två små sjörövargubbar.De småslogs tydligen och den ena dog,hjärtat slutade fungera och den andra gubben blev jättearg...

Det är hans sätt att bearbeta på..

Igårkväll åt vi tacos och myste ,men det är jobbigt att en person alltid saknas.

Min mamma undrade igår hur det är,om jag tänker på honom hela tiden,varje vaken stund ....men så är det inte riktigt.

Det gör jag inte.Det kan gå långa stunder emellan.Men jag tänker på honom i alla situationer som kommer upp.Går jag på Ica tänker jag att jag ska köpa snus åt honom,när jag handlar tänker jag att jag ska köpa nåt han gillar,när vi ska duka bordet måste jag tänka efter hur många vi är.När jag upplever nåt tänker jag att jag ska berätta det för honom.

Sista åren var han alltid hemma så att komma hem och det är tyst och mörkt är jättekonstigt.

Så himla tomt!Och ovant !Och man blir smärtsamt påmind hela tiden !