Man kan sörja och älska samtidigt.

Ungefär som att man kan älska ännu ett barn efter första barnet,fast man inte tror det,så gör man ju det.

Och fastän min fd man dött och jag sörjer och saknar honom såklart så finns det fler rum i hjärtat för mer kärlek,om man vågar öppna upp det. Vågar släppa taget om det som varit och vågar vara här och nu.

Oändlig sorg och saknad ,tankar och minnen ....ett år har gått och jag hör ofta min fd mans röst i mitt huvud,saker han tyckte ,tänkte,hur han skulle uttryckt nåt osv.

Men jag försöker att ändå inte bara stanna där i känslan,utan att försöka leva här och nu och att leva framåt,det som varit kan man inte ändra på <3

Vad jag vet så lever vi EN gång,vi har ETT liv,och det är till för att LEVAS!

Minnen i alla ära ,känslor och tårar ,de kommer när de kommer....för att jag sen ska kunna gå ut och möta världen lite starkare och med ett leende igen :-)

Tiden går fort,vi vet inte vad som väntar,vad vi kommer ställas inför i livet.Jag upplever att många tar alldeles för mycket förgivet och ständigt längtar efter mer.....eller nåt annat....eller om det bara vore si....eller så.

Det är deras val.Jag känner mig tillfreds här och med mitt liv idag,även om det innebär många tunga bitar och att vardagspusslet kan vara svårt att få ihop ibland.Trots detta är jag lycklig och nöjd!

På min praktikplats på sjukhuset möter jag dagligen patienter av alla de slag,unga personer med svåra kroniska sjukdomar,äldre personer med enorm livserfarenhet . Personer som har hela livet framför sig och säkert gärna skulle slippa sin sjukdom och de som levt över 90 år ,ett helt liv, och tycker det är konstigt att de levt såpass länge som de gjort och känner att de liksom levt färdigt.

Av allt detta och massa annat har jag fått en enorm ödmjukhet inför livet.Och inför döden.Jag har enorm respekt för livet i sig och min tid här på jorden och vetskapen hur fort det kan ändras.

Istället för att lägga fokus på själva sorgen /saknaden så är jag oerhört tacksam över de år jag och Basse fick tillsammans,alla minnen vi som finns kvar har och alla fina stunder vi hade.Vi fick en underbar son tillsammans,bara det är jag så otroligt tacksam och glad för <3

Jag är även tacksam över att jag har förmågan att trots allt vara positiv och kunna älska igen ,att jag vågar öppna hjärtat när jag mötte nån som idag finns vid min sida .Som förstår mig,som lyssnar ,som stöttar mig och som uppmuntrar mig när saker känns motiga och tunga .En av de finaste människor jag vet och som numera är min make och blivande pappa till vår lilla oplanerade bebis i magen.Som sagt,man vet aldrig vad livet kommer ge en ....

Jag är oerhört stolt över mina barn och min man som under det senaste året varit de som fått mig att orka <3

Under detta år har jag lärt mig så mycket! Om livet!

Om mig själv,om sorg,om kärlek .

Om människors fördomar och inskränkthet.Om avundsjuka och hjärtlöshet.Om oförståelse och ifrågasättande.

Men mest av allt har jag lärt mig att världen är full av underbara människor <3

Som har funnits där för mig och barnen,på ett eller annat sätt.Som finns där ibland eller ofta.Som lyssnat,frågat,uppmuntrat eller bara varit helt som vanligt.I allt sorgligt föddes nåt fint,jag mötte kärleken,familjen blev väldigt nära varann (inga tankar/frågor är för stora eller små ) och Calle har skapat sig en alldeles egen "bonusfamilj " efter sin pappas död.Helt fantastiskt!

Oändligt stort tack till ALLA <3

alltså,allt går om man VILL!!det mesta iallafall!:)

jag vet det,jag vill tro det....

så less på folk som mest gnäller.Varför blir man sån?!

så nu måste jag få gnälla lite:D....

jag skulle kunna lägga mig deprimerad o bara grina vilken dag som helst....tro mig det finns dar jag gör det,MEN sen reser man sig igen,hittar nya vägar,försöker påverka sin situation! För jag tänker jäklar inte ge upp !

NEVER EVER!

Jag är själv ansvarig för MITT liv!

Resa sig upp,ta en sak i taget ÄVEN om det är jättejobbigt så är det bara att göra det.

En timme,en dag,en vecka.....andas,andas ,andas....så går tiden och man gör sitt bästa!

jag vet hur det är när tillvaron rasar,tro mig,jag VET!

När saker händer man inte rår på,vet hur det är att må riktigt jävla pissdåligt,jag har gått igenom saker vissa knappt ens vågar tänka på och som de ryser av när jag berättar.Jag har bland annat förlorat ett barn (en liten flicka) i graviditeten i v 23-24,fött fram henne och sedan efter det genomgått ännu en graviditet full av oro och ångest.

Jag har även haft en man som varit sjuk till och från i över 2 år och som sedan dog hastigt hemma av en jäkla komplikation efter en operation.Min ena son var närvarande,ambulans kom direkt och jag var själv med och gav HLR där på golvet,den det var försent....jag har en 5-åring som idag inte har sin pappa i livet längre,så tro mig,jag vet hur det är när livet stannar och när det känns som att nån slår undan benen på en.

Jag vet även hur jobbigt det kan va med ungar,stora och små,diagnoser hit o dit,skola,dagis,fritids,tandläkarbesök,mobbing,ski
ttaskig ekonomi....jag vet hur det är .

OCH visst gnäller jag med ibland! Det är mänskligt tänker jag.

men jag försöker se saker positivt,försöker hitta lösningar,vara glad åt det lilla,vara glad åt det jag verkligen har,fokuserar framåt,affirmerar positivt och glädjs åt varje dag jag får och får finnas här på jorden<3

Ogillar människors attityd att allt är kört,att allt är "nån annans fel" jämt liksom!!

hur kan det va det ? ta ansvar själv då för F*N!

Ta av offerkoftan,fejsa verkligheten och GÖR nåt!!

Livet är hårt,brutalt och ibland jäkligt orättvist!

Men det är så det är,och det är det här livet vi fått liksom.

Som en numera avliden nätvän uttryckte sig ungefär innan hon förlorade kampen mot skitsjukdomen cancer.

Lev för allt du är värd,varenda dag och gärna lite för mig med :-)

Och det försöker jag göra.Mitt i min verklighet,full av massa känslor samtidigt,precis som det ska vara.