Det gör ont!

Saknaden gör så förbannat ont .Inte hela tiden såklart(för man klarar inte att känna det hela tiden ) men ibland.....

Som det sista dygnet när prästen ringde mig igår och ville att jag skulle fundera på till idag hur min man var som person,vad han gillade och hur han levde.Hon ringde tillbaks idag och DÅ gjorde det ont som sjutton att beskriva honom,alla positiva minnen ,allt jag älskade,allt vi haft.....det gör ont att prata om någon som inte finns mer.

Det gör ont i såna situationer där han brukade vara med,det gör ont att dricka morgonkaffet ensam,att somna ensam.Att inte kunna krypa intill på natten och kramas.

Ingen som inte upplevt samma sak kan nog riktigt förstå hur det känns att posten fortsätter komma,man ser alla saker härhemma som påminner om honom.

Den personen man skulle dela allt med,sorg och glädje,lycka,nya erfarenheter ,se barnen växa upp,smågnabbas med,laga mat tillsammans med.....finns plötsligt inte där mer!

Hur kan livet liksom bara gå vidare när en person fattas?!

Dagarna går,imorgon har det redan gått 2 veckor sen du lämnade oss.

Vi saknar dej massor!