En dag i taget.....

Alla inlägg den 5 november 2012

Av Mamma Xaramia - 5 november 2012 17:33

och allt blir bara som ett jäkla kaos!!  

Nån rycker undan mattan för en,bakbinder en och krossar ens liv,känns det som.Helt utan förvarning! 



Oftast flyter det mesta på härhemma rätt bra.Att vara ensam med barnen är egentligen inget stort problem.Vi har ju klarat det när mannen var inlagd på sjukhus i olika omgångar och alla barnen är såpass stora att de hjälper till så gott de kan efter förmåga.De stora är väldigt självgående och hjälpsamma,hjälper till och fixar mat,hämtar på dagis/fritids och tvättar själva.


Det jobbiga är liksom själva ensamheten i sig,att ensam ha ansvaret.....alltid! För alltid!

Även för det som mannen ju skött,som allt tekniskt.....Tv,datorer,mobiler och sånt!


Så när ännu en unge lyckats låsa sin mobil känns ju allt lagomt roligt.De har haft sånt grafiskt lösenord och sen gjort fel för många gånger så nu är telefonen låst.Den första som lyckades med detta har helt enkelt varit utan mobil sen dess för mannen skulle försöka fixa det men det har inte blivit av ......man ska ange en "säkerhetsfråga" eller sitt google-konto,men ingen av dem kommer ihåg något av det.....suck!

Nåja,får försöka reda lite i det nån dag,några dar utan mobil får de överleva....


Idag har jag ringt en del samtal,en del jobbigare än andra.Och bara att uppbåda energin att ringa känns nästan övermäktig ibland,men samtidigt så ska det göras.Visst skulle jag kunna delegera bort det men jag är sån som person att jag faktiskt mår bättre om jag har lite att göra så jag skriver listor härhemma och sakta prickar jag av en sak i taget.

Men det är liksom inte helt rätt att ringa till rätt ställe,på rätt tid och få tag i rätt person.....eller att hitta rätt uppgifter på nätet....sånt kan nog göra vem som helst galen!


Sen när datorn börjar trassla och färgen i skrivaren är slut kommer tårarna ......mest av frustration och för att allt tar sån enorm energi och en sån liten sak liksom blir det som får bägaren att rinna över.

Men sen samlar man sig,försöker samla ihop den rödgråtna mamman och fixar ytterligare nån sak och snart har ännu en dag gått och man har överlevt.


Jag har iallafall fått några papper utskrivna,några mail ivägskickade,några samtal ringda och alla barn har fått mat  



Och vi lever och har skrattat  även idag  


Häromdan knallade lilla oblyga Calle fram till en farbror och berättade helt enkelt:

Hej,vet du vad jag heter ? Jag heter Calle och min pappa är död och därför är han inte här och jag ska hjälpa mamma att steka köttbullar.....

Jag nickade och bekräftade att så var fallet och farbrorn hade nästan satt kaffet i halsen.Ha ha !


Så härligt enkelt och naturligt liksom !

Och det är väl Calles sätt att ta in och bearbeta ,att berätta om det.Sen att vi vuxna (många iallafall ) har svårt att möta barns frågor om döden kan ju faktiskt inte han hjälpa,han måste ju få prata om sin pappa.


 


Ja verkligen oväntat ! Och världen kommer inte bli densamma utan dig här  

Vi fick alldeles för kort tid tillsammans,men hann ändå gå igenom mer på dessa år än många andra gör på ett helt liv känns det som.

Vi saknar dig !

ANNONS

Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
      1 2
3
4
5
6
7 8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Min gästbok

Följ bloggen

Följ En dag i taget..... med Blogkeen
Följ En dag i taget..... med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se