En dag i taget.....

Alla inlägg under januari 2015

Av Mamma Xaramia - 28 januari 2015 10:37

några dar sen jag gjorde nån uppdatering om läget då det helt enkelt inte hänt något.Än

Pratat med juristen idag som är återinkopplad.Väntar på tid från soc .Däremellan försöker vi såklart hitta ett boende,ringer,mailar och försöker även leva som vanligt för att hitta orken och få lite andrum.


Försöker pussla ihop studierna med föräldraledighet tills i sommar när bebisen kommer.Bokar (och ändrar tid ) för ultraljud,fostervattenprov och en massa annat) Igår var jag dessutom äntligen och lämnade prover på vårdcentralen för att se om det är nån elak bakterie jag dras med.

Har lyckats göra klart de sista VFU-passen på barnsjukhuset ,bokat möte för uppföljningssamtal med handledaren så förhoppningsvis att det snart helt klart och jag kan inkassera lite högskolepoäng till .


Vi lever i ett vacuum,soc ska kalla till möte,KFM har kontaktat dem om avhysning och vi har ju sedan länge kontaktat dem med anledning av situationen.

En del personer verkar som sagt tro att vi bor kvar på pin kiv eller för att jävlas eller nåt,vad är det för fel i huvudet på dem liksom ?? När vi hela tiden talat om exakt varför vi bor kvar.VAD är det de inte förstår??


Hade vi haft nånstans att ta vägen så hade vi flyttat .Punkt! Enkelt va !? 

Och för att få hjälp via soc så är det såhär det MÅSTE gå till vad jag förstått,så att flytta in på nåns soffa,i nåns källare eller nåt sånt kommer inte lösa nånting alls,då blir ju situationen en annan,fattar ni ?! 

Då HAR vi ju boende och får således ingen hjälp .


För det är ju SÅKLART så kul att bo i flyttkartonger sen innan jul.Särskilt med barn.Och försöka få vardagen att fungera.

Och känna sig jävligt ovälkommen ,anses som nån jävla parasit eller vad ??

Lägg till en fruktansvärd ovisshet,stress ,dålig sömn och lite sånt så förstår ju alla vilket drömläge vi har mellan "grannar"(några få,de allra flesta är verkligen jättegulliga ) som snackar bakom ryggen,tisslar och tasslar ,kollar snett på oss och några har slutat hälsa.Varför liksom ??


Finns massa saker jag skulle kunna skriva här men jag håller mig för god för det,det tjänar inget till .

Snacket går redan i byhålan och jag låter det hållas.Som sagt,vill nån veta min version,vad som är sant och icke sant så svarar jag gärna privat på det eller via mess .Många har faktiskt hört av sig just så och det är jag glad för :)


Jag försöker hålla huvudet högt och inte sjunka lika lågt som en del andra i den här processen! 

Vi blir utan bostad pga att huset säljs.Vi har inget att förhandla om då KFM ger oss 4 veckor.Nya ägarna informerades om våra svårigheter att hitta nånstans att bo direkt.Vi får inte mer tid av dem då de vill in direkt och nu anser att vi kostar dem pengar.Försöker såklart förstå deras synvinkel med såklart ,men kan de sätta sig in i vår ?


Ja vi har skulder.Inget jag mörkat och inget jag skäms över .Jag vet vilka skulder jag har och varför de uppkommit.Jag tror de flesta människor kan förstå det mesta i min /vår situation och med vår historia.

Trassliga separationer,massa tjafs,lång tids sjukdom och sen plötslig död i familjen,oväntad arbetslöshet + massa massa mer,

Sorg,depression,uteblivet csn pga för lite poäng studerat under viss tid (de godtog inte fd makens död som giltigt skäl!)

De allra flesta människor förstår att ibland hamnar man i en sån här situation,man försöker och försöker,får precis upp huvudet över vattenytan så händer nåt.....och man kämpar så man är så slut mentalt att man funderar på om livet ens är värt att leva ibland.Och när man inser det så samlar man ihop sig och kämpar vidare.Man håller ihop för barnens skull,man MÅSTE prioritera mat före vissa räkningar ibland.Man ringer samtal på samtal,kämpar och halkar efter,man betalar det allra nödvändigaste.....till slut orkar man inte och inkasso är ett faktum.Man orkar inte ens bry sig då.....man söker hjälp men får ingen.Man kämpar ett tag till,sen rasar det lite till.Nånstans prioriterar man barnen och deras mående i allt,kämpar med det så man är helt slut..


Jag hoppas av hela mitt hjärta att de hjärtlösa människor som INTE förstår detta,som aldrig kommer förstå,aldrig nånsin hamnar där i det läget,de som tror att vi bor kvar av nån annan anledning än för att vi faktiskt inte har nåt val.

Trots all skit jag gått igenom ,trots alla motgångar och allt jag hittills tagit mig igenom så har jag faktiskt fortfarande ett gott hjärta.

Jag hälsar på folk,jag är trevlig,jag håller mig till sak,jag försöker förstå andras handlande och sätt att vara /göra och jag håller huvudet högt.


Jag kommer ALDRIG sjunka så lågt,inte ens på botten i mitt mående....aldrig nånsin !


Och som sagt,min story och mitt handlande får stå för mig.

Hur andra gör/säger /agerar får stå för dem.


Vill även tillägga att det finns SÅ många fina människor som bryr sig,på många olika sätt   


Som kanske bara lyssnar,eller finns där,det betyder MASSOR!!






ANNONS
Av Mamma Xaramia - 26 januari 2015 06:51

 

 

svart

 

svart

 

Allt var bara svart!

Natten var svart,

dagen var svart

 

Drömmarna var svarta,

mina känslor likaså

Mina kläder var svarta,

mina känslor också

Mina ögon var svarta,

fast de egentligen är blå

 

Allt inom mig var svart,

allt utanför var svart

Alla mina känslor var svarta,

mitt hjärtas tomrum likaså

 

Ingen orkar leva i ständigt svart

Mot min vilja var jag tvungen

att släppa in ljuset igen

för att komma nån vart

 

Idag är mina kläder och natten svarta än

Men jag vågade släppa in ljuset

och hittade livets alla färger igen...

 

 

ANNONS
Av Mamma Xaramia - 22 januari 2015 13:14

Ibland får man höra kommentarer så man tror man ska ramla baklänges!
OM nån tror på allvar att vi bor kvar i huset fast vi har nånstans att ta vägen ,alt att soc ska hjälpa oss är jag nyfiken på vad dessa personer tror är orsaken att vi då bor kvar ?!

 

OM vi hade nånstans att ta vägen,mer än knöka ihop oss tillfälligt i nåns extrarum några dar om det blir aktuellt,så hade vi gladeligen gjort det!!
Herregud vad tror folk ? på riktigt !!?


En del verkar dessutom ha fått uppfattningen att "såklart hjälper de (soc?) er",
jaha ?? Gör de ?? Vet ni,det trodde vi också !
Det funkar inte riktigt så,ring gärna själv och kolla om det stör eller om nån misstror oss.(det kanske de gör den dan sakerna är ute,låset utbytt och vi står på gatan ,men det vet vi inte för vi är inte där än )

Det är därför vi sitter här då?? För att de hjälper oss eller vad ??
Vi har liksom redan FÖRSÖKT den vägen,både en och två och tre gånger,vad är det folk inte fattar ?!
Blir liiiite smått irriterad faktiskt i detta.......


Om nån undrar nåt kring allt,har synpunkter,undrar vad vi gjort hittills med mera så FRÅGA gärna,anta inte egna hitte-på-tolkningar.....

Det SISTA vi behöver just nu är sånt här skit rent ut sagt! Eller att folk som inte har med saker antar och tycker utan att ha fakta ! Det hjälper INGEN i nuläget !

Vi GÖR precis allt vi kan och förhoppningsvis har vi satt x antal bollar i rullning så det löser sig....på nåt sätt.


Och NEJ jag tänker inte knöka ihop familjen temporärt med alla barn i nåns extrarum förrän det blir absolut nödvändigt,om vi inte har hittat nån lösning när KFM byter lås,DÅ kan det vara aktuellt ,inte innan.

Herregud det är människor vi pratar om,mina barn ,de ska inte staplas på varann i nåt jävla lekrum /extrarum/kontorslokal för att det ska passa andra och allt ska ske så "bekvämt " som möjligt....för att det blir "obekvämt " annars då eller ??


För mina barns skull,min egen skull och för att saker ska gå rätt till är jag gärna VÄLDIGT obekväm i så fall !


Och jag kan fortfarande inte trolla .Och jag kan inte påskynda soc´s eventuella arbete att hjälpa oss ....

Av Mamma Xaramia - 20 januari 2015 20:56

Gillar ju ordspråk och andra klokskaper.Hittat flera om att fokusera på hur långt man faktiskt kommit i livet istället för att fokusera på nuvarande problem.Ligger mycket i det och det är så jag brukar försöka tänka.


Sista månaden har dock varit ett undantag,situationen vi hamnat i känns rätt jobbig,MEN nånstans har vi ändå förmågan att hitta små stunder av lycka och harmoni,stunder som vi försöker bara vara....

Just idag har jag inte så mycket att skriva om ....den började med lite halvpanik och kaos,att försöka hitta allt till Calles skridskoförmiddag vid Stordammen .Har ju liksom packat ner nästan allt som vi inte dagligen använder så det vara bara att försöka komma ihåg vart jag hade lagt termosen.Skridskor,raggsockor och hjälmen hade jag dock redan letat reda på 

 

Vi gick dit direkt hemifrån så Calle hann få på sig skridskorna och åka en pyttestund innan alla kompisarna kom.

Jätteduktiga barn som alla kämpade med åkningen,Calle var helt svettig när vi gick därifrån.Ivar blev lite rastlös av att sitta i vagnen så vi gick en promenad till Thilda och fikade lite .

 



Hittade ett gammalt blogginlägg som jag skrev för exakt 5 år sen :


"En kompis har precis varit och hämta Calles spjälsäng som hon ska få låna av oss.


Eller låna och låna ? tror nog hon kan få den då vi ju inte ska ha fler barn ....det räcker så himla bra ändå "


Hmmmm....jo det var ju så jag trodde då ha ha .Ivar sover i den sängen nu . 




I ett annat inlägg skrev jag:


Jag har kämpat hårt,hårt som f-n,jag har gått igenom massor,fått mina smällar i Livet.....jag har träffat Döden,jag vet vad avunddjup sorg kan göra med människor,jagvet hur arbetslöshetens fattigdom tär på ekonomin och familjen,jag vet hur ett nytt litet barn kan va både klister och motsatsen i ett skört förhållande,jag vet hur viktigt det är att värna om "oss",att våga stå emot,att kunna säga nej,att respektera sig själv......jag har tagit mycket "skit" när jag sagt vad jag tycker/tänker.....och det har det varit värt det,varenda gång!


Jag är den jag är,den jag alltid varit....och kommer förbli!!


Jag ser saker för vad de är,vågar se....jag rasar och reser mig...även om många kring oss tvekat ,kanske även jag själva ,jag har tvekat ,på mig själv och på livet i sig självt .....men nånstans har jag i hela tiden haft nåt som fått mig att hålla fast,fokusera framåt och kämpat.....


Jag  har legat på botten i ett svart hål,naken själsligt och kvidande och gråtit så många tårar hysteriskt att ingen nånsin skulle tro mig.INGEN


Det har funnits stunder så oerhört grymt svarta och tunga att jag inte sett nån ljusning,inte velat leva längre.....och varit på väg från tanke till handling..


Jag vet hur mycket styrka som krävs för att resa sig....igen ....igen....och igen!

 

 

 

Och trots att detta är 5 år sen jag skrev så känner jag igen varenda ord.

Jag har som sagt rest mig,hittat motivationen,glädjen och lyckan och kommit en bra bit längre idag,Efter detta jag skrev ovan har jag sen då även mist min dåvarande man hastigt,Calle har mist sin pappa.Och jag har sen även träffat Kärleken igen.......så jag har gått igenom allt ännu en gång efter blogginlägget ovan.

 

Jag känner mig idag på ett sätt så mycket starkare men också skörare...MEN jag behöver bara se på min man,mina barn eller känna det lilla  fladdret i magen så försvinner tvivlen.....jag är SÅ mycket starkare än jag nånsin trott!

 

Även när livet rasar eller känns oerhört tungt .Jag vet att jag reser mig igen  

 

 

 


Av Mamma Xaramia - 19 januari 2015 20:42

faktiskt.

Ofta tycker jag att man hört att när nån väntar barn 4,5 ,6 eller 7,8 så blir gratulationerna färre.Lite så är det nog.De allra flesta gratulerar väldigt till första barnet.Och andra.Och tredje.Sen avtar det lite....så är min erfarenhet med faktiskt.

Inget jag brytt mig jättemycket om,jag har varit lika glad för det.


Men jag är positivt överraskad denna gång hur många som gratulerat.Kanske är det för att många läser det jag skriver så det automatiskt blir fler som vet om det och då gratulerar? Eller så vet folk om våran situation just nu och gratulerar som nåt positivt i eländet? Eller så är de glada för vår skull ? 


Jag är iallafall oerhört glad även över denna bebis,även om den inte var direkt "planerad"   

Inte alls faktiskt som sagt då jag tom fått tid för sterilisering.


Varit till barnmorskan idag,allt är bra enligt värdena,det kommer bli ett planerat snitt denna gång enligt rekommendation efter 2 kejsarsnitt,om jag inte absolut VILL föda vanligt igen.


Efter Alfred-03 (också snitt) och lilla *Thea*-07 (vanligt i v 23) var jag såååå kluven hur jag ville göra.Mådde skit efter snittet och mådde skit efter Theas förlossning....fast på olika sätt.Båda var ganska chockartade händelser ....och har satt sina spår.


Nåja,jag valde att föda vanligt och jag är sååå glad för det,Calle -08 kom bara nån dag efter utsatt datum(de andra har jag ju gått typ 1000 dar över med ),segt öppningsskede men sen tror jag det gick från öppen 5-6cm till krystvärkar och ute på 36 min....tjohooo liksom


Så med Ivar ville jag såklart ha en vanlig förlossning igen men den ungen var också segare än segast så där fick jag hjälp med igångsättning 2 veckor över tiden,gick 1,5 dygn med värkar och inget hände så det slutade ju med halvakut snitt .


Denna gång blir det som sagt ett PLANERAT snitt,kan ju vara spännande ,det blir en ny erfarenhet .Jag var ju med på syrrans som anhörig så jag vet ju hur rutinerna ser ut men inget jag genomgått själv.

Då får de nog knipsa av lite därinne med när de ändå öppnar,6 barn känns alldeles förträffligt bra  så det får nog räcka där eftersom åldern inte verkar sätta stopp själv liksom....

Av Mamma Xaramia - 19 januari 2015 12:53

Kronofogden där det står att nya ägarna ansöker om avhysning av oss blir liksom lite grädde på moset eller vad säger man.Vi VET det ! Och de vet varför vi bor kvar ! !! 

De har själv ringt och sagt att de kommer begära avhysning,jodå vi vet det och att det är så det går till.

Sååå gör det,vi har iallafall ingenstans att ta vägen.Det ändrar INGET liksom .Nu inväntar vi Kfm beslut då...


Nåja,igår gjorde jag ett av mina två återstående pass på barnsjukhuset.Ganska lugnt men intressant och kul att hinna ha mycket tid för varje patient,ofta är det ju precis tvärtom. Att träffa dessa små (och några större) barn med div åkommor,många med svåra medfödda missbildningar som ska rättas till,efter akuta operationer (blindtarmen tex ) mm och se deras styrka är enormt.Såna små tappra varelser  


Idag var det så äntligen dags för Calle att gå till skolan,hans sjukperiod har varit lång stackarn,magsjuka ,förkylning,hyfsat pigg på jullovet,mer förkylning,en sväng magsjuka till och lite snorig än.....men inte sjuk,så idag längtade han verkligen efter skolan ....


Ivar och jag tog bussen till grannbyn ,till MVC för inskrivning.Gick ju i Uppsala förra gången då jag pluggade,nu blir det mer nära hemma.Fick en mycket trevlig äldre barnmorska,Ivar charmade henne totalt och tultade runt precis överallt där ungefär.Blodtryck bra,hb 136 och bra glukos,så bebisen i magen verkar må bra trots min stress.


Barnmorskan lät dock mycket oroad över vår situation,och skulle kontakta barn-och ungdomssektionen på soc.Liksom några andra gjort senaste veckan.Vet att flera vuxna i barnens olika skolor vet om situationen och blivit oroliga och reagerat,helt rätt i detta läge och det är av välmening för familjen.Vi har som sagt sökt hjälp just pga egen oro...

Och vill de utreda familjen så får de görna göra det både framlänges och baklänges ,varsågod liksom ....


En vurpa på rumpan igårkväll precis utanför dörren och en i morse vid Calles skola,sköt vagnen framför mig i en backe upp och slant med foten,jippi liksom.Tippade vagnen men inget hände mer än att mitt knä fick en redig smäll,jäkla halka ...känner mig lite lätt mör i kroppen.


Ska försöka passa på att vila när Ivar sover,sen dags att ta nya tag och senare hämta Calle från fritids och ladda för skridskoåkning på Stordammen imorgon och förbereda matsäck tills dess och jaga reda på skridskorna .Och hjälmen.Lätt i detta flyttkartongskaos liksom...hela situationen är så ABSURD,helt sjuk....






Av Mamma Xaramia - 17 januari 2015 16:46

Man ber om hjälv men får ingen.Jag bad om hjälp för jag insåg allvaret i situationen och vill ta mitt ansvar som förälder för att slippa stå hemlös och trodde verkligen att det var för såna här tillfällen socialtjänsten fanns i kommunerna!

Jag uttryckte TYDLIGT vad jag är orolig för.....


Jag har en son som miste sin pappa när han var 4 år .Sonen är idag 6 år,han fungerar bra och funderar ibland på pappa och saknar honom såklart ibland.Han har två äldre vuxna storasyskon i Kumla och har skapat sig en helt egen "bonusfamilj" därnere som förutom syskonen består även av deras mamma och hennes nye man.

Detta är hans (och mitt) stora stöd och den enda form av (helt frivillig ) avlastning jag någonsin haft i denna situation,och den är skapad helt på eget initiativ.

Han har sin trygghet HÄR,hos mig och min man ,sina bröder och sin skola/fritids med kompisar och sin mormor/morfar och mosters familj i byn.

I familjen finns även en son som går i mellanstadiet,han har en adhd diagnos och har svårt för en hel del saker,som nya saker,förändringar,ovisshet och koncentrationen.Han har ett extremt rättvisetänk så att bo varannan vecka är för honom det som funkar bäst.Han bor alltså en vecka hos sin pappa och en vecka hos mig och sista året har skolan börjat funka riktigt bra efter utredning av hans problematik,medicin och extra stöd och anpassningar i skolan. Som jag /vi kämpat för detta,för att nå hit liksom.


Så när soc då sa åt oss att vår familj är alldeles för välfungerande och skötsam för att få hjälp med ett boende ,och man rådde oss på allvar att söka privata hyresvärdar ända upp till Gävle ,då brast det för mig....


Skulle sonen som bor varannan vecka då flytta med och behöva "börja om " med allt i skolan eller bo kvar hos sin pappa och komma ifrån den andra delen av sin familj och 6 -åringen behöva flytta ifrån hela sin sociala trygghet...? Det låter så fint att man ska arbeta förebyggande och för barnens skull??!

Jaha ,och VAD i detta är för barnens skull?!

Allvarligt!! Fy fan alltså....



Av Mamma Xaramia - 16 januari 2015 14:19

låta mig stressas och pressas mer än nödvändigt nu.Dvs jag försöker leva nästan som vanligt utan att bli alltför påverkad av situationen.

I helgen släpper jag detta och njuter av min familj.


Jag har gjort ALLT jag kan,jag har använt alla kontakter jag har,ringt tusen miljoner samtal,läst paragrafer,googlat rättigheter,mailat och kollat bostadsannonser,fått många jättebra tips som kollats upp ,sökt hjälp där jag trodde det ev fanns nån när det behövdes.I just detta fall har inte VI orsakat situationen vi hamnat i .VI har inte blivit utan bostad och väntar på vräkning för att VI inte skött oss....sen att vi har svårt att hitta nytt boende snabbt som attan och får sååå lite tid är en annan sak.Och att vi vägras hjälp fast vi SKRIKER om den....med just den biten!


Jag har fallit hårt till botten några gånger genom livet,gjort en del dumma saker och troligen valt fel,jag är inte perfekt på nåt sätt alls.Jag har dock strävat efter att ORKA,att faktiskt göra mitt bästa.Jag har sökt hjälp och jag har vänt skutan åt rätt håll förr både en och två gånger.


Nåt som slår mig rent allmänt under hela denna process nu är hur olika mycket eller lite många människor förstår.Många förstår såklart att det är jobbigt att tex mista ett barn,plugga heltid,mista en man och många andra saker,men exakt HUR jobbigt det är är det faktiskt väldigt få som förstår(och orimligt att förstå troligen innan man gått igenom det själv ).....och hur det kan ta sig i uttryck,att man tex behöver vara sjukskriven,man kanske behöver extra hjälp med barnen,man kanske får sömnproblem eller andra psykiska /fysiska åkommor ,man kanske begraver sig i arbete eller alkohol, eller blir deprimerad eller får svårt att koncentrera sig...för lång tid eller resten av livet.


Eller man orkar inte riktigt sköta sin ekonomi så bra som man vet att man borde,tyvärr.

Och när man i detta kämpar,kämpar och kämpar,på så många plan ,på så många sätt och under lång tid så orkar man inte till slut....man blir apatisk.


Man försöker hantera alla saker i livet samtidigt som man blivit mentalt stympad,man har varken förmågan eller orken att klara det.Även om man vill.Och även om man troligen klarar det allra allra mesta så halkar lätt nånting efter....


Ibland undrar jag hur mycket det är meningen att vissa människor ska orka ?? Och vad är meningen i det ??


Under denna period har jag dock blivit väldigt glad och överraskad åt andra hållet med,många som hört av sig på olika sätt.Många har kommit med rent praktiska tips och råd,hjälpt mig leta rättigheter och sånt.Många undrar hur vi mår,vad som händer.Många skickar såklart kramar och styrka och peppar oss och några har hjälpt mig hitta styrkan och modet i detta.


Många har faktiskt även själv hört av sig och berättat om egna erfarenheter när livet varit jobbigt,några har varit i nästan samma situation och några är mest arga och frustrerade över hur lite skydd det finns i samhället.


Jag vet att många läser både mina statusar och bloggen helt anonymt och det är helt okej,jag väljer att ha nästan allt helt öppet och är helt öppen med allt för jag tror på ärlighet och att vara så öppen som möjligt .


Jag vet att många säkerligen kan gotta sig i eländet ,snacka en massa skit eller säkert sitta i sin kammare och tycka både det ena och det andra men de människorna låter jag hållas,det är mest synd om dem i slutänden.Och en dag kanske de själva hamnar i en riktigt skitjobbig situation i livet ,när nån slår undan benen på en,hela livet rasar och då hoppas jag de efter det utvecklar större förståelse och empati för andra så småningom.


Jag vill tro gott om människor och jag vill göra gott.

Jag försöker ha förståelse även om det i vissa fall är svårare än andra....


Och för att då fortsätta min valda väg i livet kommer jag i helgen ta igen 1-2 VFU pass på barnsjukhuset så jag blir klar och godkänd på det momentet,och för att skinkra tankarna lite.


Flera har påpekat hur stark jag är mm,men jag tror inte jag är ett dugg starkare än nån annan.Jag har bara varit tvungen att vara stark och ta en del skit i livet.

Jag har (hittills ) haft förmågan att gå framåt,se nåt positivt och försöka le mot världen trots allt,DET är möjligen min styrka .Och ibland har man inget annat val än att vara just stark! 


Livet går vidare och så länge jag lever och andas kommer jag fortsätta framåt....



Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7 8
9
10 11
12
13 14 15 16 17
18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Min gästbok

Följ bloggen

Följ En dag i taget..... med Blogkeen
Följ En dag i taget..... med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se