hur sorg riktigt suger alla energi ur en så man blir totalt urlakad och helt slut...

Förra gången jag var här i värsta kaoset fanns du ändå bredvid mig,du var den som fixade kaffe,mackor,påminde mig att äta och kramade mig när jag bröt ihop.Varje gång!

Nu är jag ensam....och även om jag har massa fina människor kring mig så är det ju DEJ jag saknar.

Jag vet att jag måste gå igenom detta,med stöd från alla runtomkring,men känslorna som finns inuti att bearbeta är MINA,dem kan ingen riktigt förstå...

Idag har jag duschat,tvättat,fixat mat till barnen....sen var jag helt slut så jag somnade.

Jag har även ringt några jobbiga samtal .Jag skulle även fixa en tid hos en kurator tänkte jag,men när jag väl fick tag i nån så var det inte dit jag skulle ringa utan nån annanstans....suck,vad sånt är jobbigt!!

Det har nu gått en vecka sen du lämnade oss och jag väntar fortfarande på att du ska komma hem.Lite drygt en vecka är väl ungefär så lång tid vi varit ifrån varann nånsin sen den dan vi träffades,så hur jag ska klara av att vara utan dej för alltid vette sjutton??!

Men det måste gå på nåt sätt.Det bara måste det.

Försöker att andas ,andas......en dag i taget,

Gör  bara det mest nödvändiga och ber om hjälp när jag behöver.

Kramar barnen,hittar på saker att göra,försöker vila när det går,gråter när det kommer....så går ännu en dag!

Tröttheten både i huvudet och kroppen är ENORM men jag håller mig upprätt större delen av dagen och sover hyfsat bra på nätterna .

Och mitt i allt detta finns en liten kille som saknar sin pappa massor,även om han än inte riktigt uttryckt det så.

Han konstaterade nyss att nu när pappa är död får du alltid laga maten mamma.

(Jo precis,men DET är liksom inte det största problemet ju ...)

"Men jag kan hjälpa dej o steka köttbullar " säger han sen,gulliga unge