En dag i taget.....

Alla inlägg under november 2012

Av Mamma Xaramia - 8 november 2012 19:18

Det gör ont!

Saknaden gör så förbannat ont .Inte hela tiden såklart(för man klarar inte att känna det hela tiden ) men ibland.....

Som det sista dygnet när prästen ringde mig igår och ville att jag skulle fundera på till idag hur min man var som person,vad han gillade och hur han levde.Hon ringde tillbaks idag och DÅ gjorde det ont som sjutton att beskriva honom,alla positiva minnen ,allt jag älskade,allt vi haft.....det gör ont att prata om någon som inte finns mer.


Det gör ont i såna situationer där han brukade vara med,det gör ont att dricka morgonkaffet ensam,att somna ensam.Att inte kunna krypa intill på natten och kramas.


Ingen som inte upplevt samma sak kan nog riktigt förstå hur det känns att posten fortsätter komma,man ser alla saker härhemma som påminner om honom.

Den personen man skulle dela allt med,sorg och glädje,lycka,nya erfarenheter ,se barnen växa upp,smågnabbas med,laga mat tillsammans med.....finns plötsligt inte där mer!


Hur kan livet liksom bara gå vidare när en person fattas?!


Dagarna går,imorgon har det redan gått 2 veckor sen du lämnade oss.

Vi saknar dej massor!  






Av Mamma Xaramia - 7 november 2012 16:20

men kanske inte imorgon !!Det kommer komma andra dagar med....

Jag ruttnar på att gå hemma själv och bara förväntas ligga o grina hejdlöst.

Ibland tror jag att folk har en väldigt bestämd uppfattning om hur man mår /hanterar sorg ,hur det ska vara....

Jag är inte sån ! Visst sjutton sörjer jag,jag har ett stort öppet sår i mitt hjärta som blöder ymnigt....men jag är handlingskraftig som person annars med och jag behöver få GÖRA saker för att må bra !Jag kan liksom inte bara ligga /sitta/stå och gråta dagarna i ända....

Därmed inte sagt att jag inte tar mig tid att sörja för det gör jag,jag gråter och tänker...massor! Men jag har varit nere under botten förr,jag vet att man kan ta sig upp,att det är jäkligt tungt men att det går.Och att man MÅSTE vilja ,och måste göra saker aktivt(iaf jag )
Ingen annan kommer att fixa mitt liv åt mig,så krasst är det ! 

Har jag inte brytit ihop helt förut genom allt vi gått igenom så kommer jag knappast göra det nu.Vårt liv har varit oerhört tufft många år,men är det nåt jag lärt mig så är det att prioritera och att be om hjälp när jag behöver.

MEN också vilken otrolig mental styrka man har inom sig när man måste !

Det gäller att fokusera positivt,tankens kraft är enorm,det är jag övertygad om.

Inte sjutton trodde väl jag för några år sen att jag skulle orka leva vidare efter att vi förlorat lilla Thea till exempel,eller att jag skulle klara att börja läsa på universitetet.


Idag har jag smörjt och fixat altandörren,trodde den var sönder men det var den alltså inte.
Jag har även köpt nya tätningslister som sönerna får hjälpa mig sätta dit i de dragiga föntrena ,eller så gör jag det själv

Igår skickade jag iväg ena sonens mobil för upplåsning,som han lyckats låsa ju och lämnade min mans alla mediciner till apoteket.
H'romdan omplacerade en av katterna som börjat pinka inne efter min mans död.Vet inte hundra att det var hon men nu är det inget pink inne och jag håller alla tummar superhårt att hon kissar där hon ska i nya hemmet.

Jag har ringt en massa samtal senaste dagarna ,till skola,till ungarnas skolor och idag till läkaren för att få förlängt sjukintyg.

Så jag i lugn o ro kan fixa allt prakiskt och inte hoppa in mitt i en 5 v kurs utan skippa den helt och hoppa på nästa.
Jag har även fixat och donat med begravningsbyrå och div annat senaste dagarna och idag på morgonen har jag fått iväg ALLA barn dit dom ska.

Mina föräldrar hjälper mig med handling ,min syrra med barnpassning när det behövs och drar ut mig i friska luften på promenader.Mina vänner lyssnar,ringer,sms:ar mm och finns via nätet 
Imorgon ska jag fika med några kursare <3

Livet går brutalt nog vidare,vare sig man vill eller inte..Man kan välja att streta emot eller vara följsam för hur det är.....

Av Mamma Xaramia - 5 november 2012 17:33

och allt blir bara som ett jäkla kaos!!  

Nån rycker undan mattan för en,bakbinder en och krossar ens liv,känns det som.Helt utan förvarning! 



Oftast flyter det mesta på härhemma rätt bra.Att vara ensam med barnen är egentligen inget stort problem.Vi har ju klarat det när mannen var inlagd på sjukhus i olika omgångar och alla barnen är såpass stora att de hjälper till så gott de kan efter förmåga.De stora är väldigt självgående och hjälpsamma,hjälper till och fixar mat,hämtar på dagis/fritids och tvättar själva.


Det jobbiga är liksom själva ensamheten i sig,att ensam ha ansvaret.....alltid! För alltid!

Även för det som mannen ju skött,som allt tekniskt.....Tv,datorer,mobiler och sånt!


Så när ännu en unge lyckats låsa sin mobil känns ju allt lagomt roligt.De har haft sånt grafiskt lösenord och sen gjort fel för många gånger så nu är telefonen låst.Den första som lyckades med detta har helt enkelt varit utan mobil sen dess för mannen skulle försöka fixa det men det har inte blivit av ......man ska ange en "säkerhetsfråga" eller sitt google-konto,men ingen av dem kommer ihåg något av det.....suck!

Nåja,får försöka reda lite i det nån dag,några dar utan mobil får de överleva....


Idag har jag ringt en del samtal,en del jobbigare än andra.Och bara att uppbåda energin att ringa känns nästan övermäktig ibland,men samtidigt så ska det göras.Visst skulle jag kunna delegera bort det men jag är sån som person att jag faktiskt mår bättre om jag har lite att göra så jag skriver listor härhemma och sakta prickar jag av en sak i taget.

Men det är liksom inte helt rätt att ringa till rätt ställe,på rätt tid och få tag i rätt person.....eller att hitta rätt uppgifter på nätet....sånt kan nog göra vem som helst galen!


Sen när datorn börjar trassla och färgen i skrivaren är slut kommer tårarna ......mest av frustration och för att allt tar sån enorm energi och en sån liten sak liksom blir det som får bägaren att rinna över.

Men sen samlar man sig,försöker samla ihop den rödgråtna mamman och fixar ytterligare nån sak och snart har ännu en dag gått och man har överlevt.


Jag har iallafall fått några papper utskrivna,några mail ivägskickade,några samtal ringda och alla barn har fått mat  



Och vi lever och har skrattat  även idag  


Häromdan knallade lilla oblyga Calle fram till en farbror och berättade helt enkelt:

Hej,vet du vad jag heter ? Jag heter Calle och min pappa är död och därför är han inte här och jag ska hjälpa mamma att steka köttbullar.....

Jag nickade och bekräftade att så var fallet och farbrorn hade nästan satt kaffet i halsen.Ha ha !


Så härligt enkelt och naturligt liksom !

Och det är väl Calles sätt att ta in och bearbeta ,att berätta om det.Sen att vi vuxna (många iallafall ) har svårt att möta barns frågor om döden kan ju faktiskt inte han hjälpa,han måste ju få prata om sin pappa.


 


Ja verkligen oväntat ! Och världen kommer inte bli densamma utan dig här  

Vi fick alldeles för kort tid tillsammans,men hann ändå gå igenom mer på dessa år än många andra gör på ett helt liv känns det som.

Vi saknar dig !

Av Mamma Xaramia - 4 november 2012 11:10

   

På förmiddagen var vi till sporthallen och kollade när Isak spelade innebandy.Sen hem och fixade lunch och tvingade Calle att sova middag en stund.De stora var hos sin pappa mellan fredag och lördag så de dök upp här på eftermiddagen.

På kvällen åkte hela stora släktklanen till Fyrishov i Uppsala för att fira min mormor som fyllde 80 år.Det var mostrar och kusiner och sysslingar,ingifta och äkta och flickvänner och jag vet inte allt.Men himla kul hade vi!


Åt tacobuffé och bowlade så vi var helt slut.De minsta barnen och gammelmormodern turades om med barn/pensionärsställningen för att slippa kasta kloten.Som ni ju ser på resultattavlan så var det somliga små ungar(Calle men felstavat ju ) som var riktigt duktiga.

ormoderna har en gång varit duktig i bowling och Calle har ju även påbrå på pappans sida,som en gång var svensk mästare ,så vi får väl se vad det blir av den ungen ?!

Av Mamma Xaramia - 2 november 2012 18:55

hur sorg riktigt suger alla energi ur en så man blir totalt urlakad och helt slut...


Förra gången jag var här i värsta kaoset fanns du ändå bredvid mig,du var den som fixade kaffe,mackor,påminde mig att äta och kramade mig när jag bröt ihop.Varje gång!

Nu är jag ensam....och även om jag har massa fina människor kring mig så är det ju DEJ jag saknar.

Jag vet att jag måste gå igenom detta,med stöd från alla runtomkring,men känslorna som finns inuti att bearbeta är MINA,dem kan ingen riktigt förstå...


Idag har jag duschat,tvättat,fixat mat till barnen....sen var jag helt slut så jag somnade.

Jag har även ringt några jobbiga samtal .Jag skulle även fixa en tid hos en kurator tänkte jag,men när jag väl fick tag i nån så var det inte dit jag skulle ringa utan nån annanstans....suck,vad sånt är jobbigt!!


Det har nu gått en vecka sen du lämnade oss och jag väntar fortfarande på att du ska komma hem.Lite drygt en vecka är väl ungefär så lång tid vi varit ifrån varann nånsin sen den dan vi träffades,så hur jag ska klara av att vara utan dej för alltid vette sjutton??!

Men det måste gå på nåt sätt.Det bara måste det.

Försöker att andas ,andas......en dag i taget,

Gör  bara det mest nödvändiga och ber om hjälp när jag behöver.

Kramar barnen,hittar på saker att göra,försöker vila när det går,gråter när det kommer....så går ännu en dag!


Tröttheten både i huvudet och kroppen är ENORM men jag håller mig upprätt större delen av dagen och sover hyfsat bra på nätterna .


Och mitt i allt detta finns en liten kille som saknar sin pappa massor,även om han än inte riktigt uttryckt det så.

Han konstaterade nyss att nu när pappa är död får du alltid laga maten mamma.

(Jo precis,men DET är liksom inte det största problemet ju ...)


"Men jag kan hjälpa dej o steka köttbullar " säger han sen,gulliga unge   

Av Mamma Xaramia - 1 november 2012 18:14

att vi alla stod på kanten av en stor flod,du paddlade sakta bort från oss....och vinkade åt oss länge innan du försvann vid horisonten.Några av barnen ville hoppa i kanoten och följa med men du var mycket bestämd att bara du skulle fara iväg....att du måste göra det ensam .


Du sa lugnt att ni kommer ju efter ....sen.

Färsöker tänka som i Bröderna Lejonhjärta,att alla år här som vi kommer leva vidare utan dig faktiskt kanske bara är 1 dag hos dej där du är nu.....



Det är verkligen HELT fantastiskt hur alla faktiskt finns där i allt detta vi går igenom .Ingen nämnd ,ingen glömd!



Eorhört stort tack till Alla som finns här för mig och barnen och hunden 



Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
      1 2
3
4
5
6
7 8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Min gästbok


Skapa flashcards