En dag i taget.....

Alla inlägg under april 2009

Av Mamma Xaramia - 29 april 2009 19:01

i stora badkaret ikväll för allra första gången.Annars har han alltid badat med nån av oss eller en kort stund med ena brorsan 6 år eller duschat.När han var riktigt liten badade han i diskhon......


Men nu sitter han så bra själv så ikväll fick han bada själv o jag satt bredvid.

ANNONS
Av Mamma Xaramia - 28 april 2009 16:11

på Calle,han pillar på de rosa pelargonerna på bilden och det bara lyser bus i ögonen.Än så länge sitter de kvar iallafall.....

Varit ute nästan hela dan,ska så lite luktärtor inne i krukor nu strax .....


Kolla de jättefina lilaspräckliga violerna jag har i rabatten,de är bara såååå söta ju !!

ANNONS
Av Mamma Xaramia - 27 april 2009 20:43

skulle ge allt för att skona mina barn från döden ....om jag kunde.....

De har redan mist en lillasyster i min mage,de har en farmor som är svårt cancersjuk  .De stora killarna kommer ihåg hunden vi fick avliva när han blev svårt sjuk....de pratar fortfarande om det...


Imorse hittade jag ena kattungen död....fan också!!

en har hela tiden varit mindre o lite klenare än den andra.

Den var ju nästan livlös när den var nyfödd så det kanske var nåt fel.Den hade svårare att hitta tuttarna och var som sagt klenare.....men har ändå växt och utvecklats som den ska,i förrgår öppnade de ögonen.


I morse hade kattmamman flyttat båda ungarna,de låg i ena sonens rum,en kattunge i vardera hörnet,den ena pipande bakom en hårddisk och den döda under sängen....kanske har hon vetat o flyttat isär dem....


Mitt i allt detta kom min 12-åring hit(det är pappavecka),vi skulle på utvecklingssamtal och självklart ville han kolla Jonsson & Pipen som vi kallar dem.

Jag var helt enkelt tvungen att tala om precis som det var,han fick se den döda kattungen och efter utvecklingssamtalet grävde vi ner den i skogen på en fin plats.Vi bor ju i hyreslägenhet så vi kunde inte gärna gräva ner den här i skogen ju.....


-Saknar dig Pipen....står det på sonens msn nu...:(


Jag vet att det hör till  men just den här biten är den allra värsta med att ha husdjur .Jag skulle vilja skona mina barn från en del saker.....

Av Mamma Xaramia - 26 april 2009 19:24

att skaffa en blogg till,en för enbart MINA tankar....men samtidigt känns det så bökigt att ha två,en för Calle och en för mig.Jag finns ju i hans liv och tvärtom....


Ibland känner jag att det skulle va enklare att ha en helt anonym blogg ,där man kan skriva om alla jobbiga ,svåra tankar  utan att nån ska behöva ta illa upp,känna sig sårad eller känna sig utlämnad för så är verkligen inte menat,jag skriver för mig egen skull och för att skriva av mig ....nåt som varit till väldigt stor nytta under sorgen efter Thea och hela den oroliga graviditeten.Allt kan och vill man inte dela med andra,kanske speciellt inte de närmaste som säkert för länge sen ledsnat på "vår sorg" och allt det innebär.Då känns det bättre att skriva av sig lite och sen försöka släppa det,eller dela det med andra Änglaföräldrar som gått igenom samma sak.


Vet ju inte exakt vilka som läser bloggen men jag tror nog att de allra allra flesta kan känna igen sig i iallafall nåt jag skriver om....


Jag försöker skriva i jag-form när jag uttrycker vad jag känner,när det inte är "Calle-inlägg" ,då kan jag ibland skriva i hans namn .Oftast kommer tankarna bara sådär och att då sätta dem på pränt är ett sätt att göra sig av med dem.....

Av Mamma Xaramia - 26 april 2009 19:16

kolla likheten ??!!

Av Mamma Xaramia - 24 april 2009 08:17

.....som mår dåligt,har det svårt eller jobbigt är inte lätt.Det är bland det svåraste som finns!


För mig handlar det om att hjälpa personen där han/hon står,kanske bara att finnas till och att lyssna.Man behöver oftast inte ens "göra" nåt och man ska akta sig oerhört för att döma,ifrågasätta för mycket eller lägga in sina egna värderingar i det som händer och sker.Man får ställa sig utanför och bara finna sig i att vara där utan att kunna göra nåt.


Att respektera när personen drar sig undan,vänder taggarna utåt och låta personen vara ifred ,en del personer gråter miljoner tårar men visar dem kanske inte för nån....men samtidigt måste man våga lyssna när personen väl öppnar sig och inte fega ur....

Om man försöker ge en massa svar eller att tala om för personen hur lösningen ser ut blir reaktionen ofta precis tvärtom,man drar sig undan ännu mer och slutar till slut att anförtro sig alls.....


Lösningarna på problemen måste personen hitta själv på sitt sätt.....hur jobbigt det än må vara !!


I nöden provas vännen heter det och det stämmer.Kanske inte bara "vännen" utan hela vänskapen sätts på prov.Många vänskapsband är alldeles för klena för att klara detta .....


När nån drabbas av nåt svårt,som kan hända vemsomhelst närsomhelst, försvinner många vänner,de varken orkar kan eller vill stå kvar.....för för att kunna det måste man våga möta sin egen rädsla och konfrontera den,man måste våga sätta sig in i hur vännens problem och situation verkligen ser ut och man måste ÄNDÅ våga stå kvar.....nåt som väldigt få människor klarar.


Man måste våga känna efter hur smärtan /rädslan (eller vad det är ) känns?? Man måste till 120 % försöka sätta sig in i personens situation....hur känns det att tex veta att man ska dö om man får ett dåligt cancerbesked ?? Vågar man ens tänka den tanken ? vågar jag se skräcken i den personens ögon ? vågar jag lyssna på tankarna ??hur ont gör det ? hur rädd är man inuti?när personen gråter i fosterställnig på natten,klarar jag av att finnas där då ? när personen undrar om livet är värt att leva vidare och har alldeles för många svarta tankar i de svåra stunderna ,klarar jag av att få honom /henne att vilja kämpa vidare ??

Hur förklarar man för sina barn ? hur hanterar man den rädslan utan att göra nån annan illa eller såra nån ??


Det är lättare att bara le och låtsas att allt är bra,aldrig ställa den jobbiga frågan - Hur är det ???? för man är rädd att höra svaret kanske.....


Många vill istället komma med färdiga lösningar ,tala om hur man bör göra,hur dom skulle gjort osv osv..... oftast för sin egen skull....men knappast för vännens skull,den hjälp som han /hon behöver uteblir istället.....


För mig känns det ändå nånstans skönt att sålla och idag bättre veta vem som faktiskt finns där när jag behöver....som vill finnas där i de jobbiga stunderna för MIN skull på mina villkor(när man mår riktigt dåligt är man väldigt egoistisk) och hjälpa mig där jag är och inte hjälper för sin egen skull!! Tack!!

Av Mamma Xaramia - 23 april 2009 15:46

....att personen ifråga som skrivit detta inte var den jag trodde utan en annan,på "lånad" msn....en person jag tycker borde förstå och veta mer men så var inte fallet.


Och tydligen är det så att eftersom bloggen heter "Calles" kula är det bara om honom den ska handla.....att jag skriver där hur jag mår va tydligen inte ok ? bestämmer vem ??


Får väl skaffa en annan blogg i MITT namn så jag kan skriva vad jag vill *flin*

Av Mamma Xaramia - 23 april 2009 09:02

....blev kallad det igår.......tillåt mig småle!! Eller asgarva !


Att bli kallad det av nån som troligtvis aldrig ens haft ett jobb,inte jobbat 12-timmarspass flera dar efter varann,inte kombinerat barn och arbete,inte pluggat heltid och haft småbarn OCH jobbat samtidigt.....det är faktiskt nästan komiskt!!


Som troligen inte vet hur mitt liv såg ut alls innan denne person kom in i bilden och ändå kan uttala sig om en massa,det är skrattretande.

Jag har jobbat sen jag var 16-17år ,varje helg medans jag gick gymnasiet, kombinerade imånga år yrkesliv med att va hemma dagtid med barnen,jag började jobba när ena sonen var 3 (TRE!!) månader....så att jag skulle va hemmafru ???Eh...nä inte riktigt va,aldrig riktigt varit heller faktisk...


Just nu är jag hemma = föräldraledig! Innan det sjukskriven under graviditet pga svår foglossning och nedstämdhet pga ett förlorat barn....om det gör mig till en självömkande hemmafru så...tja ...personen i fråga får gärna tycka det! 


Och det bästa av allt...."att när jag l edsnat på att vara en självömkande hemmafru" ....så finns hon kvar ,.....jaha och ?? Precis som jag skulle va tacksam för det ??! ha ha ha ha

knappast va ?? jag klarar mig rätt bra ändå....ha ha ha 


Att jag valt bort en del i mitt liv,bla dåliga relationer som tär mer än de ger,att jag sätter nödvändiga gränser för mig själv för att i dagsläget orka med mig själv och mina och sambons barn (tillsammans har vi 6 st).....och det resulterar i att jag ledsnat på att ställa upp en massa.....då blir man kallad självömkande hemmafru.....tillåt mig småle!!:)



Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9 10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23 24
25
26
27 28 29
30
<<< April 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Min gästbok

Följ bloggen

Följ En dag i taget..... med Blogkeen
Följ En dag i taget..... med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se