men då det mest bara var vatten,vatten och vatten blev inte så många foton tagna.Hittade denna på youtube....

på ett tag nu,men det betyder inte att livet står stilla eller att här inte händer nåt.Tvärtom

Livet rullar på lite för fort och jag känner mig ständigt splittrad och är i skrivande stund så mentalt slut att jag troligen balanserar på gränsen till utbrändhet  

Jag försöker få ihop livet med 4 barn i olika åldrar.4 olika individer som behöver mig på olika sätt.

Samtidigt pluggar jag heltid,och denna termin känns rätt krävande (men intressant! )

Bara att gå upp,få iväg barn o sig själv och sen gå på föreläsningar /seminarier om hjärtsjukdom/lungsjukdom/cancer /diabetes känns som det tar all energi jag har.

Det suger all min kraft då jag levt nära såna saker så länge.....

Att sitta på en föreläsning om hjärtinfarkt eller lungemboli är liksom på gränsen vad jag mäktar med .

Min man dog av det (lungemboli)!

Att sitta och göra en uppgift om palliativ vård kring cancer och diskutera stöd för patienten och familjen känns sjukt absurt då jag själv inte var välkommen till Studenthälsan.Så vilket stöd finns eg för en familj när en förälder dör ? När världen rasar samman och aldrig riktigt blir densamma igen....??Ja du ,en väldigt bra fråga .Som tur är har jag hittat en sluten grupp med personer som gått igenom ungefär samma sak,den har hjälpt mig mycket då man liksom inte vill lämna ut ALLT till sina vänner,hur goa de än är så orkar de inte höra när man ibland ältar och framförallt kan de inte förstå hur gärna de än skulle vilja...

Jag hade mist min make och studerade ,så Studenthälsan var mitt första alternativ.Men där fick jag svaret att det var om jag hade problem med STUDIERNA jag skulle vända mig dit,annars hänvisade de mig till min husläkare.

Och dit har jag varit och sedan haft en kuratorskontakt ,som ansåg att jag gått igenom den mest akuta sorgefasen på egen hand med stöd av familj och vänner.....

Å så alla dessa indragningar och besparingar inom vården ....jippi liksom ! *ironisk*

Och att veta att man en dag ska ut där och jobba och försöka göra det bra .....

Nåja,tröttheten gör att mina känslor svajjar,vissa dar svajjar de fort,en låt,en doft eller några ord från Calle kan göra att tårarna bränner bakom ögonlocken,eller tom rinner mitt på bussen.Jag försöker att vara i känslan,att acceptera de känslor som kommer men det är fasiken inte lätt....

Samtidigt har jag mitt i allt detta funnit kärleken igen vilket känns fantastiskt.Nån jag älskar och som älskar mig...

Märkligt kan säkert många tänka,men för mig är det inte det alls....Jag älskar min man fortfarande,fast på ett annat sätt såklart ,kommer alltid göra.....men livet går vidare och det är så det måste vara.

Jag valde liksom inte detta !

Jag pratar med honom (i mitt huvud) nästan dagligen,jag "hör" vad han skulle sagt om saker o ting och jag tror inte han skulle velat att jag slutade upp med att leva eller älska när tillfälle ges och jag fått möjligheten att börja om igen....

Jag fann nån som gör mig glad,får mig att må bra,får mig att skratta,uppskatta livet ,som orkar lyssna,som faktiskt delvis förstår,som inte är rädd när känslorna kommer sådär helt spretigt åt alla håll och som vågar stå kvar.

Saknaden är fortfarande stor,och mest går tankarna just nu kring Calle och att han alltid kommer vara utan sin pappa.Sen går tankarna mycket till själva LIVET,att våga leva !

Att våga leva här och nu,att verkligen uppskatta det man har och att man aldrig vet hur länge man får finnas kvar.

Jag känner ofta att väldigt många människor tar så himla mycket för givet eller gnäller om småsaker.

Visst får man även gnälla om små saker,det gör jag med ibland.Men livet skulle bli lite enklare och roligare om man försökte fokusera mer positivt och verkligen försökte ta vara på varje dag lite mer !! Tror jag då !!!

Såååå nu tar jag helg,sportlov och semester och tar med mig barnen och pojkvännen till Teneriffa.

Om nån stör sig på det (eller nåt annat ) ,har funderingar kring det eller andra frågor ,så är ni välkomna att ställa dem direkt till mig så ska ni få svar ,istället för att undra,snacka bakom min rygg eller bara anta saker!.

OCH om nån missunnar mig detta så skulle jag gärna erbjuda dig/er att byta liv med mig en vecka så får ni se hur mitt liv ser ut !

Det  är underbart och fantastiskt,men riktigt riktigt skitjobbigt slitigt också!!

Vakna,frukost,dagis,buss,skola,skola,buss,dagis,mi
ddag....sovdags,.......så ser dagarna ut,med lite olika variation.

Denna kurs är det ofta vi börjar 8.15,så jag lämnar tidigt på dagis oftare än förut.

Mest jobbigt för mig,Calle älskar det,han är ju morgonpigg och tycker det är mysigt att gå till dagis tidigt och morgonfika lite innan frukosten.Och enligt honom så kommer jag nästan ALLTID "för tidigt" och hämtar oavsett när jag kommer.

Godkänd tenta i Klinisk Mikrobiologi katjing!

Och registrerad på termin 3 med lite dispens katjing!

Utvecklingssamtal med en av sönerna avklarat med i veckan....känner mig rätt nöjd med veckan   

I helgen blir det mys med ett helt gäng ungar och försöka va lite LEDIG!

Kanske pluggar jag lite lite på söndag kväll,men bara kanske ....

och denna gången känns det bara bra !:)

Bytet från första basgruppen (D) till en ny (C) var liiite jobbig.Kanske för att man liksom just lärt känna varann och bara det är ju lite läskigt.Sen ska man jobba ihop och prestera något med ha ha .

Men inte ens då var det särskilt läskigt ska jag erkänna i efterhand,det var bara första känslan just då.Kanske inte att byta basgrupp utan att lämna den gamla,det var nog mest det som kändes jobbigt just då.....

Men de personerna  finns ju kvar än ju,sen tillkommer några nya och nu var det som sagt dags för ny basgrupp igen.

Lära känna nya människor,presentera sig,arbeta ihop......spännande!

Hela utbildningen är en lång utveckling ,som livet i sig själv.

Jag och en kompis (från första basgruppen he he ) diskuterade just detta med att både hon o jag är glada att vi har gått igenom det vi har....hela livet och allt man ställs inför utvecklar en som person och jag kan lugnt säga att jag är inte samma person idag som jag var för säg 10 år sen.Men ändå samma inuti! fast annorlunda och med mer erfarenheter,både bra och dåliga. På nåt sätt är jag fortfarande samma person men ändå inte,knepigt det där ju....

Nåja,har en liten hostig Calle härhemma så får se hur det blir med skola torsdag och fredag.Jag ska försöka plugga till omtentan i Läkemedelsräkning på lördag.men det brukar funka bra att plugga även när han är hemma numera när han är så stor ju .

Jag räknar och räknar och försöker förstå,men min hjärna är inte gjord för sånt!

Men jag lovar att verkligen försöka ,måste ju ha alla rätt och det säger ju sig själv att det är viktigt att kunna den dan jag ska ge en patient läkemedel ha ha   

funderar på att tatuera in nåt sånt......men jag tror jag har det tatuerat inne i hjärnan....

NEVER give up!!

Folk har som sagt så väldigt mycket åsikter om allt och så även om mig.

Jag sitter i skolan på föreläsningar om hjärtan,lungor,hjärtsjukdomar,lungembolier,pluggar

Jag pluggar HELTID till sjuksköterska....jag har 4 barn på heltid som jag tar hand om,där jag fixar ALLT!! Varje dag!

Med några få undantag ibland!

Sen min man dog(dödsorsak: lungemboli,plötsligt i hemmet ) i oktober har folk verkligen visat sitt rätta jag,några oerhört positivt överaskande och stöttande och några precis tvärtom!

Jag försöker att bara leva här och nu,låta de känslor komma som kommer,acceptera dem och sen bara ta en ny stund och en ny dag i taget.

Allt detta har gjort att jag blivit väldigt medveten om hur viktigt "här och nu " är ,vilket många personer verkar ha VÄLDIGT svårt att förstå.

Alla tycker och tänker en massa och lägger ibland sina egna tankar och känslor på mig.

Jag tar gärna emot frågor (om nån nu ens vågar fråga ?) åsikter och sånt men när personer talar om vad jag nog KÄNNER så har dom nog gått lite för långt anser jag.

Men jag håller oftast bara tyst,låter det rinna av,går med huvudet högt och ler emot världen   

Pussar på barnen och min nya Kärlek och skiter fullkomligt i alla inskränkta 1800-talsmänniskor som anser ditten o datten om sorg med mera.

Lev erat liv så lever jag mitt!

Om nån har problem med det,så är det DERAS problem!!

Skrev tenta i klinisk mikrobiologi igår,har inte en susning om hur den gick.

När jag och kurskompisen satt innan och pluggade så kändes det som att vi behärskade det hyfsat bra,men vissa av tentafrågorna blev liksom bara haksläpp....what liksom ?

Nåja,har jag tur så klarar jag godkänt,annars blir det omtenta senare.

På måndag börjar termin 3 på Sjuksköterskeprogrammet,fatta liksom !! Termin 3!!!

På lördag ska jag göra omtenta i Farmakologi/Läkemedelsräkning,uj uj hur ska det gå...??

Dagarna rullar på,liksom veckor och månader....tiden går fort,bara att försöka hänga med och göra nåt bra av den !

förut....Tänk va klok jag var....redan då !!  

(punkt 69 i Richard Carlssons bok "Hetsa inte upp dig över småsaker )

Sorgligt nog skjuter många av oss ständigt upp vår lycka-på obestämd tid.

Vi gör det inte medvetet,utan övertygar oss själva om att vi "en dag" ska bli lyckliga.

(Who do you think you're fooling now??)Lurar bara sig själv mest liksom...

Vi intalar oss att vi kommer att vara lyckliga när våra räkningar är betalda,när vi slutar skolan,när vi får vårt första jobb eller när vi blir befodrade.

Vi tror att livet kommer att bli bättre när vi har blivit gifta,när vi har fått barn, därefter när vi fått ännu ett.

Sedan irriterar vi oss över att barnen inte är gamla nog -det blir bättre när de blir äldre.

Efter det är vi frustrerade över att behöva ta itu med tonåringarnas problem.

Vi kommer sannerligen att bli glada när de kommit över det stadiet.Vi inbillar oss att livet kommer att vara fullkomligt när partnern tar sig samman,när vi kan köpa en bättre bil,när vi kan åka på en fin semester,när vi går i pension .

Och så vidare!

Under tiden går livet vidare!!

Sanningen är att det inte finns något bättre tillfälle att vara lycklig än just nu.

Om inte nu ? när då ?

Livet kommer alltid vara fyllt av utmaningar.

Det är bäst att erkänna för sig själv och bestämma sig för att vara lycklig i alla fall.

Äkta Lycka kan inte skapas utifrån,utan kommer alltid inifrån...

(Anna Kåver har skrivit en jättebra bok ang detta,Om acceptans.....att acceptera det som ÄR)

(det är ett val man gör!!)

Ett förhållningssätt! Ett sätt att leva i positivitet....

Ett favoritcitat:"Det hade länge tyckts mig som om livet var på väg att börja-det verkliga livet.Men det kom alltid nåt i vägen,något jag först måste klara av,någon oavslutad affär,tid att fördriva,en skuld att betala.Sedan skulle livet börja....

Till sist slog det mig att dessa hinder var mitt liv"/Alfred D'Souza

Det här synsättet har hjälpt mig att förstå att det inte finns nån väg till LYCKAN.

Lyckan är vägen......

Nuet är det enda vi vet att vi har......gårdagen är förbi och morgondagen vet vi inget om.Det innevarande ögonblicket,detta NU som alltid är med dig,kan vara det mest underbara ögonblicket,ett ögonblick som aldrig kommer igen....men det gäller att vara närvarande i det! Annars missar man en massa!!Ett ögonblick blir till ett nytt....sen är det första ögonblicket borta för alltid....

Fånga det innevarande ögonblicket som det enda du har!!

Och kom ihåg.....att önska sig,hoppas och ångra sig är de vanligaste och farligaste sätten att undvika nuet.

Ett ständigt eller ofta återkommande undvikande av nuet leder till en skönmålning av framtiden.Vid något mirakulöst ögonblick i framtiden kommer livet att förändras,alla bitar kommer att falla på plats,och du kommer hitta lyckan.....(eller hur?!)

När du väl är framme vid den speciella händelsen-en examen,ett bröllop,en barnafödsel,en befordan -DÅ kommer livet att börja på allvar......???Jomen tjena!

Lycka kommer inte av sig självt-det skapar man.....

I de allra flesta fall kommer en sådan händelse att bli en besvikelse när man väl når fram till den för den motsvarar inte det man förväntat sig......man kan inte gå omkring och vänta på nåt....man måste själv leva sitt liv.

Här och Nu!! Imorgon kan det va försent!

Om man är medveten om sina brister,om man har en längtan,om man vill leva ....kan man alltid växa,förbättras,bli till nåt större och mer....och det är tillräckligt!

Folk anklagar alltid omständigheterna för vad de är.Jag tror inte på omständigheterna.

De människor som tar sig fram här i världen är de människor som ger sig ut och letar efter de omständigheter de vill ha,och om de inte kan hitta dem så skapar de dem själva !!

att få höra bakvägen att folk pratar.....som om jag inte visste det ?? ha ha ha 

Jag vet det alltför väl och väljer ibland att liksom provocera fram det bara för att så småningomk få höra .....sånt kommer ALLTID fram,tro mig,jag vet vem som snavckar och vad som sägs.....inte allt självklart men mycket....

Jag VET att det diskuterats om huruvida jag är normal,om jag inte borde sörja mer ,om jag inte inlett en ny relation väldigt hastigt inpå min mans död.

Svaret är nog : Skit i det ni !! Det är MITT liv!

Och som en klok vän sagt om mig när en sådan diskussion dykt upp: Vad ska hon vänta på ??

Precis! Vad ska jag vänta på ? Bättre tider ? Att det gått en viss tid efter makens död,då det är mer socialt accepterat att fortsätta leva ??

Ja ,jag blev kär,förlåt mig så himla mycket då !! Jag råkade visst bli det ! Så straffa mig då!

För vad ??!

Att jag fortfarande har förmågan att bli det? Att jag vågar  Att jag faktiskt är kapabel att älska fler ??

Häromdan var jag till kuratorn,första besöket på helt eget initiativ.
När jag blev fortsatt sjukskriven några veckor efter de allra första veckorna efter min makes död bad jag läkaren om en remiss till kuratorn,just för att slippa hamna i det bottenlösa hål jag en gång hamnade i efter förlusten av vår lilla *Thea*,och för att jag vet att den dan när jag mår riktigt riktigt pissdåligt kommer jag inte orka ta en ny kontakt så jag vill ha en etablerad sådan "ifall att " ,om nån förstår?

Nåja,vi pratade en massa ,jag fällde en tår....hon kollade hur jag sov,om jag hade nåt som helst framtidshopp och om jag tillåtit mig att sörja,bli ledsen,arg och allt annat som hör till.
Jag tror hon väntat sig en helt nedbruten ensamstående kvinna så hon blev nog lite överraskad.
Jag känner just nu inget egentligt behov av en kurator men ändå var det skönt att bolla tankar med henne,få bekräftat att jag inte är varken galen eller känslokall ,utan en ganska realistisk,praktiskt och handlingskraftig kvinna som genom min tidigare sorg hittat ett sätt att hantera detta.

Självklart saknar jag min man,men han finns inte kvar,och jag försöker minnas den tid vi fick och försöker lära mig nåt av allt detta på mitt alldeles egna sätt i min egen tro.

Barnen pratar om honom ibland,jag försöker svara så gott jag kan när de stunderna dyker upp.

Calle tittar ibland på kort på honom,han finns med oss varje dag men inte lika smärtsamt påtagligt som allra första tiden och jag grottar inte ner mig i sorgen och ältar(mer än nån gång ibland när jag verkligen känner att jag måste)

Skolan började i måndags,det är jättekul att vara tillbaks med full kapacitet igen,var ju lite si och så veckorna innan ju.....delvis pga sorgen,allt praktiskt att reda i och även pga en ny spirande kärlek jag var livrädd för i början.....och som gjorde mig väldigt ofokuserad  

Att få höra skitsnack och enbart dumma kommentarer från någon som inte borde bry sig känns mest sorgligt och patetiskt.

Men en dag hoppas jag att även Du kan inse att livet är här och nu och att man ibland måste våga leva sitt eget liv på sitt eget sätt för att bli lycklig!

Vad andra anser är inte så särskilt viktigt så länge det känns rätt i