ska jag vara färdig sjuksköterska och föreläsa om en del av mitt liv,om sorg!

Men vägen dit är lång!

Vägen genom smärtan,saknaden och sorgen är lång och tung och det finns inga genvägar.

Man måste gå igenom,det går inte att gå runt.....ett steg i taget....andas andas

Dagen idag har annars varit en relativt bra dag.Jag försökte vila på spikmattan en stund men när jag blev arg på en röst i meditationsmusiken insåg att jag har för mycket aggressivitet för att kunna VILA ....så jag tog bussen till stan för lite fika med fina goa halvgalna kurskompisar,så lyckas få mig både att le och skratta mitt i allt  

Nås sen via nätet av den tråkiga nyheten att en kär vän via nätet håller på att förlora kampen mot skitcancern .....

Faaaan! Rent ut sagt! Hon var en kämpe,en förebild för så många.Så många starka åsikter,såna roliga skratt.....ett stort tomrum kommer det bli.

Men jag lovar kära Du,om det är till himlen man nu kommer,så kommer du få kul sällskap som du kan diskutera med 

den här är till dig från mig och alla barn,vet att du älskar denna låten   

Dagen idag har varit lång och tung att ta sig igenom.Vi har tänt ljus,fikat,tagit en promenad ,fikat hos Thilda,byggt bilbana och slutligen läst sagan "Adjö Herr Muffin"

Än en gång,oändligt massa Grattis på Fars Dag,du är så oerhört saknad här.....

tillsammans fick vi enligt mig.Det är ju tur att man inte vet hur lång tid man har.Alla har sin stund på jorden.Den kan va lång eller kort ,det är olika.

Igår var en gammal vän här ,vi drack lite vin pch pratade och pratade och pratade......om allt och inget! 

Om mig,om henne,om barn ,om livet och om döden och allt däremellan.

Känslan i natt när jag la mig var inte enbart ledsamhet och saknad utan faktiskt också tacksamhet och hopp.

Tacksamhet att jag faktiskt har allt jag faktiskt HAR,att jag fått uppleva SÅ mycket kärlek,spänning,äventyr men även tråkigheter med min man under våra korta år tillsammans.Vi fick 5,5 år tillsammans .Det är mer än många nånsin får som kanske lever ensamma hela livet men ändå alldeles för kort kan jag känna...

Ingen av oss sökte egentligen en partner när vi träffades,men livet ville annorlunda.Ingen av oss hade heller tänkt oss fler barn ,men även där ville livet annorlunda.Första gången resulterade det i en enorm smärta och andra gången i en 9 månaders orolig väntan men sedan en underbart fin liten rödhårig unge   

Jag har en underbart fin familj,fina vänner,4 fantastiskt fina killar ,tak över huvudet, massa nya kurskompisar,möjlighet att utbilda mig till nåt jag vill arbeta med....jag är hyfsat frisk och har friska barn .

Det är faktiskt superdupermycket att glädjas åt om man tänker efter,och i såna här lägen så måste man nog verkligen göra det för att ta sig genom timmen,dagen ....och vidare.

MEN jag saknar den kanske viktigaste personen i mitt liv,så jag måste liksom börja om....hitta mitt liv igen ,samma liv som innan men ändå inte....det är en läskig upplevelse.

Mitt liv som ensam med 4 barn .

Utan att jag valde det själv blev jag ensam och såhär är livet nu,hur ska det bli sen ? Hur ska man orka vidare ???

Att jag orkar vidare vet jag redan,frågan är bara hur den resan kommer se ut .Det blir en tuff utmaning men det måste gå på nåt sätt.Nåt annat alternativ finns inte.

Döden kom emellan oss rent fysiskt men kärleken finns kvar för alltid .

Mitt i allt finns Calle som lyser upp dagarna lite  

Idag har varit en rätt jobbig eftermiddag med en del tårar som bara kommer...

jag grät lite ,Calle undrade varför.Jag sa att jag var ledsen ,han undrade varför.Jag sa att jag saknade hans pappa...jaha sa han.Varför då ? För att jag tyckte om honom....hm jaha,tycker du inte om honom när han är död?!

blev lite full i skratt.så enkelt för honom liksom,klart man tycker om honom fast han är död,men Calle förstår ju liksom inte....

och min yngste son har ingen far att fira...det känns jäkligt orättvist och grymt!

Men han har mig,flera storasyskon,sin mormor och morfar,sin farmor ....mfl mfl

men sin pappa har han inte längre och det är bara så sorgligt  

Han satt bredvid mig i soffan på förmiddagen och lekte med två små sjörövargubbar.De småslogs tydligen och den ena dog,hjärtat slutade fungera och den andra gubben blev jättearg...

Det är hans sätt att bearbeta på..

Igårkväll åt vi tacos och myste ,men det är jobbigt att en person alltid saknas.

Min mamma undrade igår hur det är,om jag tänker på honom hela tiden,varje vaken stund ....men så är det inte riktigt.

Det gör jag inte.Det kan gå långa stunder emellan.Men jag tänker på honom i alla situationer som kommer upp.Går jag på Ica tänker jag att jag ska köpa snus åt honom,när jag handlar tänker jag att jag ska köpa nåt han gillar,när vi ska duka bordet måste jag tänka efter hur många vi är.När jag upplever nåt tänker jag att jag ska berätta det för honom.

Sista åren var han alltid hemma så att komma hem och det är tyst och mörkt är jättekonstigt.

Så himla tomt!Och ovant !Och man blir smärtsamt påmind hela tiden !

Det gör ont!

Saknaden gör så förbannat ont .Inte hela tiden såklart(för man klarar inte att känna det hela tiden ) men ibland.....

Som det sista dygnet när prästen ringde mig igår och ville att jag skulle fundera på till idag hur min man var som person,vad han gillade och hur han levde.Hon ringde tillbaks idag och DÅ gjorde det ont som sjutton att beskriva honom,alla positiva minnen ,allt jag älskade,allt vi haft.....det gör ont att prata om någon som inte finns mer.

Det gör ont i såna situationer där han brukade vara med,det gör ont att dricka morgonkaffet ensam,att somna ensam.Att inte kunna krypa intill på natten och kramas.

Ingen som inte upplevt samma sak kan nog riktigt förstå hur det känns att posten fortsätter komma,man ser alla saker härhemma som påminner om honom.

Den personen man skulle dela allt med,sorg och glädje,lycka,nya erfarenheter ,se barnen växa upp,smågnabbas med,laga mat tillsammans med.....finns plötsligt inte där mer!

Hur kan livet liksom bara gå vidare när en person fattas?!

Dagarna går,imorgon har det redan gått 2 veckor sen du lämnade oss.

Vi saknar dej massor!  

men kanske inte imorgon !!Det kommer komma andra dagar med....

Jag ruttnar på att gå hemma själv och bara förväntas ligga o grina hejdlöst.

Ibland tror jag att folk har en väldigt bestämd uppfattning om hur man mår /hanterar sorg ,hur det ska vara....

Jag är inte sån ! Visst sjutton sörjer jag,jag har ett stort öppet sår i mitt hjärta som blöder ymnigt....men jag är handlingskraftig som person annars med och jag behöver få GÖRA saker för att må bra !Jag kan liksom inte bara ligga /sitta/stå och gråta dagarna i ända....

Därmed inte sagt att jag inte tar mig tid att sörja för det gör jag,jag gråter och tänker...massor! Men jag har varit nere under botten förr,jag vet att man kan ta sig upp,att det är jäkligt tungt men att det går.Och att man MÅSTE vilja ,och måste göra saker aktivt(iaf jag )
Ingen annan kommer att fixa mitt liv åt mig,så krasst är det ! 

Har jag inte brytit ihop helt förut genom allt vi gått igenom så kommer jag knappast göra det nu.Vårt liv har varit oerhört tufft många år,men är det nåt jag lärt mig så är det att prioritera och att be om hjälp när jag behöver.

MEN också vilken otrolig mental styrka man har inom sig när man måste !

Det gäller att fokusera positivt,tankens kraft är enorm,det är jag övertygad om.

Inte sjutton trodde väl jag för några år sen att jag skulle orka leva vidare efter att vi förlorat lilla Thea till exempel,eller att jag skulle klara att börja läsa på universitetet.


Idag har jag smörjt och fixat altandörren,trodde den var sönder men det var den alltså inte.
Jag har även köpt nya tätningslister som sönerna får hjälpa mig sätta dit i de dragiga föntrena ,eller så gör jag det själv

Igår skickade jag iväg ena sonens mobil för upplåsning,som han lyckats låsa ju och lämnade min mans alla mediciner till apoteket.
H'romdan omplacerade en av katterna som börjat pinka inne efter min mans död.Vet inte hundra att det var hon men nu är det inget pink inne och jag håller alla tummar superhårt att hon kissar där hon ska i nya hemmet.

Jag har ringt en massa samtal senaste dagarna ,till skola,till ungarnas skolor och idag till läkaren för att få förlängt sjukintyg.

Så jag i lugn o ro kan fixa allt prakiskt och inte hoppa in mitt i en 5 v kurs utan skippa den helt och hoppa på nästa.
Jag har även fixat och donat med begravningsbyrå och div annat senaste dagarna och idag på morgonen har jag fått iväg ALLA barn dit dom ska.

Mina föräldrar hjälper mig med handling ,min syrra med barnpassning när det behövs och drar ut mig i friska luften på promenader.Mina vänner lyssnar,ringer,sms:ar mm och finns via nätet 
Imorgon ska jag fika med några kursare <3

Livet går brutalt nog vidare,vare sig man vill eller inte..Man kan välja att streta emot eller vara följsam för hur det är.....

och allt blir bara som ett jäkla kaos!!  

Nån rycker undan mattan för en,bakbinder en och krossar ens liv,känns det som.Helt utan förvarning! 

Oftast flyter det mesta på härhemma rätt bra.Att vara ensam med barnen är egentligen inget stort problem.Vi har ju klarat det när mannen var inlagd på sjukhus i olika omgångar och alla barnen är såpass stora att de hjälper till så gott de kan efter förmåga.De stora är väldigt självgående och hjälpsamma,hjälper till och fixar mat,hämtar på dagis/fritids och tvättar själva.

Det jobbiga är liksom själva ensamheten i sig,att ensam ha ansvaret.....alltid! För alltid!

Även för det som mannen ju skött,som allt tekniskt.....Tv,datorer,mobiler och sånt!

Så när ännu en unge lyckats låsa sin mobil känns ju allt lagomt roligt.De har haft sånt grafiskt lösenord och sen gjort fel för många gånger så nu är telefonen låst.Den första som lyckades med detta har helt enkelt varit utan mobil sen dess för mannen skulle försöka fixa det men det har inte blivit av ......man ska ange en "säkerhetsfråga" eller sitt google-konto,men ingen av dem kommer ihåg något av det.....suck!

Nåja,får försöka reda lite i det nån dag,några dar utan mobil får de överleva....

Idag har jag ringt en del samtal,en del jobbigare än andra.Och bara att uppbåda energin att ringa känns nästan övermäktig ibland,men samtidigt så ska det göras.Visst skulle jag kunna delegera bort det men jag är sån som person att jag faktiskt mår bättre om jag har lite att göra så jag skriver listor härhemma och sakta prickar jag av en sak i taget.

Men det är liksom inte helt rätt att ringa till rätt ställe,på rätt tid och få tag i rätt person.....eller att hitta rätt uppgifter på nätet....sånt kan nog göra vem som helst galen!

Sen när datorn börjar trassla och färgen i skrivaren är slut kommer tårarna ......mest av frustration och för att allt tar sån enorm energi och en sån liten sak liksom blir det som får bägaren att rinna över.

Men sen samlar man sig,försöker samla ihop den rödgråtna mamman och fixar ytterligare nån sak och snart har ännu en dag gått och man har överlevt.

Jag har iallafall fått några papper utskrivna,några mail ivägskickade,några samtal ringda och alla barn har fått mat  

Och vi lever och har skrattat  även idag  

Häromdan knallade lilla oblyga Calle fram till en farbror och berättade helt enkelt:

Hej,vet du vad jag heter ? Jag heter Calle och min pappa är död och därför är han inte här och jag ska hjälpa mamma att steka köttbullar.....

Jag nickade och bekräftade att så var fallet och farbrorn hade nästan satt kaffet i halsen.Ha ha !

Så härligt enkelt och naturligt liksom !

Och det är väl Calles sätt att ta in och bearbeta ,att berätta om det.Sen att vi vuxna (många iallafall ) har svårt att möta barns frågor om döden kan ju faktiskt inte han hjälpa,han måste ju få prata om sin pappa.

Ja verkligen oväntat ! Och världen kommer inte bli densamma utan dig här  

Vi fick alldeles för kort tid tillsammans,men hann ändå gå igenom mer på dessa år än många andra gör på ett helt liv känns det som.

Vi saknar dig !

På förmiddagen var vi till sporthallen och kollade när Isak spelade innebandy.Sen hem och fixade lunch och tvingade Calle att sova middag en stund.De stora var hos sin pappa mellan fredag och lördag så de dök upp här på eftermiddagen.

På kvällen åkte hela stora släktklanen till Fyrishov i Uppsala för att fira min mormor som fyllde 80 år.Det var mostrar och kusiner och sysslingar,ingifta och äkta och flickvänner och jag vet inte allt.Men himla kul hade vi!

Åt tacobuffé och bowlade så vi var helt slut.De minsta barnen och gammelmormodern turades om med barn/pensionärsställningen för att slippa kasta kloten.Som ni ju ser på resultattavlan så var det somliga små ungar(Calle men felstavat ju ) som var riktigt duktiga.

ormoderna har en gång varit duktig i bowling och Calle har ju även påbrå på pappans sida,som en gång var svensk mästare ,så vi får väl se vad det blir av den ungen ?!