En dag i taget.....

Senaste inläggen

Av Mamma Xaramia - 12 december 2013 10:30

Så har snart halva december med gått,tiden rusar på.....imorgon är det redan lucia.

I fredags fick vi då äntligen snö ,och den ligger kvar.Inte jättemycket kvar idag men det är vitt ute iallafall och i helgen som var kunde barnen åka pulka i vår egen lilla pulkabacke på tomten ,bygga snögubbe och skotta.

               


Försöker att ta det så lugnt det bara går för att inte matta ut kroppen helt inför förlossning och bebis ankomst,men hur lätt är det liksom ?

Ett gäng ungar,fortfarande massor kvar att fixa sen flytten,det vardagliga stöket med tvätt och städning,och mitt i detta blir det då jul med   


De dagar jag /vi är hemma försöker jag lägga mig så ofta jag känner att det behövs,men just nu hjälper liksom inte ens det.Ont när jag ligger på rygg,kommer knappt upp efter det.Omöjligt att ligga på mage numera (jag som helst sover på mage)och har även börjat få jätteont i höfterna (den översta ) när jag ligger på sidan så jag måste ha en tjock kudde mellan knäna som avlastar.Jippi,jättekul liksom ....men som sagt,bara att försöka stå ut och glädjas att tur i oturen kan jag fortfarande gå utan kryckor,som jag hade med Calle på slutet av graviditeten.


Härhemma är det för tillfället krassligt,febrigt och snorigt,och just idag är nässprayen slut,stackars mig!

Försöker orka kurera oss ,tvätta,laga mat och sånt viktigt för att hålla undan lite och slippa större tvättberg ha ha. Därefter plugga och organisera slutspurten innan terminen är slut .


Bebis ligger åt rätt håll,verkar må bra och alla värden är bra,så bara pina sig igenom de här sista veckorna med ihållande illamående/halsbränna,foglossning och sammandragningar.

       

Har världens mest "kantiga" mage i vissa lägen,funderar på om det verkligen är en rund och go bebis därinne ,eller om det kanske är nån som mer liknar Svampbob Fyrkant ? ha ha


Att göra HLR -övningar som höggravid är f ö inget jag rekommenderar ,det är skitjobbigt även utan att va gravid.

Lägg sen på lite otymplighet,svårigheter att andas och halsbränna när man står på alla fyra så fattar ni  


Rent psykiskt var det ett moment jag bävat lite för ,då jag ju var med och gjorde kompressioner då min fd man dog i vår hall,var rädd att slungas tillbaka i minnena .

Men det gick väldigt bra trots allt och jag är stolt att jag både vågade utsätta mig för det trots ångesten /rädslan och att jag faktiskt klarade av det både psykiskt och fysiskt.Ett moment till på termin 3 avklarat och godkänt !!


För ett år sen skrev jag i bloggen:

"Såååå när jag hittat nån som får mina ögon att glittra igen tänker jag inte stänga några dörrar bara för att....det är så man brukar göra,det är vad som förväntas av en ......."



Och det är jag så oerhört glad att jag inte gjorde utan vågade ses och dricka glögg med vad som skulle visa sig vara min blivande man.Mitt i sorgen dök kärleken liksom upp .


Idag firar vi 2 månader som gifta   

 






ANNONS
Av Mamma Xaramia - 26 november 2013 09:41

ett mycket långt år sen min fd man lämnade oss.Eller bara ett helt vanligt år med 365 dagar som alla andra (ja nästan iaf ) .Men också ett mycket kort år.Det känns som 10 år sen men även som i förrgår.


Ena dan höst och mörker,sen vinter och plötsligt vår och sommar,tiden har även rusat på......och nu är det snart vinter och jul igen......och man kan inget annat än att bara hänga med.

Jo man kan välja att glädjas åt varje dag,att se varje dag och att leva här och nu,det kan man !


Vet att några av mina första tankar och fb-inlägg ,blogginlägg handlade om att bara ta en stund i taget,andas ,andas och ta en liten stund i taget och hantera den......i förtröstan att livet faktiskt går vidare,på gott och ont!


Dagarna har gått,liksom veckorna och månaderna......som de brukar göra utan att man behöver göra nåt och just det är ju faktiskt helt fantastiskt.


Vi har passerat jul,nyår,påsk,midsommar,födelsedagar, hans födelsedag,dödsdagen och alla andra dagar som året har.

Vi har gråtit ,sörjt,saknat och varit arga och ledsna men också delat minnen,kommit ihåg alla fina stunder och allt vi hann uppleva tillsammans de här åren.


Jag har tvekat och funderat,tvekat igen och funderat mer på mitt val av väg i livet,särskilt vad gäller utbildning.

Kommer jag orka plugga detta överhuvudtaget? Kommer jag orka arbeta inom sjukvården ? Är det värt det ?

Att ständigt möta sjuka,döende människor,lidande,sorg och allt annat.


Och jag har kommit fram till att ja det ÄR värt det,för man möter också så mycket annat som är positivt och gör det värt det     


Året som gått har varit minst sagt händelserikt men det har åren innan med varit ,hela livet pågår ständigt .


Sorg,kärlek,studier,flytt,giftermål och graviditet i en salig blandning .....

Minnen och det som varit bär vi inom oss i hjärtat varje dag ,men enda vägen att leva är framåt  


Har under detta året haft förmånen att ha underbara vänner

(både gamla och nya),kurskompisar,lärare,handledare,dagisfröknar,

dagmammor,skolfröknar,arbetskompisar och boende på sommarjobbet,patienter och blivande kollegor på vfu,bekanta via fb:s stödgrupp VIMIL ,många nätvänner och många många fler som uppmuntrat mig ,stöttat, delat mina tankar,bara lyssnat ,visat mig vägen och så min man och mina fantastiska barn som finns vid min sida <3


Och mina släktingar så klart ,inte att förglömma.


När jag ser tillbaks på året som gått vet jag inte ens själv hur jag har orkat...kanske genom att hålla fokus nära på en stund i taget och glädjas åt varje dag man får.

Genom att lära sig uppskatta det man har och se det lilla lilla positiva som finns även om allt annat är mörkt och dystert.


Ibland flyr jag in i nåt ett tag,för att skingra tankar och känslor,men vem sjutton gör inte det?

Ibland har det varit promenader,ibland nåt annat,just nu är det läsning och studier och det ser jag faktiskt inte som nåt negativt,det är mitt sätt att hålla fokus.


Några veckor till i högt tempo i skolan,mycket som ska göras,läras och bockas av innan terminen är klar....sen blir det jul och nyår och lite "ledigt",och sen slutspurten och tentapluggande inför sluttentan i januari.


Och sen kommer förhoppningsvis en lillebror/lillasyster till alla barn ,ett litet liv som blev till bara ändå ,trotsade preventivmedel och ålder och bara blev *längtar'









ANNONS
Av Mamma Xaramia - 22 november 2013 09:48

under täcket ,hela dan! Precis så känns det.


Hela kroppen skriker att den inte orkar mer nu,sista dagarna har gått på ren VILJA (som det som tur är finns gott om !) ,haft massor i skolan sista tiden,en sjuk Calle (som storebror var snäll och passade igår en stund när jag var i skolan )och en kropp som inte vill samarbeta.Idag har jag feber så bara att stanna hemma och lyssna på kroppen.


Bebisen trycker både uppåt och neråt,igår hade jag rejält onda sammandragningar neråt + grym foglossning och magen var hård som en kanonkula.....och halsbränna blä.Sover illa på nätterna,ständigt kissnödig och domnar i armar och ben,kramper i vaderna och har svårt att hitta nån bekväm sovställning.


Känner mig gnällig och lättirriterad men försöker hålla modet uppe även om det fasiken inte är lätt i novembermörkret,särskilt inte när man har ont och tusen måsten för att saker ska fungera.


Nåja,får försöka vila idag och kurera mig.

EN positiv sak som muntrar upp idag är iallafall att jag vunnit en bok i en utlottning

 http://www.booked.nu/      

  Stockholm 1791. Revolutionens vindar drar genom Europa och även i Sverige börjar Gustav III:s makt att ifrågasättas.

Emil Larsson är nöjd med att tillbringa sina dagar med att dricka och spela kort till den dag han inser att hans fortsatta yrkeskarriär som tulltjänsteman är beroende av att han hittar en kvinna att gifta sig med.
Hans vän fru Sparf, ägare till ett exklusivt spelhus och spådam, med både Gustav III och hans bror Karl som klienter, hjälper Emil genom att lägga en octavo åt honom – en kortspådom som visar honom vilka åtta personer i hans närhet som kommer att förvandla hans drömmar till verklighet.
Full av förhoppning börjar Emil leta bland arbetare och adel efter sina nya vänner. Men föga kan han ana att det som till en början var en oskyldig lek så småningom kommer att leda honom till en annan mycket mäktigare profetia –Stockholm octavo!
Och innan Emil hinner förstå hur allt gått till finner han sig högst involverad i de mordiska intrigerna kring Gustav III.

Stockholm octavo är en roman om kärlek, maktspel och politik – och om en högst ovanlig hjälte.

 

Låter precis som en bok för mig *längtar*

 

men men i väntan på den blir det till att läsa lite Endokrinologi,seminarium på måndag och i helgen lär man knappst hinna med hela huset fullt av ungar   




Av Mamma Xaramia - 31 oktober 2013 20:15

     

Man kan sörja och älska samtidigt.

Ungefär som att man kan älska ännu ett barn efter första barnet,fast man inte tror det,så gör man ju det.

Och fastän min fd man dött och jag sörjer och saknar honom såklart så finns det fler rum i hjärtat för mer kärlek,om man vågar öppna upp det. Vågar släppa taget om det som varit och vågar vara här och nu.


Oändlig sorg och saknad ,tankar och minnen ....ett år har gått och jag hör ofta min fd mans röst i mitt huvud,saker han tyckte ,tänkte,hur han skulle uttryckt nåt osv.


Men jag försöker att ändå inte bara stanna där i känslan,utan att försöka leva här och nu och att leva framåt,det som varit kan man inte ändra på <3


Vad jag vet så lever vi EN gång,vi har ETT liv,och det är till för att LEVAS!


Minnen i alla ära ,känslor och tårar ,de kommer när de kommer....för att jag sen ska kunna gå ut och möta världen lite starkare och med ett leende igen :-)


Tiden går fort,vi vet inte vad som väntar,vad vi kommer ställas inför i livet.Jag upplever att många tar alldeles för mycket förgivet och ständigt längtar efter mer.....eller nåt annat....eller om det bara vore si....eller så.

Det är deras val.Jag känner mig tillfreds här och med mitt liv idag,även om det innebär många tunga bitar och att vardagspusslet kan vara svårt att få ihop ibland.Trots detta är jag lycklig och nöjd!


På min praktikplats på sjukhuset möter jag dagligen patienter av alla de slag,unga personer med svåra kroniska sjukdomar,äldre personer med enorm livserfarenhet . Personer som har hela livet framför sig och säkert gärna skulle slippa sin sjukdom och de som levt över 90 år ,ett helt liv, och tycker det är konstigt att de levt såpass länge som de gjort och känner att de liksom levt färdigt.


Av allt detta och massa annat har jag fått en enorm ödmjukhet inför livet.Och inför döden.Jag har enorm respekt för livet i sig och min tid här på jorden och vetskapen hur fort det kan ändras.


Istället för att lägga fokus på själva sorgen /saknaden så är jag oerhört tacksam över de år jag och Basse fick tillsammans,alla minnen vi som finns kvar har och alla fina stunder vi hade.Vi fick en underbar son tillsammans,bara det är jag så otroligt tacksam och glad för <3


Jag är även tacksam över att jag har förmågan att trots allt vara positiv och kunna älska igen ,att jag vågar öppna hjärtat när jag mötte nån som idag finns vid min sida .Som förstår mig,som lyssnar ,som stöttar mig och som uppmuntrar mig när saker känns motiga och tunga .En av de finaste människor jag vet och som numera är min make och blivande pappa till vår lilla oplanerade bebis i magen.Som sagt,man vet aldrig vad livet kommer ge en ....


Jag är oerhört stolt över mina barn och min man som under det senaste året varit de som fått mig att orka <3


Under detta år har jag lärt mig så mycket! Om livet!

Om mig själv,om sorg,om kärlek .

Om människors fördomar och inskränkthet.Om avundsjuka och hjärtlöshet.Om oförståelse och ifrågasättande.


Men mest av allt har jag lärt mig att världen är full av underbara människor <3


Som har funnits där för mig och barnen,på ett eller annat sätt.Som finns där ibland eller ofta.Som lyssnat,frågat,uppmuntrat eller bara varit helt som vanligt.I allt sorgligt föddes nåt fint,jag mötte kärleken,familjen blev väldigt nära varann (inga tankar/frågor är för stora eller små ) och Calle har skapat sig en alldeles egen "bonusfamilj " efter sin pappas död.Helt fantastiskt!


Oändligt stort tack till ALLA <3













Av Mamma Xaramia - 11 oktober 2013 21:16

               

 

Av Mamma Xaramia - 11 oktober 2013 19:44

alltså,allt går om man VILL!!det mesta iallafall!:)


jag vet det,jag vill tro det....


så less på folk som mest gnäller.Varför blir man sån?!

så nu måste jag få gnälla lite:D....


jag skulle kunna lägga mig deprimerad o bara grina vilken dag som helst....tro mig det finns dar jag gör det,MEN sen reser man sig igen,hittar nya vägar,försöker påverka sin situation! För jag tänker jäklar inte ge upp !

NEVER EVER!

Jag är själv ansvarig för MITT liv!


Resa sig upp,ta en sak i taget ÄVEN om det är jättejobbigt så är det bara att göra det.

En timme,en dag,en vecka.....andas,andas ,andas....så går tiden och man gör sitt bästa!


jag vet hur det är när tillvaron rasar,tro mig,jag VET!


När saker händer man inte rår på,vet hur det är att må riktigt jävla pissdåligt,jag har gått igenom saker vissa knappt ens vågar tänka på och som de ryser av när jag berättar.Jag har bland annat förlorat ett barn (en liten flicka) i graviditeten i v 23-24,fött fram henne och sedan efter det genomgått ännu en graviditet full av oro och ångest.


Jag har även haft en man som varit sjuk till och från i över 2 år och som sedan dog hastigt hemma av en jäkla komplikation efter en operation.Min ena son var närvarande,ambulans kom direkt och jag var själv med och gav HLR där på golvet,den det var försent....jag har en 5-åring som idag inte har sin pappa i livet längre,så tro mig,jag vet hur det är när livet stannar och när det känns som att nån slår undan benen på en.


Jag vet även hur jobbigt det kan va med ungar,stora och små,diagnoser hit o dit,skola,dagis,fritids,tandläkarbesök,mobbing,ski
ttaskig ekonomi....jag vet hur det är .


OCH visst gnäller jag med ibland! Det är mänskligt tänker jag.

men jag försöker se saker positivt,försöker hitta lösningar,vara glad åt det lilla,vara glad åt det jag verkligen har,fokuserar framåt,affirmerar positivt och glädjs åt varje dag jag får och får finnas här på jorden<3


Ogillar människors attityd att allt är kört,att allt är "nån annans fel" jämt liksom!!

hur kan det va det ? ta ansvar själv då för F*N!


Ta av offerkoftan,fejsa verkligheten och GÖR nåt!!


Livet är hårt,brutalt och ibland jäkligt orättvist!


Men det är så det är,och det är det här livet vi fått liksom.

Som en numera avliden nätvän uttryckte sig ungefär innan hon förlorade kampen mot skitsjukdomen cancer.


Lev för allt du är värd,varenda dag och gärna lite för mig med :-)

Och det försöker jag göra.Mitt i min verklighet,full av massa känslor samtidigt,precis som det ska vara.

Av Mamma Xaramia - 19 september 2013 13:32

Hörde ambulanser nyss. Ont i magen men inte hjärtklappning.
Längtar efter Calle så jag är gråtfärdig. Att vara ifrån sitt/ sina barn är jobbigt även om jag vet att är i trygga händer och har haft det underbart. Men med allt elände, sjukdomar, våld, olyckor mm är det svårt att släppa ut sitt barn i världen.
Allt kan hända, på en sekund. . .
Att sen sitta i skolan och prata palliativ vård och obotlig cancer, gör kanske inte saken bättre?
Sen är jag lite bådeock, hönsmamma men ändå inte. Jag VILL att de ska bli trygga, självständiga individer och att Calle skulle följa med syrran till Turkiet, samtidigt som jag ( om jag är på den oroliga sidan en stund) knappt vill låta honom ens cykla med hjälm. Gäller ären de större barnen!
Vill ha dem nära men släppa iväg dem när de vill och är mogna. Vill inte hämma eller hindra dem pga MIN känsla liksom.
Nåja, i skolan pratas cancer och behandlingar och trots denna skitsjukdom som tar alldeles för många liv och gör det lite hursomhelst, plockar lite här o var. Grymt och helt utan att välja omsorgsfullt.
Vem fan som helst kan drabbas och det skrämmer nåt så enormt.

MEN trots allt detta lämnar jag Skolan med en glad förväntansfull känsla.
Föreläsaren berättade att tex leukemi hos barn dels är ganska ovanligt och dessutom numera har en relativt god prognos nuförtiden pga forskning och nya läkemedel.
Sånt känns bra i hjärtat. Att nånting nångång går åt rätt håll!

Och sen ska jag strax träffa min lilla solstråle- unge<3

Av Mamma Xaramia - 17 september 2013 11:48

kom hem,vi längtar efter dig!!


Calle är i Turkiet med sin vuxna storasyster Ida och vi saknar honom ,plutten   

Nåja han har det bra och vi får väl försöka stå ut några dar till.Har snott Idas bilder från fb för att kunna visa här,hoppas det är okej.

   

Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Min gästbok

Följ bloggen

Följ En dag i taget..... med Blogkeen
Följ En dag i taget..... med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se