En dag i taget.....

Senaste inläggen

Av Mamma Xaramia - 13 april 2015 17:26

7 januari skrev jag :

"Jag klagar sällan men just idag känns allt bara extremt nattsvart och jag får snart panik.På riktigt!!

Jag har svårt att orka mer nu,svårt att hålla ihop....


Jag har ringt,jag har mailat,jag har googlat,jag har bönat,bett och vädjat,sökt den hjälp som jag trodde fanns.Jag har blottat mig och min familj på facebook....


(Förlåt så jävla mycket att jag tyvärr råkat få betalningsanmärkningar när livet rasade,när min förra man dog hastigt  och jag inte orkade ! Förlåt så jävla mycket livet för det ,för att jag inte är nån ubermänniska som orkat allt på alla plan  !!)


Förlåt för att jag inte orkar ....jag har under senaste åren fått tjata och tjafsa med Fk om föräldrapenningen,med CSN om pengar och med universitetet om min plats på utbildningen,det är så satans energikrävande när livet inte bara rullar.....det har varit många många små saker som strulat som tagit sååå mycket energi .


Sen att jag gått upp VARENDA jävla dag för barnens skull,fortsatt plugga fast jag egentligen inte orkade,sett till att ena sonen genomgått en adhd-utredning och fått hjälp ,sommarjobbat på somrarna för att få ihop ekonomin och så mycket mycket mer....det har liksom ingen roll i det hela .Vi har jobbat /pluggat om varann så vi är så satans slutkörda mentalt så att sen hamna i den sits vi gjort nu är liksom droppen.


Pga nån annan,pga KFM gått in och sålt huset vi hyrt.Och fast vi har ett hyresavtal så verkar det vara 4 veckor innan vi ska vara utflyttade som gäller,hur sjukt är inte det ??? Vem fan (ursäkta svordomarna ) fixar det från ett stort hus till......ja VAD ?? Och när?? Med 5 hemmaboende barn? Mitt i jul,nyår och trettondagshelgerna ,vet ni exakt hur lätt det är att överhuvudtaget få tag på nån enda vettig människa att prata med nånstans ?? 


Vet ni hur frustrerande det är med dubbla budskap,leva i ovisshet och inte själv kunna tyda det som står i papprena ??? Fast vi båda är rätt begåvade och kunniga så är vi inga jurister som kan allt kring försäljning av fastighet på exekutiv auktion eller exakt vad som gäller hur och när man hyr,och hur man än försöker så finns det andra paragrafer,undantag,kryphål och gud vet allt som man som vanlig dödlig hyresgäst faktiskt inte förstår..


Och var finns mänskligheten och förståelsen ?? Att det i princip är omöjligt att hinna ?


Uppepå allt detta har vi i familjen(jag främst ) haft en grym förkylning med hosta som gjort att jag knappt orkar nånting alls,jippi liksom!

OCH en enorm press på att faktiskt plugga i allt detta kaos för att få fortsatt CSN ,lätt va ??

Jag MÅSTE klara nån mer hp(högskolepoäng) för att få fortsatt CSN,jättekul med den stressen .

Annars rasar ekonomin ännu mer....


Inte nog med det så är jag själv hemma större tiden av barnens tid ,Micke åker 05.00 och är ibland inte hemma förrän 18.00 .Då ska jag förutom allt annat ÄVEN hinna /orka leta lägenhet/boende,ringa myndigheter,PLUGGA och ta hand om barn då det ju varit jullov.....


På soc fick vi mest höra att vi är alldeles för "skötsamma ",det hade nog varit _bättre_ om vi misskött barnen eller missbrukat eller varit lågbegåvade eller om Micke inte jobbat eller jag pluggat på högskola.....DÅ hade vi nämligen fått hjälp! 


Och det mest ironiska i allt är att det FINNS lediga lägenheter i byn.....flera stycken till och med!!

Men soc tycker ändå att vi ska söka oss till privata hyresvärdar.Jomen DET känns ju kanonbra efter vad vi precis gått igenom med försäljningen av huset vi hyr eller ??


Eller att vi ska söka oss långt ifrån denna by.Jomen visst,verkligen JÄTTEBRA för en 11-åring med adhd som bor varannan vecka att rucka på den tryggheten nu när det _ äntligen _ börjat rulla på åt rätt håll i skolan ?? Eller för Calle för den delen som har största delen av sitt sociala nät här med mormor,moster och kusiner,förutom skola /fritids......han saknar sin PAPPA,räcker inte det ?? Ska han behöva flytta och byta skola /umgänge helt ??



Fy fan alltså ,jag trodde verkligen att det fanns nån form av socialt skyddsnät nånstans ??

Att man faktiskt tänkte lite längre än näsan räckte ,framförallt för barnens skull,men icke....


Såååå nu har jag spytt ur mig lite skit,gråtit några floder till.


Jag har aldrig någonsin fått nån hjälp från samhället.Inte ekonomiskt nånsin,inte med barnen,ingen form av stöd efter att Calles pappa dog,inte ett skit !!

Inget ! Inget ! Inget! Den hjälp jag fått i form av stöd har jag hittat själv hos vänner och stödgrupper på nätet,hjälp med  "avlastning" har varit helt på frivillig basis med Calles storasyster nån gång ibland.Det har varit guld värt,främst för Calle men även för mig såklart.Jag är så glad att han trots allt har sin extrafamilj i Kumla .

Hjälp med adhd-utredning genom psykolog/bup och stöd i skolan har jag själv fixat med skola /lärare i fråga .


Så nånstans kanske samhället kunde hjälpa mig/oss nu kan man tycka ?? 

Jag VET att det finns de som har det mycket värre än oss .Tro mig,jag vet....


Men jag vet också att det finns folk som sitter i sin skyddade lilla bubbla och tror att världen kretsar helt kring dem eller som gnäller över ett blåmärke på stortån eller att bebisen fick fel färg på nåt i julklapp,liksom ??


Det jag gått igenom hittills i mitt liv och situationen jag är i just nu är inget jag önskar ens min värsta fiende.

Jag vägrar bli arg och bitter men jag är just ny MYCKET frustrerad över situationen och känner mig fast i en fälla som jag inte kan ta mig ur själv.


Jag kommer överleva detta med,det är jag fullt medveten om.Har jag inte blivit galen förr genom allt som hänt så lär jag inte bli det nu heller.MEN just nu är det väldigt väldigt svårt att hålla fokus och se nåt ljus i tunneln....."


Det har gått mer än 3 månader.....TRE månader är en lång tid under dessa omständigheter.Vi har levt under extrem stress och press.Både i huset och nu i lilla ettan.


Jag har fortfarande INTE blivit galen.....livet går...dagar går.....vi lever.....hanterar....står ut.


Och att då idag få frågan : Hur mår du ?? känns rätt onödigt och oproffessionellt av den personen.Vad ska jag svara?

Att jag biter ihop ,försöker hålla oss flytande och tar en dag i taget.Jag ör det jag kan under rådande omständigheter men såklart mår jag skit.....vad tror ni liksom ??


Jag vill inte ens försöka svara för då gråter jag,istället pratar jag bort det.När Calle sen senare frågar varför jag gråter,när jag kan släppa fram lite.... och jag ger en halvhjärtad förklaring säger han - Jag vill bara göra dig glad mamma.

Kan ni förstå den känslan ?? På riktigt !!


En 6-åring vill göra sin mamma glad.Han har lånat en bok med ett hus på (handlade om nåt helt annat ) i hopp om att hjälpa oss hitta nånstans att bo för att vi ska kunna bo alla tillsammans.För att mamma ska bli glad.Alltså mitt hjärta gick sönder lite....

Kan nån verkligen förstå hur det känns ,försök tänk er in i den situationen ??

ANNONS
Av Mamma Xaramia - 10 april 2015 09:50

I dagarna är det 2 månader sen vi flyttade hit. Ivar är 14 månader.I 2 av dessa månader har han bott här.I 1/7 av sitt liv hittills,en tid han inte ens kommer komma ihåg sen troligen....

Lägenheten i sig är det ingen fara med,förutom då att det är trångt och totalt icke-barnanpassad som gör det rätt jobbigt med en 1-åring.Läget som sådant är heller ingen fara,mycket central ,nära till affärer,bibliotek och en superfin lekplats,utan den hade vi nog gått under.Och hur var det nu det sades ....att såklart hjälper soc er ! Jomen visst! Exakt SÅHÄR mycket hjälper det oss......


I snart 2 månader har mina stora barn bott "tillfälligt" hos min syster sen de valde att flytta ut från sin pappa (där det var tänkt att de skulle bo ).Här är det liksom för trångt så det finns ingen möjlighet att de med ska bo här om det inte blir absolut nödvändigt.

Ena sonen har ont i ryggen ,han gjorde illa den innan vi flyttade i samband med snöskottning.Vi trodde att det var träningsvärk först men efter flera sjukgymnastbesök,besök hos kiropraktor och slutligen läkarbesök så har vi äntligen fått skickat en remiss för magnetröntgen då man misstänker diskbråck.Eller en kotglidning....stackarn !

Han bor tillfälligt hos min syster ,på en madrass.....tillfälligt!! ?? hur länge då ??

Trots detta sköter han skola och praktik så bra han bara kan,beundransvärt under dessa omständigheter men svårt som förälder att liksom kunna vara delaktig när jag sitter 5 mil därifrån.

Calle åker glatt till skolan 3 dar i veckan och även om det är stökigt i förskoleklassen,trånga lokaler mm så ÄLSKAR han skolan och mår så mycket bättre nu än innan vi fick beviljat skoltaxi .Han har samme taxichaufför varje dag som både lämnar och hämtar,stackarn han måste ha skavsår i öronen...  


Idag kommer Alfred  hit och förra helgen var Lowe här,vi får försöka hitta sätt och tillfällen att umgås med de barn som inte bor här så gott det går.Inte ett dugg dugligt alls egentligen då alla relationer blir lidande i längden,riktigt riktigt tråkigt faktiskt men vi har inget annat val.

Ivar är allas vår lilla solstråle,ganska opåverkad i detta och sprider glädje även när det känns tungt.

Vissa dar får man helt enkelt hålla fokus på det och bara glädjas åt sånt...

 


Fick dessa fina sparbössor av syrran igår.På ena står "Calles cash" och på andra "till ett hus " ,tack så jättemycket,så otroligt fina  


Fick även paket på posten igår (till min mamma 5 mil bort då vi ej får va skrivna här,inte ett dugg krångligt ha ha ) med en liten pelargonstickling Natalie som jag köpt billigt via en person i en fb-grupp + en bonus medskickad,blev så jätteglad för dem :)


Nu ska jag fixa lite mer kaffe,försöka skaka av mig känslan av irritation och frustration,skriva ihop ett mail eller två och om en stund ska vi gå ut i solen Ivar och jag   




ANNONS
Av Mamma Xaramia - 3 april 2015 20:12

många dagar är jobbiga och tunga men jag kände ikväll att jag ville dela lite andra tankar än de bara negativa....

För en stund sen låg jag och vilade ryggen ,Lowe och Calle spelade spel på datorn efter att ha varit ute precis hela dagen ,maken fixade mat och Ivar gick omkring och lekte för sig själv,en kort stund av lugn och harmoni i det lilla lilla hemmet.

Inte helt kul alltid att bo i en etta,absolut inte.

Vi går på varann när alla är hemma ,allt är trångt. Inget är anpassat för en 1-åring,han når allt överallt hela tiden.....jättekul not!

Alla sover i samma rum(det enda rummet ),inte helt lätt med en unge som sover middag eller om vi vuxna vill få en stund själva i tv-soffan (nej just det, det hade vi ingen nej ) när barnen somnat på kvällen ,men det går.

Ändå låg jag där ikväll och kände mig så otroligt tacksam .För allt jag ändå har   

För att vi har tak över huvudet,även om det är en liten jourlägenhet på 1 rok så är det mer än många har i världen.

För att jag har min man och mina barn hos mig(några av dem iallafall) ,det är också mer än många har.Jag sitter inte och tigger pengar i kylan och har mina barn några mil bort ,inte i ett annat land.


Mina barn har möjlighet att vistas ute i underbar natur och andas frisk luft....


Jag är tacksam för att jag får tycka,tänka och skriva nästan precis vad jag vill utan att bli förföljd,torterad eller förvisad,fängslad eller rent av dödad.Jag har rätt att säga vad jag tycker utan att tystas,jag har rätt att tänka annorlunda och jag har många många fler fördelar som kvinna i vårt land mot vad många i andra länder har.Jag har genomgått flera graviditeter och förlossningar,opererats för blindtarmen i v 30 under graviditet och har två akuta kejsarsnitt i bagaget,i ett annat land hade jag kanske varit död idag .Vi hartrots allt en fantastisk sjukvård och mödravård i vårt land även om den kan bli ännu bättre och det finns massor kvar att göra.De barn jag har fött är friska och jag kan räkna med att de når vuxen ålder,det är också mycket mer än man gör i många andra länder.


Jag är så tacksam för att jag sluppit uppleva krig och för att vi har fred i vårt land.Såg en bild på facebook häromdan på ett barn som lyfte händerna i luften inlärt för att bli skonad och inte dödad....så fruktansvärt!


Såg ett program på TV häromdagen om monsunregnen ,fascinerande och mäktigt med såna vattenmassor,helt otroligt.På vissa ställen flydde människor för sitt liv för att överleva,när jag tänker på det ,att mitt barn skulle sträcka upp händerna för att klara livet eller att behöva fly undan vattenmassor för att överleva så känns vår situation helt okej faktiskt.


Ett svamligt inlägg med många snurriga tankar ,men viktigast är att jag faktiskt hittat det positiva just idag,i vår stund,just här ,just nu....


Att ligga där på sängen med solens strålar skinande genom fönstret,underbara pelargoner i fönstret,maken stekandes kött i köket,höra barnens småpratande vid datorn och Ivar tultandes omkring på golvet med sina leksaker....bara ligga där utan att frysa och vara rädd,kunna blunda och ta in just DET ögonblicket var magiskt ....DET är LYCKA!!







Av Mamma Xaramia - 1 april 2015 09:14

Igårkväll låg jag och tänkte att min hjärna har tankar för väldigt många blogginlägg,men jag har inte energin att få ner dem så nån förstår.

Just nu befinner vi oss i nåt vacuum,maken jobbar och jobbar och jag försöker mest få dagarna att gå så smärtfritt som möjligt utifrån de förutsättningar vi har.

Inte helt lätt med noll avlastning,jag blev ensamstående mot min vilja liksom,i ett hem jag inte valt i en stad som är helt okänd för mig ,med barn hemma runt benen 24/7.Jippi!


Jag försöker hålla humöret uppe,tänka positivt och så .....men vissa dagar är det inte lätt.


Jag har ändå gått igenom en del förut,jag är realist,jag har lärt mig den hårda vägen att stå ut,härdas,vänta,överleva.....utmana mig själv,hitta nya lösningar,tänka utanför boxen and so on.....men det räcker liksom inte just nu !!


Jag känner nu att jag gjort allt jag kan och har nog resignerat lite.....jag väntar på att nån av alla bollar jag satt i rullning ger resultat nånstans.

Som jämförelse: Om man hamnar akut på en öde ö själv så kämpar man nog som attan i början att försöka ALLT för att ta sig därifrån,signalerar,simmar tills man håller på att drunkna,bygger nåt att flyta på osv....

När man inser att det inte går,man kommer inte därifrån så resignerar man lite och börjar slå sig lite till ro,samla kraft,spara på energi,leta mat och hitta nånstans att bo....och lägger sig vid lägerelden.Det blir fler dagar.Man anpassar sig.


Många frågar hur det är och vill sen inte riktigt höra svaret...? Hur tror ni det är ?? Fundera själv en stund ? Hur tror ni man mår i min situation??

 Just nu känner jag mig mest typ tjurigt trotsig, ungefär som när man är gravid och börjar gå över, mer o mer. Om nån har gjort det av er? Jag har ju det x antal ggr och till slut känner man bara - nä nu skiter jag i det här, jag vill inte ha nån jäkla unge, jag kan väl va gravid 3 år till. Ungefär så, på den nivån är det just nu. Jag kan väl sitta här i ettan och spela Uno med Calle i 3 år till liksom.Fast jag vet att det inte är logiskt alls.Och att det självklart inte är så att jag kommer sitta här i 3 år till,men ändå...man ger liksom upp lite en stund.Och bara sätter sig och spelar Uno några vändor till....


Visst,maken jobbade massor förut med ,hade långa dagar och pendlade men då hade vi en tomt att gå ut på,storebrorsor som kunde passa brorsan 5 min,jag kunde vila en kvart när Ivar sov middag (det funkar dåligt nu )

Calle hade sin skola,fritids och kompisar,jag hade ett socialt nätverk,öppna förskolan,mormor och min syster.Vi hittade och visste hur allt var öppet och vad som finns att göra på hemmaplan.

Vissa dagar funkar det utmärkt även här,det blir som ett äventyr att upptäcka nya saker .Självklart !

Vi har till exempel hittat ett fönster inrett som ett dockskåp en dag när vi var ute och upptäckte lite.Ett äldre par kom fram och undrade nog vad vi gjorde som stod och glodde in hos nån (trodde de ) ,Calle hade tom klättrat upp lite på Ivars vagn för att se övervåningen i dockskåpet.


Men i längden är det inget äventyr eller roligt,inte när det inte är självvalt och definitivt inte när familjen är splittrad !


Snart har vi bott här i 2 månader.TVÅ månader !! Det är lång tid att vara splittrade! 

För barnens bästa ....mmm visst,hur då ??


Igår pratade jag med en klok äldre kvinna som arbetar med människor,hon låter så lugn och timid på rösten....men man hör på henne att det finns mycket bakom det lugnet.Personen i fråga har många år i sitt yrke,mycket stor pondus i hela sin person och varken höjer rösten eller använder hårda ord,hon kan konsten att få fram EXAKT vad hon vill /menar ändå...


Hennes sammanfattning var -Jag blir faktisk ganska upprörd över eran situation !

Även om hon i sig inte kan göra så mycket (tror jag ) så är det ändå så skönt att få bekräftat av en myndighetsperson att det jag känner är rätt,det är en ganska upprörande situation.....helt klart !


Den kommer sätta spår i oss alla och jag vågar inte ens tänka tanken på hur riktigt(den skulle kunna göra det om det vill sig illa ....)....hos vissa kommer spåren bli djupa,konsekvenserna kommer visa sig så småningom...,vissa relationer ställs på sin spets och i detta finns även i bakgrunden personer som tyvärr utnyttjar hela situationen emot oss på ett riktigt fult sätt.


Men jag vet också några saker,att efter dessa saker jag tidigare gått igenom tillsammans med detta när det är över,så finns de INGET som kommer knäcka mig.INGET! 

Tvärtom....i detta hittar jag en styrka och vissa kommer bittert ångra sitt agerande,sina ord,sina åsikter.....livet går vidare och en del kommer få en del av sin egen skit i ryggen (inte av mig )


Jag har ett stort hjärta,mycket tålamod och massa empati ....men inte oändligt!!


Tills vidare så pysslar jag i lilla ettan,tvättar,städar,lagar mat,tar hand om de barn som bor här,håller kontakt med de utspridda ,fortsätter leta boende på många fronter,pysslar med mina pelargoner (och lite andra små projekt jag o Calle har för att ha nåt att göra ),strider för övriga barns rättigheter till sina föräldrar och mailar /ringer de jag behöver......



Av Mamma Xaramia - 20 mars 2015 07:57

men man lär sig leva med dem,de gör lite mindre ont med tiden....de är inte öppna och ständigt blödande dagligen så att säga.

Sårskorpan är dock så tunn,så tunn och den slits av många gånger.För att läka ihop lite igen....


Sorg är bland det svåraste som finns .En av de allra allra svåraste känslor att hantera,både hos sig själv och hos andra.

Den är kärlekens pris brukar man säga och det stämmer nog,för man sörjer ju inget som man inte verkligen älskat.

Sorgen går i faser som så många vet.Oftast är det ju mest akut i början men med tiden lite lättare att hantera,på vissa sätt.


Men tiden gör också att man får ett annat perspektiv på saker....och jag tror faktiskt man saknar sitt barn,sin mamma,sitt syskon,sin älskade eller vem man nu förlorat precis lika mycket efter typ 10 eller 20 år,men på ett annat sätt.

Tiden gör ju också "aldrigheten" så mycket mer befäst.

Att personen ALDRIG kommer tillbaka blir så tydligt ju längre tid som går,en mycket jobbig känsla som sörjande att förlika sig med....att nån är borta för alltid.


 

Mina barn har en änglasyster som vakar över dem ,som väntar på dem och hon har sin pappa hos sig förhoppningsvis <3

Av Mamma Xaramia - 5 mars 2015 09:21



...så att lämna allt man gjort i trädgården känns ska ni veta :(


Alla växter och blommor vi fått av andra,av släktingar,av vänner,såna vi fyndat på loppisar,ropat in på auktioner på nätet,bytt med vänner och bytt via trädgårdsgrupper på facebook.Dubbla nästan svarta akleja,ovanliga sorters funkior,olika irisar,flera olika sorters rosor noga utvalda färgmässigt.Rariteter som vitblommande gräslök,ovanliga färger på fingerborgsblommor,massa olika myntor som vi liksom letat efter för att hitta just dem.Det känns !

Hädanefter kommer jag alltid odla i krukor ! Som kan tas med   

Jag tror att vi rent lagligt hade kunnat få ta med allt som växte i pallkragarna för det är inte rotat i MARKEN,bara i jorden i pallkragarna,men orka tjafsa liksom.....


Jag saknar inte huset som sådant,inte alls faktiskt.MEN jag saknar utrymmet (såklart ) och jag saknar trädgården som vi skapat.


Särskilt nu när det börjar bli vår och det hade varit spännande att se vad som klarat sig,fixa lite nytt och gjort vårfint.

Lite bilder från före och allt vi gjort (obs detta är ändå bara de "bra "bilderna,har massor av hur huset såg ut precis innan vi flyttade in,hur mycket vi städade,sophögarna vi körde bort, hur tacket spruckit,hur golven såg ut......)

                                          


Och så lite efter bilder :

                                                                                                                                                               



Av Mamma Xaramia - 4 mars 2015 11:30

och i måndags var jag och förlängde kontraktet på vår lilla etta,14 dar i taget.Fick massa "tips" om lägenheter att söka typ,  

Joråmensåatt RUM i Harbo och en parkeringsplats i Enköping ....och lite annat.

Av de andra var flertalet såna man söker via hemsidor på nätet,ex Uppsalahem,Tierpsbyggen,Östhammarshem....vilket jag ju GÖR ständigt men blir nekad pga betalningsanmärkningar.

Hos Uppsalahem är det dessutom enorm kö,hur tänkte man där,tror de att jag,bara för att jag får ett tips via socialtjänsten får tränga mig före i rådande bostadskö,som jag dessutom stått i sen 2011 tror jag....fortfarande flera 100 sökande innan mig ständigt.Har dessutom nu fått kravet på oss att redovisa allt vi söker,skriva upp vad ,när och med vem vi pratat.


Mailat Östhammarshems ordförande i styrelsen ,fick svar att han läst iallafall,alltid nåt  


Har kontaktat barnpsykiatrin angående Calles mående,då han har ständiga utbrott,är extremt rastlös och mycket aggressivitet.Berättade även att han har ett stort trauma bakom sig som nu visar sig i form av saknad,oro och ledsamhet Personen jag pratade med trodde dock att det var rådande situation idag som utlöser hans mående,och jag är HELT överens.

Hon gjorde en orosanmälan till Socialtjänsten (igen !) och vi får se vad den leder till,inget barn ska behöva ha det såhär.Han behöver sin trygghet,sin skola,fritids och kompisar,inte sitta avskärmad här i Östhammar med mamma och lillebror hela dagarna.


Överklagan är inskickad ,inget svar ännu.


Finns massor jag skulle kunna skriva här men jag väljer att låta bli,har ledsnat på skitsnackare och såna som gottar sig i vår situation och sprider massa skit vidare (allt kommer fram ,hoppas ni förstår det ),så ni som inte känner mig väldigt bra kommer hädanefter stängas ute. Och om nån undrar nåt så är det fortfarande helt okej att fråga.

Tack och hej !










Av Mamma Xaramia - 19 februari 2015 15:37

och vi börjar landa lite smått.Full rulle och nu är vi totalt slut....men bara kämpa på,Micke jobbar för fullt (åker 5 ,hemma 17-19) och jag försöker sysselsätta barnen så vi inte klättrar på väggarna helt.


För att alla som inte är så insatta eller inblandade ska förstå så hade vi typ 2 dygn på oss att tömma ett stort hus,med alla barn boendes hos oss in i det sista.....så städning prioriterades bort.Huset måste sett hemskt ut,halkig trappa så vi fick både sanda och salta rejält,ändå gjorde tyvärr ena sonen illa foten rejält när han halkade.

Vi körde en del sopor men hann absolut inte få bort allt,helt förklarligt då vi inte haft nån soptunna på 14 dar och då vi knappt hade nån bärhjälp så var vi tvungna att prioritera ,och det visste Kronofogden om.


Jag lovade att vi skulle vara ute ur huset 11/2 kl 9.30 och det var vi !!


Att det sen var skitigt sen några månader ,ja med ett helt gäng ungar i huset....och kanske för att vi helt enkelt inte priotriterade att STÄDA de sista månaderna vi bodde där.Att då på nåt sätt påpeka att det vore ohälsosamt för barnen är rent förjävligt anser jag,alla som känner mig eller barnen VET att det aldrig nånsin gått nån nöd på barnen ,tvärtom !!

Och om man "hotar" med att anmäla till tex nån myndighet pga detta (och annat! ) så hoppas jag man göra det för socialtjänsten bryr sig inte om ifall det är /var städat eller inte ,de tycker liksom det är okej att vi bor alla i en etta 

.Och om det gäller nåt annat så har jag bra förklaringar där med,en hel del missförstånd har skett i hela denna cirkus och jag reder gärna upp dem.....och att det var ostädat....tja ....det var rätt ostädat när vi flyttade dit med och jag har massor före- och efterbilder på hur det såg ut,vad vi gjorts och vilka saker som vi fixat och bekostat sen vi flyttade in...


Vi var tvungna att få bort sakerna ! 

Jag tror faktiskt INGEN kan förstå hur de där dygnen var....knappt vi själva nu efteråt.

Nån dag senare brakade jag ihop totalt,stressen har varit SÅ enorm länge och det brast när stora killarna valde att flytta till Thilda istället för hos sin pappa .Gud så otillräcklig man känner sig i allt även om jag vet att det inte går nån nöd på dem där,inte alls.MEN i situationen kunde jag liksom inte ens ta mig till psykologen som jag fick en akuttid till,pga jag här saknar nätverk helt ,kan knappast ta med barnen dit ju.....men hade verlkligen behövt nån bara att prata av mig med,bolla ideer och lägga av lite skit på som har betalt för det.

Får ofta höra hur stark jag är och har varit.Jag tror inte jag är starkare än nån annan och i vårt fall just nu (och tidigare ) så har man inget val....däremot så förstår jag hur man menar och tar absolut inte illa upp när nån säger så,tvärtom så ger det mig styrka ....


Nåja,bara ta sig upp och fortsätta ,även fast det finns folk som sparkar när man redan ligger,tack för det liksom !!


Ovissheten hur lägenheten såg ut och vad vi behövde ta med av våra saker och att vi inte visste om och hur vi fick tillgång till förråd gjorde att det blev extremt svårpackat.Och svårt att organisera. Få till det med bärhjälp ,bil och släp och grejor och barn här och där.....

Vi konstaterade ju att en del saker behövdes här i lägenheten och en del fanns.Allt som inte togs hit står nån annanstans ,inlåst så det gäller att fundera ordentligt.


Nåja efter en del trassel med för få sängar,då den utlovade bäddsoffan inte var en bäddsoffa  och att vår dubbelsäng ej gick upp för trappan och att alla stora underlakan ligger nerpackade nånstans så har vi ändå lyckats få till det hyfsat.Internet saknas i lägenheten så vi surfar via mobil och hotspot,alltid lär man sig nåt nytt.Tvättmaskinen pajade men funkar nu,tack för det liksom då Ivar idag hostar så han kräks.


I tisdags var vi till Uppsala och gjorde fostervattenprov,eftersom maken var tvungen att jobba så följde äldste sonen Eddie med som barnvakt i väntrummet,barn får ej närvara vid undersökningen.


Igår gjorde vi en utflykt till Öregrund ,hade fixat en akuttid till Isak hos kiropraktorn då han fortfarande har ont i ryggen efter snöskottning,hoppas verkligen det blir bättre snart.


Vi bor helt centralt i Östhammar och har nära till allt,jättefina omgivningar och lägenheten är helt okej om det inte vore för att det blir trångt.Både Eddie och Isak har sovit här nån natt och att klämma in sig 5 pers i en etta är liksom inte jättekul i längden,särskilt inte med en 1-åring som vaknar på natten eller när barnen stör varann......men det går.


Vi letar boende aktivt och igår skickade jag in överklagan på vårt avslag om hjälp med lägenhet så får vi se.


Ett stort tack till alla som finns där,lyssnar,stöttar,kommer med tips,skickar meddelanden,frågar hur vi mår och allt annat,ni är guld värda <3


Och till alla er som inte bryr er,som tycker vi på något sätt orsakat detta själv eller nåt i den stilen(jodå jag vet att de finns ),vill jag bara skicka lite empati och hoppas ni får användning för den nån gång :)


OCH om ni hör nåt om mig ,min familj eller nåt så FRÅGA gärna ,så svarar jag,istället för att prata massa goja....


               




Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Min gästbok

Följ bloggen

Följ En dag i taget..... med Blogkeen
Följ En dag i taget..... med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se