på ett tag nu,men det betyder inte att livet står stilla eller att här inte händer nåt.Tvärtom

Livet rullar på lite för fort och jag känner mig ständigt splittrad och är i skrivande stund så mentalt slut att jag troligen balanserar på gränsen till utbrändhet  

Jag försöker få ihop livet med 4 barn i olika åldrar.4 olika individer som behöver mig på olika sätt.

Samtidigt pluggar jag heltid,och denna termin känns rätt krävande (men intressant! )

Bara att gå upp,få iväg barn o sig själv och sen gå på föreläsningar /seminarier om hjärtsjukdom/lungsjukdom/cancer /diabetes känns som det tar all energi jag har.

Det suger all min kraft då jag levt nära såna saker så länge.....

Att sitta på en föreläsning om hjärtinfarkt eller lungemboli är liksom på gränsen vad jag mäktar med .

Min man dog av det (lungemboli)!

Att sitta och göra en uppgift om palliativ vård kring cancer och diskutera stöd för patienten och familjen känns sjukt absurt då jag själv inte var välkommen till Studenthälsan.Så vilket stöd finns eg för en familj när en förälder dör ? När världen rasar samman och aldrig riktigt blir densamma igen....??Ja du ,en väldigt bra fråga .Som tur är har jag hittat en sluten grupp med personer som gått igenom ungefär samma sak,den har hjälpt mig mycket då man liksom inte vill lämna ut ALLT till sina vänner,hur goa de än är så orkar de inte höra när man ibland ältar och framförallt kan de inte förstå hur gärna de än skulle vilja...

Jag hade mist min make och studerade ,så Studenthälsan var mitt första alternativ.Men där fick jag svaret att det var om jag hade problem med STUDIERNA jag skulle vända mig dit,annars hänvisade de mig till min husläkare.

Och dit har jag varit och sedan haft en kuratorskontakt ,som ansåg att jag gått igenom den mest akuta sorgefasen på egen hand med stöd av familj och vänner.....

Å så alla dessa indragningar och besparingar inom vården ....jippi liksom ! *ironisk*

Och att veta att man en dag ska ut där och jobba och försöka göra det bra .....

Nåja,tröttheten gör att mina känslor svajjar,vissa dar svajjar de fort,en låt,en doft eller några ord från Calle kan göra att tårarna bränner bakom ögonlocken,eller tom rinner mitt på bussen.Jag försöker att vara i känslan,att acceptera de känslor som kommer men det är fasiken inte lätt....

Samtidigt har jag mitt i allt detta funnit kärleken igen vilket känns fantastiskt.Nån jag älskar och som älskar mig...

Märkligt kan säkert många tänka,men för mig är det inte det alls....Jag älskar min man fortfarande,fast på ett annat sätt såklart ,kommer alltid göra.....men livet går vidare och det är så det måste vara.

Jag valde liksom inte detta !

Jag pratar med honom (i mitt huvud) nästan dagligen,jag "hör" vad han skulle sagt om saker o ting och jag tror inte han skulle velat att jag slutade upp med att leva eller älska när tillfälle ges och jag fått möjligheten att börja om igen....

Jag fann nån som gör mig glad,får mig att må bra,får mig att skratta,uppskatta livet ,som orkar lyssna,som faktiskt delvis förstår,som inte är rädd när känslorna kommer sådär helt spretigt åt alla håll och som vågar stå kvar.

Saknaden är fortfarande stor,och mest går tankarna just nu kring Calle och att han alltid kommer vara utan sin pappa.Sen går tankarna mycket till själva LIVET,att våga leva !

Att våga leva här och nu,att verkligen uppskatta det man har och att man aldrig vet hur länge man får finnas kvar.

Jag känner ofta att väldigt många människor tar så himla mycket för givet eller gnäller om småsaker.

Visst får man även gnälla om små saker,det gör jag med ibland.Men livet skulle bli lite enklare och roligare om man försökte fokusera mer positivt och verkligen försökte ta vara på varje dag lite mer !! Tror jag då !!!

Såååå nu tar jag helg,sportlov och semester och tar med mig barnen och pojkvännen till Teneriffa.

Om nån stör sig på det (eller nåt annat ) ,har funderingar kring det eller andra frågor ,så är ni välkomna att ställa dem direkt till mig så ska ni få svar ,istället för att undra,snacka bakom min rygg eller bara anta saker!.

OCH om nån missunnar mig detta så skulle jag gärna erbjuda dig/er att byta liv med mig en vecka så får ni se hur mitt liv ser ut !

Det  är underbart och fantastiskt,men riktigt riktigt skitjobbigt slitigt också!!

 

Madde

15 februari 2013 21:27

Ha en underbar semester nu och krama Calle ;) Kram <3

 

Karolina

16 februari 2013 22:11

Jag brukar följa din blogg men inte kommentera något, men nu känner jag att jag vill säga något!
Om du nu har haft lyckan att träffa någon som du älskar och som älskar dig tillbaka då tycker jag att du ska fånga den känslan och leva i nuet. Dom som pratar om dig och inte med dig är inte värda dina tankar, din energi och din kraft!!!
Jag kan på ett sätt inte förstå men ändå på ett annat sätt förstå dina känslor, då även jag höll på att mista min man på samma akuta sätt som du, men jag hade lyckan att det fanns kunniga personer på plats som inte gav upp och att han hamnade på tiva på akis där dom gjorde allt för honom.
Ha nu en underbar vecka!!!

Kramar Karolina

 

Nettan

24 februari 2013 13:37

Kärleken dyker upp när man minst anar det och som du säger, livet går vidare. Min fd man fick ju en allvarlig hjärnblödning då jag var gravid med vår son men han dog iof inte fast ändå på sätt och vis för mannen jag gift mig med försvann och ersattes av en trotsig 3 åring med minne som myra ungefär. Mycket slitigt och tillslut fick jag släppa taget och gå vidare för att inte duka under helt men visst höjdes det en del ögonbryn och få vågade prata med mig om det utan nöjde sig med att prata om det bakom min rygg. Man kan aldrig förstå förrän man står där tror jag och hur det än är så lever du ju och du har rätt att leva och inte bara existera. Hoppas ni hade en underbar semester och GRATTIS!!! Kramis

http://witchypooscorner.blogspot.de

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

7 januari skrev jag : "Jag klagar sällan men just idag känns allt bara extremt nattsvart och jag får snart panik.På riktigt!! Jag har svårt att orka mer nu,svårt att hålla ihop....   Jag har ringt,jag har mailat,jag har googlat,jag har bönat,...

I dagarna är det 2 månader sen vi flyttade hit. Ivar är 14 månader.I 2 av dessa månader har han bott här.I 1/7 av sitt liv hittills,en tid han inte ens kommer komma ihåg sen troligen.... Lägenheten i sig är det ingen fara med,förutom då att det är ...

många dagar är jobbiga och tunga men jag kände ikväll att jag ville dela lite andra tankar än de bara negativa.... För en stund sen låg jag och vilade ryggen ,Lowe och Calle spelade spel på datorn efter att ha varit ute precis hela dagen ,maken fix...

Igårkväll låg jag och tänkte att min hjärna har tankar för väldigt många blogginlägg,men jag har inte energin att få ner dem så nån förstår. Just nu befinner vi oss i nåt vacuum,maken jobbar och jobbar och jag försöker mest få dagarna att gå så smä...

men man lär sig leva med dem,de gör lite mindre ont med tiden....de är inte öppna och ständigt blödande dagligen så att säga. Sårskorpan är dock så tunn,så tunn och den slits av många gånger.För att läka ihop lite igen....   Sorg är bland det s...