hur sorg riktigt suger alla energi ur en så man blir totalt urlakad och helt slut...

Förra gången jag var här i värsta kaoset fanns du ändå bredvid mig,du var den som fixade kaffe,mackor,påminde mig att äta och kramade mig när jag bröt ihop.Varje gång!

Nu är jag ensam....och även om jag har massa fina människor kring mig så är det ju DEJ jag saknar.

Jag vet att jag måste gå igenom detta,med stöd från alla runtomkring,men känslorna som finns inuti att bearbeta är MINA,dem kan ingen riktigt förstå...

Idag har jag duschat,tvättat,fixat mat till barnen....sen var jag helt slut så jag somnade.

Jag har även ringt några jobbiga samtal .Jag skulle även fixa en tid hos en kurator tänkte jag,men när jag väl fick tag i nån så var det inte dit jag skulle ringa utan nån annanstans....suck,vad sånt är jobbigt!!

Det har nu gått en vecka sen du lämnade oss och jag väntar fortfarande på att du ska komma hem.Lite drygt en vecka är väl ungefär så lång tid vi varit ifrån varann nånsin sen den dan vi träffades,så hur jag ska klara av att vara utan dej för alltid vette sjutton??!

Men det måste gå på nåt sätt.Det bara måste det.

Försöker att andas ,andas......en dag i taget,

Gör  bara det mest nödvändiga och ber om hjälp när jag behöver.

Kramar barnen,hittar på saker att göra,försöker vila när det går,gråter när det kommer....så går ännu en dag!

Tröttheten både i huvudet och kroppen är ENORM men jag håller mig upprätt större delen av dagen och sover hyfsat bra på nätterna .

Och mitt i allt detta finns en liten kille som saknar sin pappa massor,även om han än inte riktigt uttryckt det så.

Han konstaterade nyss att nu när pappa är död får du alltid laga maten mamma.

(Jo precis,men DET är liksom inte det största problemet ju ...)

"Men jag kan hjälpa dej o steka köttbullar " säger han sen,gulliga unge   

att vi alla stod på kanten av en stor flod,du paddlade sakta bort från oss....och vinkade åt oss länge innan du försvann vid horisonten.Några av barnen ville hoppa i kanoten och följa med men du var mycket bestämd att bara du skulle fara iväg....att du måste göra det ensam .

Du sa lugnt att ni kommer ju efter ....sen.

Färsöker tänka som i Bröderna Lejonhjärta,att alla år här som vi kommer leva vidare utan dig faktiskt kanske bara är 1 dag hos dej där du är nu.....

Det är verkligen HELT fantastiskt hur alla faktiskt finns där i allt detta vi går igenom .Ingen nämnd ,ingen glömd!

Eorhört stort tack till Alla som finns här för mig och barnen och hunden 

skulle du se hur många fina människor det finns .

Så många som hör av sig ,som försöker stötta mig och barnen .

Gamla vänner,nya vänner.Nära släktingar och avlägsna släktingar,alla finns de där,dag som natt,helt fantastiskt   

Idag har Calle kommit hem,lilla älskade ungen.Vi har busat,kramats och läst saga precis som vanligt.Även om det aldrig blir som vanligt igen så måste vi försöka leva som vanligt så gott det går.

Ännu en dag har gått,vi tar en stund i taget....

Nu är det sovdags.Det är oerhört tomt att sova ensam men du finns i mina tankar både natt och dag.

...som blir till dagar och kommer bli till veckor,månader och år.

måste andas,andas.....så går ännu en stund....

Det känns så overkligt att tiden liksom bara tickar på utan dig!

”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig detsamma mer ”

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come. 

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves. 

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.

Jag har varit med min syster och handlat lite,blev ditbjuden på mat .

Umgåtts med hennes fina brokiga familj(lika som min ungefär med dina,mina och våra ungar + andra bonusbarn )

Druckit kaffe,skrattat och umgåtts och känt enorm saknad när jag ser deras tvåsamhet ,MEN nånstans har jag hittat en känsla att jag kommer fixa detta.....vi kommer att leva vidare.

Inget vi gör eller inte gör kan få min man tillbaks,han är med oss i hjärtat och tankarna för alltid .
Vi måste nånstans hitta ett sätt att så småningom igen LEVA ,inte bara överleva.

Såååå många fina människor som finns där,nära och långt bort,lite eller mycket,allt är så mycket värt för mig och barnen .

Bara att känna att nån finns där med en kram,ett ord,en utsträckt hand.....nån som räcker ut handen,som orkar lyssna......och fråga och finnas och bara vara .Som handlar,ringer,sms:ar,skickar meddelanden på fb,skickar blommor,tar hand om hunden....tack alla !!
Och tack till alla barn ,mina o syrrans + bonusar som bara är sig själva så jag fått känna att livet går vidare <3

En dag kommer det inte bara göra ont längre, men vägen dit är lång och krokig med uppförsbackar och nedförsbackar och kurvor hit och dit....  

...och inse att det inte bara är en dröm.....det är på riktigt och jag kan forfarande inte ta in det.

Jag hör dej,jag ser dej,känner din närvaro....du finns överallt härhemma.

Överallt bara Du ,Du och Du....men bara i mina tankar.Jag har din vigselring kring min hals i en kedja och påminns att allt är på riktigt.

Kommer du ihåg dagen vi gifte oss hemligt på Skansen ?? Klart du gör ,det är inte ens 1,5 år sen ju   

Med alla våra fina UNDERBARA ungar ! Dina ,mina och våra i en salig blandning.

Jag ser dina saker,dina kläder,din snusdosa,kaffekoppen du drack kaffe ur igår morse.

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt ringa dej eller skicka ett sms,eller tänkt att "det här" ska jag berätta för dej.....och inser att det inte går.

Aldrig mer kommer jag kunna få prata med dej eller höra din röst.Just nu är det DET ,"aldrigheten" som är allra värst att hantera....att aldrig mer få göra allt sånt man brukar göra,allt det där vi skulle göra "sen"

Fan!!!!!

Jag lyckades somna några timmar,sov oroligt och vaknade jättetidigt.

Jag överlevde natten,jag kommer överleva denna dagen och nästa och nästa......för att jag måste!

Det kommer inte bli lätt men jag kommer göra det,för DIN skull.

Fan vad jag saknar dej!!

"Hur förklarar man för en 4 åring att pappa inte kommer hem något mer??? Hur hjälper man en 17 åring som sett sin mammas man ta sina sista andetag?...hur vet man att man gör rätt när man hämtar hem en 15 åring från skolan för att ge honom ett besked man aldrig någonsin vill ge någon?...hur stöttar man en 9 åring som inte riktigt förstår? Och hur fan gör man för att hjälpa sin syster som mitt i sin egen sorg plötsligt blivit själv med 4 barn och en hund? FY FAN vad livet är orättvist ibland.... hoppas ni vet att jag finns 1 minut bort och gör vad som helst för att underlätta tillvaron för er alla...."

min älskade systers inlägg på facebook idag<3

Ja ,HUR förklarar man??

Både 4-åringen,9-åringen,15-åringen och 17-åringen är MINA barn ....

Systern är alltså JAG.Dessutom finns fler äldre barn,en fd sambo ,en mamma ,en bror med familj ,massa andra släktingar som idag nåtts av det tragiska beskedet.

Min man,min älskade,min bästa vän och livskamrat dog i morse,Ett akut hjärtstopp i hemmet,ambulanspersonal var på plats nästan direkt.De gjorde allt de kunde,jag fick själv göra kompressioner vid HLR(mitt eget val ) ,man gav adrenalin...men det räckte inte ..... han blev 53 år.

Han fattas oss,så enormt mycket!

Detta kommer ta tid att ta in,att förstå och bearbeta....

Just nu är vi alla chockade och försöker ta in vad detta innebär.Det kommer ta tid!

Vi kommer att leva vidare,för att det är så det är,för att vi måste!Och för att det är vad Du hade velat Älskade Finaste Du...

Du finns med oss i hjärtat Älskling,alltid!   

veckorna rusar på med pluggande och allehanda möten både på dagis och i skolor.

Och i natt lite magsjuka   

Calle vaknade strax efter 4 och kräktes....stackarn!

Bäddade ner honom i soffan och satte på kaffe och pluggade statistik.Lyckades slumra till en liten stund jag med.

Sen var han hur pigg som helst igen,typiskt ungar !

Veckan som kommer blir det tentapluggande för fullt,ett par utvecklingssamtal med de stora killarna ska hinnas med också.