och inväntar avhysning,vräkning!

Eftersom nya ägarna hade tillträdesdatum igår 14 /1 och vi inte kan hitta nånstans att ta vägen så bor vi helt enkelt kvar.Igår ringde nya ägarna att de kommer ansöka om  ansökan om avhysning via KFM:

Jag har tagit reda på PRECIS vad som gäller.Det kommer behövas ett skriftligt beslut som ska delges oss och endast KFM har rätt att bära ut våra saker och sen byta lås.Innan det kommer vi bli meddelade om datum,vart man tänker ställa våra saker och socialtjänsten kommer kontaktas (SOM VI REDAN GJORT ETT PAR GÅNGER NU MEN MEN ...)

Får väl försöka se det positivt.En ny utmaning,en ny sak att gå gå igenom för just VRÄKT har jag aldrig blivit förr så det blir ju en ny erfarenhet tänker jag....

Funderar lite....
om det var jag som köpt ett hus,då hade jag såklart velat ha tillgång till huset så fort som möjligt...hade jag dessutom tänkt renovera det för att sedan hyra ut till nån annan så hade jag velat börja med renoveringen så fort som möjligt eftersom man inte vet hur lång tid sånt tar.

Jag hade då inte blivit så glad om det fanns några som bodde i huset och som vägrade flytta...

MEEEN.... jag hade för att vara schysst mot personerna tidigt i processen informerat dessa hyresgäster om att jag funderat på att köpa huset så fort jag vetat det själv,inte antagit att de anat det eller nåt sånt...jag hade förklarat för dem att jag såklart vill in så fort som möjligt för att kunna renovera och hade framförallt sett till att hålla god ton till hyresgästerna... hur gärna jag än ville in i huset så hade jag ALDRIG någonsin slängt ut en stor barnfamilj på gatan,särskilt inte om dessa muntligt tidigt sagt att det kommer bli problem att hinna hitta annat boende så snart,särskilt när datumena ligger så maximalt oturligt mitt i jul-, nyårs- och trettonhelgerna...

Mitt i allt detta ska man då försöka leva och ha en vanlig vardag.Jättelätt verkligen !

Jag har egentligen en omtenta på lördag men läget just nu gör att det faktiskt känns helt omöjligt att ens försöka koncentrera sig på den och att plugga och förbereda sig mentalt.No way liksom....

Jag har istället bokat in 2 vfu-pass på 95 b,barnsjukhuset i Uppsala.Jag blev ju sjuk under ordinarie VFU och dessa 2 resterande pass har sen släpat efter länge tyvärr .Nu har jag ju dessutom varit riktigt ordentligt sjuk med hemsk hosta så jag har knappt orkat nåt alls och att "jobba" då bland små barn blir ju helt fel.

Så ,vi håller tummarna att jag är frisk till lördag .Behöver detta för att bli godkänd så poängen trillar in så småningom,annars blir det strul med CSN....igen ! suck liksom !

Idag är då Dagen D,då vi egentligen ska vara ute ur huset.Det säger sig nästan själv (redan från början ) att det är omöjligt.Att på 4 veckor flytta en hel familj med mängder av grejor,mitt i jul och nyårshelgerna är i princip en omöjlighet.Jag skulle som sagt vilja se den som fixar det...med envis förkylning,heltidsjobb mm.

OM vi haft ett nytt boende klart som bara var att flytta in i vore det inga som helst problem,när vi flyttade hit gick det fort,så visst går det.Liiite svårare då bara när man liksom inte vet VART man ska flytta,som ni säkert förstår?!

Nåja,maken kämpar på och jobbar mitt i allt,ringer och mailar en del han med när han hinner ,håller sig uppdaterad med mig vad som händer.Själv tvättar jag,sorterar saker,packar allt som går att packa.Tar hand om halvsjuka barn,Ivar förkyld och Calle har haft en sväng magsjuka igen ....lagar mat,diskar ,ja ni vet allt sånt där man brukar göra-

Och ringer,svarar i telefon,letar lägenheter/hus att hyra ,googlar,uppdaterar juristen och han mig,pratar med journalisten.....och försöker vila när jag kan .Förkylningen (och coccilana ) tar på krafterna och dessutom har jag alltid varit extremt trött i början av alla graviditeterna .Tur i oturen (försöker tänka positivt ) så mår jag inte lika illa som med Ivar då jag i princip mådde illa lite varje dag i 9 månader....

med mig liksom,det är fel person att bråka med för jag håller inte tyst.Särskilt inte om och när jag vet att jag har rätt.

Säkerligen har jag själv orsakat både en och två av alla struliga omständigheter genom livet ,javisst!

Men det har faktiskt varit en hel del annat med,otur kanske ? Eller slarv ? eller bara olyckliga omständigheter ??

För att nämna några saker sista åren:

JAG fick ringa sjukhuset i Östhammar och se till att min fd man dödförklarades!! Ehhhh liksom ? 

Då kan man ju undra ?! Jag sökte en form av efterlevandestöd för Calles del när detta hänt,eftersom ju pappan då inte finns kvar och kan betala "underhåll" resten av livet typ....de ringde mig från Pensionsmyndigheten för att meddela att de inte kunde godta ansökan för att personen xxxxxx-xxxx INTE var registrerad som avliden.Nähä,men jag var själv där! Tack för det liksom !

Det hela reddes så småningom och idag som blivande sjuksköterska vet jag ju att man i journalsystemet på sjukhus måste registrera personen som avliden på ett särskilt ställe,annars ser det bara ut som att personen blivit utskriven och gått hem...

En annan sak var Försäkringskassan,som jag faktiskt oftast (till skillnad mot många som jag förstått) haft BRA erfarenheter av . 

När jag pluggade,hade CSN och blev gravid visade det sig att jag har en skyddad SGI hos Fk sen mitt arbete innan.

Fine !

Det var alla med på,Jag hade ju direkt innan jag pluggade jobbat på Ica så inga problem.

ÄNDÅ trasslade det,typ 14 miljoner ggr innan det blev rätt.Och mitt i allt detta bytte de system via webben så hur jag än försökte ansöka,maila eller nåt så blev det fel och när jag ringde så var det miljoner personer innan mig i telefonkö och när jag väl fick prata med nån så var det såklart fel person....

Dessutom fick min gamla arbetsplats,Ica,telefonsamtal där de undrade över min anställning pga kommande föräldraledighet.

Men herregud !! Jag var ju inte anställd längre och det hade jag sagt typ 8 ggr till olika handläggare som jag lyckats få tag på.Utan min SGI hos Försäkringskassan låg vilande då jag studerade och min föräldrapenning skulle baseras på den uppgiften.Det var det svaret jag fått flera gånger av Försäkringskassan själva !

Och när vi så äntligen lyckades reda ut allt ,alla papper inskickade ,allt var helt klart....DÅ kommer ett papper att de vill ha in ett GRAVIDINTYG!! Ett sånt som barnmorskan skriver ut så man ska skicka till Fk ATT man är gravid och som jag skickat in direkt när jag fått det ganska tidigt i graviditeten.När de efterlyste pappret (som jag skickat in ) och vi sen fick klarhet i allt så var i  princip nästan Ivar född:)

Efteråt är dessa saker otroligt skrattretande och kul,men just då var det inte det kan jag lova !!

Har även haft en dust med CSN då jag halkade efter i studierna ,var sjukskriven 5 veckor efter förra makens död.

Sen gick jag tillbala till skolan,hade velat plugga halvtid men det gick inte.

När jag sen inte klarade tillräckliga poäng för heltid för att få beviljat mer CSN nästa termin hade jag enligt dem "inte tillräckliga skäl" att läsa mindre än heltid! 

Herregud igen! Min man DOG.Jag blev ensam med 4 barn och valde att gå tillbaka och plugga 5 veckor efter det.

Inte tillräckliga skäl?? vad ÄR tillräckliga skäl då undrade jag för att få dispens att plugga mindre eller behålla CSN,att jag dött SJÄLV eller?? Undras om det räcknats som TILLRÄCKLIGA skäl!!?

ska jag /vi inte ens behöva förklara oss ! Vi ska inte ens behöva känna känslan av att behöva förklara oss! 

Jag har alltid tagit hand om mina barn,har 5 underbara välartade lite normalstörda killar.Jag har ALDRIG fått nån form av  försörjningsstöd nånsin(så har vi klargjort detta ,OM nån undrade ).

Jag hade bostadsbodrag ett kort tag efter separationen från stora barnens pappa,men det är en helt annan sak.

I övrigt har jag /vi försörjt våra barn själv så hur många barn jag har /kommer skaffa är MITT/VÅRT val!!

Och om andra får försörjningsstöd eller andra insatser har jag ingen åsikt om,det är deras val,ibland har man inget val,jag ser inte ner på någon....never ever!

Jag är i nuläget bara jäkligt bitter på samhället ,vi klarar oss som sagt själva MEN får inget kontrakt fast vi bett om hjälp ni i vår situation,vill bara att saker och ting ska klargöras för att min sanning ska finnas här till grund när skitsnacket tenderar att ta skruv och versionen på andra sidan byn blivit en annan ;)

Vi HADE en bra situation,vi hyrde ett hus privat,uppgjort om att hyra på lång sikt,vilket ägaren var med på.Vi hade ganska fria händer att renovera,fixa i trädgården mm och eftersom vi ju räknade med att bo kvar har vi lagt ner ganska mycket jobb på att få fram rabatter,klippa äppelträd,plantera massa blommor,buskar mm .

Vi har även lagt ner en hel del jobb inne i huset för att få det beboeligt och för att få plats.Min man har fixat nytt jobb efter att han oturligt blev uppsagd från förra .Jag kämpar på med studierna och blir väl kanske klar sjuksköterska innan pensionen eller nåt....jag har insett att det är livet/vägen som är det viktiga,inte själva målet i sig.

Efter Ivar bestämde jag att jag inte vill ha fler barn,jag orkar inte hålla på med preventivmedel,har nog testat det allra mesta.Utom avhållsamhet för resten av livet då !! 

Ivar blev till trots kopparspiral.Jag har tidigare testat olika p-piller,kondom,p-spruta,hormonspiral men har alltid fått väldigt mycket biverkningar tyvärr och inte mått bra alls.På många flera olika sätt.

Bokade tid för diskussion av sterilisering väldigt snart efter Ivar kommit,och fick minipiller utskrivet(blödde ständigt av dem men stod ut i väntan på steriliseringstiden.)

Fick så en tid 13/12 och då hade jag redan hunnit testa positivt.Att välja att behålla barnet har inte varit ett helt igenom lätt val,särskilt inte nu!

Jag vet att man har ett val,jag har funderat i de banorna EN gång förut och denna gången , även om det faktiskt inte är nåt egentligt val för mig,(helt utan att döma andra hur de känner /gör) och har insett att det är inget val för mig.

Jag har snart gått hela första trimestern av graviditeten...mår faktiskt hyfsat bra fysiskt,lite lätt illamående men inte alls som med Ivar.

Och hur jag mår psykiskt mitt i detta kan ni ju bara föreställa er ?!

Hoppas dock att lilla bebisen därinne mår bra och att stressen inte påverkar alltför mycket.Jag ska till barnmorskan i veckan som kommer,mitt i allt jippi....ska även till doktorn och kolla lite andra värden då jag ju hade väldigt lågt Ferritin-värde(järndepåerna i kroppen ) med Ivar och även b12 -brist .Sen ville han ju även kolla upp vad det är för envis långvarigt skit jag har i kroppen ,om det behövs antibiotika osv och eftersom jag ju är gravid vill man inte skriva ut vad som helst till mig utan att VETA .

Helt rätt,jag som liksom känner mig tveksam till att ens ta cocillana etyfin-hostmedicin fast jag hostar lungorna ur mig,just för att det verkligen KÄNNS hur jag påverkas av det.Då vet jag ändå att det är väl dokumenterat och det ska inte vara nån fara att ta som gravid,men man blir lätt lite nojig.

Ett barn är en gåva  

Vi har faktiskt försökt skydda oss så gott vi kunnat,trodde väl att kroppen ganske skulle avta vara så fertil nångång eller att min övervikt skulle sätta ner den lite som man hör att en del har problem att bli gravida.

Jag är liksom inte ens vältränad och ser ut som 10 år yngre,jag har egentligen noll ork över....jag är för gammal egentligen   

Värsta missfallsrisken är ju över efter v 12 sägs det så därför valde vi att gå ut med detta nu då det troligen kommer stå i reportaget i UNT.

Jag har dock aldrig mig veterligen haft missfall mer än lilla lilla bebisflickan 2007 ,som dog oförklarligt i magen i v 24 och fick födas fram.Hon räknas som en "missed abortion" ,idag hade hon räknats som" dödfött barn" ,tidsgränsen är flyttad för klassificeringen numera,även om jag alltid räknat henne som ett barn.När vi hamnade på IVA/neo med Ivar direkt efter förlossningen träffade vi en familj vars pojke fötts i v 24....så barn i den veckan kan överleva ganska bra.

Igår var en journalist här från UNT,inte för att skriva ett "snyftreportage" utan för att jag nånstans kände mig så jäkla maktlös när man som vi hamnat mellan olika stolar,mellan olika myndigheter.

Trodde det fanns ett socialt skyddsnät nånstans,men tydligen inte för oss som är skötsamma.

Däremot ska vi straffas resten av våra liv (känns det som ) för betalningsanmärkningar ) så vi aldrig har en chans att komma ikapp,bra tänkt där samhället!!

Och våra barn (mina främst då som bor hos oss jämt) ska riskera att behöva byta skola för att vi ska hyra hus eller nåt av nån skummis nånstans som godtar bet anmärkningar.Mmmm känns ju verkligen tryggt !!

Jag tycker hela situationen är absurd,vi är nog inte de första som hamnat här och troligen inte de sista!! 

Och det tycker jag man måste ta upp i media .

och döm mig eller oss ,om du är helt perfekt själv!! Om du aldrig gjort nåt fel,aldrig har valt fel,aldrig trott gott om folk,aldrig drabbats av yttre omständigheter som ställt till det....hoppas du då är nöjd med dig själv som är helt perfekt!! De allra allra flesta jag känner är det inte...

OM du är perfekt och tror dig vara skyddad för all framtid från att nånsin hamna i svårigheter som ställer till det så döm om du vill.

Annars låt bli! Eller tänk iallafall en sväng till först innan....

Jag vet inte vad andra tycker och tänker,och egentligen bryr jag mig inte så jättemycket om det i slutänden.

Jag bor i en liten by där byskvallret har en förmåga att ta fart när nåt händer,och när snacket når andra änden av byn så är versionen oftast en helt annan än den var från början,med både lite tillägg och en del som uteslutits.

Och jo jag är fullt medveten om att jag troligen varit föremål för diskussioner av alla de slag,man blir lätt det om man på något sätt avviker från "normen " ha ha .

Jag tror och hoppas (och vet ) dock att väldigt många personer har förståelse och är ganska medmänskliga och säkerligen inte vill nåt illa alls.Alla kan råka illa ut,det händer saker,man väljer fel eller nåt annats som gör att livet rasar lite....

Sen finns alltid personer som "gottar" sig i andras liv,i andras elände eller bara pratar om dem som har _intressantare_ liv än dem själva...dem är det synd om kan jag tycka.

Många många personer har hört av sig.Många fler än jag trott och ibland från mycket oväntat håll .

Det värmer   

Jag har fått massa tips,små pratstunder,peppning och några har mest undrat vad som händer.

Sånt tycker jag är schysst,att bara fråga rent ut om man undrar nåt.Såna människor uppskattar jag !

Jag kan tänka mig att några säkert tycker si eller så,att vi borde gjort si eller så eller om det bara varit si eller så ,så hade vi inte hamnat här.

Det är jättelätt att vara efterklok och allra lättast är det att se hur man borde ha gjort när det gäller nån annan !!

Skulle gärna låta de gå i mina skor ett tag,få mina erfarenheter ....

Eller inte!!

Jag önskar inte att nån ska behöva gå igenom en del av det jag (och Micke ) gjort.

Jag har ett litet litet barn i himlen som jag fick föda fram i v 24.En liten fin flicka ,helt perfekt med naglar och små fingrar och allt.Men som var död av oklar anledning....och jag har begravt min ena sons pappa när sonen var 4 år.

Den sonen är idag 6 år och har som sagt var fortfarande ingen pappa ,han har dock en underbar bonuspappa och en mamma som gör allt för att livet ska bli så bra som möjligt ändå.

En mamma som gjort allt för att få vardagen att rulla ,som fortsatt plugga till sjuksköterska för att en dag hjälpa personer på ett eller annat sätt,kanske med sorgebearbetning eller som barnmorska,vem vet .Om jag orkar!

Micke har förlorat båda sina föräldrar som relativt ung vuxen,det ska man liksom inte heller behöva göra!

Även om jag är vuxen idag så är faktiskt mina föräldrar ett stort stöd ibland och jag är glad att de finns .

Detta är inget vi går och ältar eller tycker synd om oss själva för,det är bara en liten del av förklaringen till att vi hamnat lite snett orkesmässigt och ekonomiskt(om nån ens undra !)

De allra allra flesta har förståelse för att man kanske inte orkar allt,som att orka reda i allt när ekonomin rasar,och rasar och rasar,man försöker och försöker och försöker.............och i ärlighetens namn tror jag knappast vi är helt ensamma i vår situation faktiskt,men det är inget man pratar högt om ??

En av de första sakerna jag gjorde när jag fick en del pengar efter min förra make genom en försäkring var att betala av skulder ,tyvärr fanns en del till som jag missade och som nu trasslar till det....för jag orkade inte ha full koll .

Jag skriver inte för att folk ska tycka synd om mig utan för att få ur mig en del och för att folk förhoppningsvis ska ha lite förståelse eller iallafall våga fråga mig/oss själva om saker och omständigheter innan man för prat vidare utan att faktiskt ha alla bakgrundsfakta.Jag svarar gärna på frågor om nån undrar nåt.

Och trots vår jobbiga situation just nu är jag faktiskt GRYMT imponerad och stolt,inte bara över mig själv och min man utan alla våra fantastiska barn   

Jag är så stolt att vi är där vi är,att vi kommit ända hit,genom allt och trots massa svårigheter så står vi på benen och lever framåt,är en väl fungerande familj ,har (hyfsat  ) skötsamma välmående barn ,jobb och snart en universitetsutbildning .Och jag är väldigt stolt att jag trots allt detta fortfarande har förmågan att förstå och vilja andra människor väl,jag är ödmjuk inför livet i stor och inte bitter......även om jag nån gång emellanåt spyr lite galla ...

Tyvärr verkar vi lite för "starka" och skötsamma för att få nån som helst hjälp från samhället tyvärr.

MEN jag får försöka se det som nåt positivt!

Förutom att vi inte har ett hem snart så _behöver_ vi ingen hjälp....och det är ju bra 

Och nånstans i hela skiten så önskar jag nästan,missförstå mig rätt nu,att nån gjort en anmälan på oss till soc.....jag vet personer som blivit anmälda ,varit på väg att bli anmälda ,av olika anledningar,när livet rasat för dem,när man drabbats av plötslig död i familjen,när livet rasat.....de fall jag vet om har dock anmälningar gjorts för att man trott si eller så....och det har visat sig att familjen (trots sorg och svårigheter) faktiskt funkar .

Vet också att hjälp och stöd-insatser ser VÄLDIGT olika ut i landet,är med i en del stödgrupper ,och kan tyvärr säga att överlag är förståelsen och hjälpen ganska obefintlig......du måste SJÄLV orka,inte bara orka med barn,jobb/plugg och vardag,du ska också orka söka hjälp,blotta hela dig själv och dina svagheter när du mår som sämst.Tack för det samhället !!

Han går och går och går.......
 

Än är det inte det 14e,vi är ju faktiskt inne på NIONDE vanliga dagen sen auktionen  jippi liksom(skolavslutning,dan innan julafton,mellandagar,aftnar och röda dagar och jullov med alla barn hemma ,det är ju såååååå lätt att ringa och få tag i nån just under den här tiden på året det förstår ju alla ).Att vi begär mer tid verkar helt oförståeligt,men det såklart,är ju en piece of cake att trolla fram nytt boende med 5 barn ,massa saker, makens heltidsjobb(åker 05.00-hemma 18-00) och en envis förkylning i huset eller hur ???*ironisk*

Det är ju dessutom vad man orkar efter en MYCKET hektisk höst med fullt ös medvetslös,plugg och jobb och allt som sen toppas av 4 veckors hostande så man kräks och inte ens orkar gå nånting alls pga hostan....och med en son som fortfarande inte sover hela nätter.Tack för det LIVET,precis vad vi behövde i december-januari !!!

Enligt KFM ska vi i slutet av november ha fått vissa papper som vi inte fått(då hade situationen sett annorlunda ut )så nu ska jag luska lite i HUR man bevisar att man inte fått nåt???  

Kanske har det hamnat på villovägar eller i fel postlåda ??

Att en del verkar tro att vi skulle ha vetat om att huset skulle säljas redan i höstas är FEL.Vi fick sent i höstas veta att huset ev skulle värderas pga hyresvärdens skulder.Punkt

Sen lät det på denne som att allt skulle lösa sig och jag tror inte att nån riktigt trodde att huset faktiskt skulle säljas.Men det är klart vi skulla anat,känt på oss eller nåt,det är klart....eller ??

Hade vi vetat det sen i höstas så hade vi väl SÅKLART börjat leta boende då,vad fan tror folk ??

Att vi är idioter? Att vi vill hamna i denna situation eller vad ??

Det är liksom TID vi behöver.Så hade vi kunnat fått det genom att vi "anat" hur det skulle bli så hade vi nog använt den !!

Vi kan inte (hur gärna vi än vill) trolla fram ett boende ,är det så svårt att förstå? 

Som sagt,till och med kvinnan på KFM beklagade väldigt mycket över hur ärendet skötts och att vi som 3e person drabbas som vi gör.Och höll med om att det är en helt absurd situation att försöka hitta ett nytt boende på sååå kort tid,troligen även utan betalningsanmärkningar(som vi nog faktiskt inte är helt ensamma om att ha men det verkar vara den absolut värsta "synden" i hela världen på vissa sätt)

.Som jag skrev ovan har det inte varit så himla många " vanliga " dagar och absolut värsta tänkbara tiden för nåt sånt här.Tack för medkänslan iallafall   

Nåja,sista dagarna har gått åt till att ringa och maila ,googla,söka personer och ringa igen.Att sen få beskedet att ALLT vi planterat,allt jobb vi gjort ,alla blommor,rosor,buskar .....är jordade och då tillhör de fastigheten.

Det får mig att vilja kräkas!!! Så mycket tid och jobb.....så jävla bittert! Fy fan! 

Nåja som sagt,än är det inte den 14e,så än har vi tak över huvudet.Sen får vi väl bo på gatan som det verkar.

Jag klagar sällan men just idag känns allt bara extremt nattsvart och jag får snart panik.På riktigt!!

Jag har svårt att orka mer nu,svårt att hålla ihop....

Jag har ringt,jag har mailat,jag har googlat,jag har bönat,bett och vädjat,sökt den hjälp som jag trodde fanns.Jag har blottat mig och min familj på facebook....

(Förlåt så jävla mycket att jag tyvärr råkat få betalningsanmärkningar när livet rasade,när min förra man dog hastigt  och jag inte orkade ! Förlåt så jävla mycket livet för det ,för att jag inte är nån ubermänniska som orkat allt på alla plan  !!)

Förlåt för att jag inte orkar ....jag har under senaste åren fått tjata och tjafsa med Fk om föräldrapenningen,med CSN om pengar och med universitetet om min plats på utbildningen,det är så satans energikrävande när livet inte bara rullar.....det har varit många många små saker som strulat som tagit sååå mycket energi .

Sen att jag gått upp VARENDA jävla dag för barnens skull,fortsatt plugga fast jag egentligen inte orkade,sett till att ena sonen genomgått en adhd-utredning och fått hjälp ,sommarjobbat på somrarna för att få ihop ekonomin och så mycket mycket mer....det har liksom ingen roll i det hela .Vi har jobbat /pluggat om varann så vi är så satans slutkörda mentalt så att sen hamna i den sits vi gjort nu är liksom droppen.

Pga nån annan,pga KFM gått in och sålt huset vi hyrt.Och fast vi har ett hyresavtal så verkar det vara 4 veckor innan vi ska vara utflyttade som gäller,hur sjukt är inte det ??? Vem fan (ursäkta svordomarna ) fixar det från ett stort hus till......ja VAD ?? Och när?? Med 5 hemmaboende barn? Mitt i jul,nyår och trettondagshelgerna ,vet ni exakt hur lätt det är att överhuvudtaget få tag på nån enda vettig människa att prata med nånstans ?? 

Vet ni hur frustrerande det är med dubbla budskap,leva i ovisshet och inte själv kunna tyda det som står i papprena ??? Fast vi båda är rätt begåvade och kunniga så är vi inga jurister som kan allt kring försäljning av fastighet på exekutiv auktion eller exakt vad som gäller hur och när man hyr,och hur man än försöker så finns det andra paragrafer,undantag,kryphål och gud vet allt som man som vanlig dödlig hyresgäst faktiskt inte förstår..

Och var finns mänskligheten och förståelsen ?? Att det i princip är omöjligt att hinna ?

Uppepå allt detta har vi i familjen(jag främst ) haft en grym förkylning med hosta som gjort att jag knappt orkar nånting alls,jippi liksom!

OCH en enorm press på att faktiskt plugga i allt detta kaos för att få fortsatt CSN ,lätt va ??

Jag MÅSTE klara nån mer hp(högskolepoäng) för att få fortsatt CSN,jättekul med den stressen .

Annars rasar ekonomin ännu mer....

Inte nog med det så är jag själv hemma större tiden av barnens tid ,Micke åker 05.00 och är ibland inte hemma förrän 18.00 .Då ska jag förutom allt annat ÄVEN hinna /orka leta lägenhet/boende,ringa myndigheter,PLUGGA och ta hand om barn då det ju varit jullov.....

På soc fick vi mest höra att vi är alldeles för "skötsamma ",det hade nog varit _bättre_ om vi misskött barnen eller missbrukat eller varit lågbegåvade eller om Micke inte jobbat eller jag pluggat på högskola.....DÅ hade vi nämligen fått hjälp! 

Och det mest ironiska i allt är att det FINNS lediga lägenheter i byn.....flera stycken till och med!!

Men soc tycker ändå att vi ska söka oss till privata hyresvärdar.Jomen DET känns ju kanonbra efter vad vi precis gått igenom med försäljningen av huset vi hyr eller ??

Eller att vi ska söka oss långt ifrån denna by.Jomen visst,verkligen JÄTTEBRA för en 11-åring med adhd som bor varannan vecka att rucka på den tryggheten nu när det _ äntligen _ börjat rulla på åt rätt håll i skolan ?? Eller för Calle för den delen som har största delen av sitt sociala nät här med mormor,moster och kusiner,förutom skola /fritids......han saknar sin PAPPA,räcker inte det ?? Ska han behöva flytta och byta skola /umgänge helt ??

Fy fan alltså ,jag trodde verkligen att det fanns nån form av socialt skyddsnät nånstans ??

Att man faktiskt tänkte lite längre än näsan räckte ,framförallt för barnens skull,men icke....

Såååå nu har jag spytt ur mig lite skit,gråtit några floder till.

Jag har aldrig någonsin fått nån hjälp från samhället.Inte ekonomiskt nånsin,inte med barnen,ingen form av stöd efter att Calles pappa dog,inte ett skit !!

Inget ! Inget ! Inget! Den hjälp jag fått i form av stöd har jag hittat själv hos vänner och stödgrupper på nätet,hjälp med  "avlastning" har varit helt på frivillig basis med Calles storasyster nån gång ibland.Det har varit guld värt,främst för Calle men även för mig såklart.Jag är så glad att han trots allt har sin extrafamilj i Kumla .

Hjälp med adhd-utredning genom psykolog/bup och stöd i skolan har jag själv fixat med skola /lärare i fråga .

Så nånstans kanske samhället kunde hjälpa mig/oss nu kan man tycka ?? 

Jag VET att det finns de som har det mycket värre än oss .Tro mig,jag vet....

Men jag vet också att det finns folk som sitter i sin skyddade lilla bubbla och tror att världen kretsar helt kring dem eller som gnäller över ett blåmärke på stortån eller att bebisen fick fel färg på nåt i julklapp,liksom ??

Det jag gått igenom hittills i mitt liv och situationen jag är i just nu är inget jag önskar ens min värsta fiende.

Jag vägrar bli arg och bitter men jag är just ny MYCKET frustrerad över situationen och känner mig fast i en fälla som jag inte kan ta mig ur själv.

Jag kommer överleva detta med,det är jag fullt medveten om.Har jag inte blivit galen förr genom allt som hänt så lär jag inte bli det nu heller.MEN just nu är det väldigt väldigt svårt att hålla fokus och se nåt ljus i tunneln.....