låta mig stressas och pressas mer än nödvändigt nu.Dvs jag försöker leva nästan som vanligt utan att bli alltför påverkad av situationen.

I helgen släpper jag detta och njuter av min familj.

Jag har gjort ALLT jag kan,jag har använt alla kontakter jag har,ringt tusen miljoner samtal,läst paragrafer,googlat rättigheter,mailat och kollat bostadsannonser,fått många jättebra tips som kollats upp ,sökt hjälp där jag trodde det ev fanns nån när det behövdes.I just detta fall har inte VI orsakat situationen vi hamnat i .VI har inte blivit utan bostad och väntar på vräkning för att VI inte skött oss....sen att vi har svårt att hitta nytt boende snabbt som attan och får sååå lite tid är en annan sak.Och att vi vägras hjälp fast vi SKRIKER om den....med just den biten!

Jag har fallit hårt till botten några gånger genom livet,gjort en del dumma saker och troligen valt fel,jag är inte perfekt på nåt sätt alls.Jag har dock strävat efter att ORKA,att faktiskt göra mitt bästa.Jag har sökt hjälp och jag har vänt skutan åt rätt håll förr både en och två gånger.

Nåt som slår mig rent allmänt under hela denna process nu är hur olika mycket eller lite många människor förstår.Många förstår såklart att det är jobbigt att tex mista ett barn,plugga heltid,mista en man och många andra saker,men exakt HUR jobbigt det är är det faktiskt väldigt få som förstår(och orimligt att förstå troligen innan man gått igenom det själv ).....och hur det kan ta sig i uttryck,att man tex behöver vara sjukskriven,man kanske behöver extra hjälp med barnen,man kanske får sömnproblem eller andra psykiska /fysiska åkommor ,man kanske begraver sig i arbete eller alkohol, eller blir deprimerad eller får svårt att koncentrera sig...för lång tid eller resten av livet.

Eller man orkar inte riktigt sköta sin ekonomi så bra som man vet att man borde,tyvärr.

Och när man i detta kämpar,kämpar och kämpar,på så många plan ,på så många sätt och under lång tid så orkar man inte till slut....man blir apatisk.

Man försöker hantera alla saker i livet samtidigt som man blivit mentalt stympad,man har varken förmågan eller orken att klara det.Även om man vill.Och även om man troligen klarar det allra allra mesta så halkar lätt nånting efter....

Ibland undrar jag hur mycket det är meningen att vissa människor ska orka ?? Och vad är meningen i det ??

Under denna period har jag dock blivit väldigt glad och överraskad åt andra hållet med,många som hört av sig på olika sätt.Många har kommit med rent praktiska tips och råd,hjälpt mig leta rättigheter och sånt.Många undrar hur vi mår,vad som händer.Många skickar såklart kramar och styrka och peppar oss och några har hjälpt mig hitta styrkan och modet i detta.

Många har faktiskt även själv hört av sig och berättat om egna erfarenheter när livet varit jobbigt,några har varit i nästan samma situation och några är mest arga och frustrerade över hur lite skydd det finns i samhället.

Jag vet att många läser både mina statusar och bloggen helt anonymt och det är helt okej,jag väljer att ha nästan allt helt öppet och är helt öppen med allt för jag tror på ärlighet och att vara så öppen som möjligt .

Jag vet att många säkerligen kan gotta sig i eländet ,snacka en massa skit eller säkert sitta i sin kammare och tycka både det ena och det andra men de människorna låter jag hållas,det är mest synd om dem i slutänden.Och en dag kanske de själva hamnar i en riktigt skitjobbig situation i livet ,när nån slår undan benen på en,hela livet rasar och då hoppas jag de efter det utvecklar större förståelse och empati för andra så småningom.

Jag vill tro gott om människor och jag vill göra gott.

Jag försöker ha förståelse även om det i vissa fall är svårare än andra....

Och för att då fortsätta min valda väg i livet kommer jag i helgen ta igen 1-2 VFU pass på barnsjukhuset så jag blir klar och godkänd på det momentet,och för att skinkra tankarna lite.

Flera har påpekat hur stark jag är mm,men jag tror inte jag är ett dugg starkare än nån annan.Jag har bara varit tvungen att vara stark och ta en del skit i livet.

Jag har (hittills ) haft förmågan att gå framåt,se nåt positivt och försöka le mot världen trots allt,DET är möjligen min styrka .Och ibland har man inget annat val än att vara just stark! 

Livet går vidare och så länge jag lever och andas kommer jag fortsätta framåt....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

7 januari skrev jag : "Jag klagar sällan men just idag känns allt bara extremt nattsvart och jag får snart panik.På riktigt!! Jag har svårt att orka mer nu,svårt att hålla ihop....   Jag har ringt,jag har mailat,jag har googlat,jag har bönat,...

I dagarna är det 2 månader sen vi flyttade hit. Ivar är 14 månader.I 2 av dessa månader har han bott här.I 1/7 av sitt liv hittills,en tid han inte ens kommer komma ihåg sen troligen.... Lägenheten i sig är det ingen fara med,förutom då att det är ...

många dagar är jobbiga och tunga men jag kände ikväll att jag ville dela lite andra tankar än de bara negativa.... För en stund sen låg jag och vilade ryggen ,Lowe och Calle spelade spel på datorn efter att ha varit ute precis hela dagen ,maken fix...

Igårkväll låg jag och tänkte att min hjärna har tankar för väldigt många blogginlägg,men jag har inte energin att få ner dem så nån förstår. Just nu befinner vi oss i nåt vacuum,maken jobbar och jobbar och jag försöker mest få dagarna att gå så smä...

men man lär sig leva med dem,de gör lite mindre ont med tiden....de är inte öppna och ständigt blödande dagligen så att säga. Sårskorpan är dock så tunn,så tunn och den slits av många gånger.För att läka ihop lite igen....   Sorg är bland det s...