En dag i taget.....

Alla inlägg under februari 2009

Av Mamma Xaramia - 23 februari 2009 21:13

att känna sig som en halvdöd vulkan.....som närsomhelst hursomhelst kan få ett utbrott,kan nån förstå hur det känns ?Tanken slog mig i bilen idag,att jag känner mig som en vulkan....

Vulkanen är mest aska och nästan död,men nånstans därinne brinner det.....man vet inte hur mycket eller lite ,bara ATT det iallafall glöder därinne.Den glöden är nåt bra,den ska man försöka lära sig använda sig av....det är de häftiga utbrotten som kommer plötsligt som man ska försöka undvika....Det jobbiga är att känna att man kanske inte nånsin får nåt utbrott,eller kanske bara ett mindre,men man vet inte....


Att sen leva ihop två vulkaner ,som är lika men ändå olika,har olika temperament men att det sällan går att förutspå när lavan börjar sippra fram,det är svårt att föreställa sig. .....långa perioder är det lugnt....sen börjar det mullra lite....ibland avtar det o ibland inte o ingen vet varför...

Av Mamma Xaramia - 23 februari 2009 20:32

ingen säger åt nån med brutna ben att gå,stå eller promenera långt,om benen är AV så går det liksom inte......

Ingen ifrågasätter att det inte går....eller att man kanske inte ens orkar försöka,man blir sittande/liggande tills det läkts...till de håller att stå på,tills man orkar ut i omvärlden igen.....inget konstigt med det!!!


Men skador inuti,i själen,i hjärtat....syns inte...men de finns...för ALLTID!!!

 Lagom som de börjar läka ihop och inte störtblöder längre,lite sårskorpa börjar bildas, så sker kanske nåt....en tanke,,ett minne,en kommentar,en handling,en låt,nåt på tv......nånting som gör att sårskorpan rivs upp och man är tillbaks med ett öppet blödande sår igen...och igen.....och igen...och det ska man försöka lära sig leva med och acceptera...!? Hur lätt är det?!När man inte alltid ens själv vet eller förstår vad det är som gör att sårskorpan rivs upp,hur ska man då kunna förklara det för nån annan???



Varför kan människor inte förstå att allt har sin tid....det måste få ha sin tid.Ingenting kan stressas fram eller tvingas bort...det finns bara en väg....och det är rakt igenom,rakt igenom detta helvete av känslor,det finns ingen genväg! Hade det funnits en så hade jag tagit den ,jag lovar.


Att förlora ett barn är inget som går över,inget som lindras bara för att barnet va litet eller  för att man fått ett nytt ,annat barn.....det barnet som dog saknas ändå alltid.....kroppen har burit och fött si eller så många barn så självklart saknas det barn som inte finns kvar,är det så konstigt egentligen ???


Att man som människa förändras hela livet är självklart,men att man förändras efter en sån här händelse verkar va svårt att acceptera.Saker förlorar sin betydelse,saker som förr va viktiga kanske inte betyder nåt längre.Humöret går i vågor,man försöker hitta de där små halmstråna av ljusglimtar som gör att man orkar.....men ibland orkar man inte ändå!!


Man faller och faller,allt blir svart.....finns ingen utväg....allt snurrar...allt är kaos och för mycket!!eller bara ingenting,bara tomt!! Vill inget,kan inget,har svårt att ens motivera sig att ens klä på sig,glömmer att äta.


Man orkar inte ens börja förklara hur man mår för det känns som ingen ändå förstår eller orkar höra....timmar går,dagar....handlingsförlamad....för att nästa dag kanske funka någorlunda normalt,man försöker fokusera på LIVET,det som finns,allt bra man har,det går jättebra i långa perioder.....,Man börjar sakta men säkert "gå vidare",man börjar sakta leva igen....förutom en extrem trötthet.Men den,liksom själva sorgen och det blödande såret syns inte,så det är otroligt svårt för omgivningen att se....Tröttheten är inte av den sorten att den går att SOVA bort,den är större än så.Man orkar inte med nästan nånting mer än det som är absolut nödvändigt.Framförallt så orkar man inte söka hjälp,söka upp andra människor eller förklara saker,allt känner helt oöverstigligt......minsta lilla sak...


Allt och inget på en gång inuti......och kommentarerna man får är att man inte är som man en gång var....nähä??! Är det NÅN som trott det allvarligt?

Att få höra att man drar sig undan,stänger in sig,inte går att nå är vanliga.


De flesta vill säkert väl men det blir bara fel,såna kommentarer sårar mer än hjälper.





Av Mamma Xaramia - 23 februari 2009 16:01

härhemma.Calle kör ju gåstol som en galning sen en tid tillbaka,det riktigt lyser bus i ögonen......Idag när jag kollade till var han helt plötsligt borta.


Hittills har han kunnat ta sig mellan vardagsrum,hall och kök........helt plötsligt var han i ena brorsans rum,överlycklig efter att ha fixat tröskeln själv!!


Katterna tycker det är måttligt kul med gåstolen,Calle tycker att katterna är desto roligare.....

Av Mamma Xaramia - 21 februari 2009 21:34

gillar jag .......

Av Mamma Xaramia - 21 februari 2009 21:21

....simply the best!!!!

Av Mamma Xaramia - 21 februari 2009 19:48

Ibland liksom hejdar sig                 
tiden ett slag
och någonting alldeles
oväntat sker.
Världen förändrar sig
varje dag
men ibland blir den aldrig
densamma mer.

Alf Heniksson



    Sorg

    Låt mig få gråta – det gör så ont
    Be mig inte glömma – det vore att förneka
    Säg aldrig att tiden läker alla såren – skorpan rivs lätt upp
    Be mig inte vara stark – jag har förlorat allt.
    Hjälp mig att hitta meningen – jag finner ingen.
    Säg inte att du förstår – om du aldrig själv drabbats
    Ord är överflödiga – räck bara ut en hand

    Agneta Thorslund



Alla verkar veta hur allt ska vara.
Hur man ska känna, vad man bör klara.
Nu har det gått ett år.
Sörja man inte längre får.
Man borde tänka på allt fint man har.
Allt det andra som finns kvar.
Vad ska man göra när kroppen värker och hjärtat blöder?
Ge mig det koncept ni tror jag behöver.
Jag kan inte sopa undan och glömma.
Det som jag innerst i mitt hjärta vill gömma.
Låt mig få sörja på mitt sätt.
Tror inte att något sätt är rätt.
Varför måste jag min sorg försvara?
Kan någon det för mig förklara?

Agneta Thorslund


Det rutiga torget

Mina tankar hoppar hage
får ingen rast och ro
en ruta är för TVIVEL
en ruta är för TRO
en ruta är för GLÄDJE
en ruta är för SORG
Och alla måste vi hoppa
på detta rutiga torg

Mamma Evy


Jag önskar att jag den sista var
som ett barn för lite har.
Att det inte flera ska bli
som får känna det som vi.
Att pendla i humöret upp och ner
och ibland känna att man inte orkar mer.
Men tyvärr så är det inte så
vi blir bara fler som genom detta får gå.

Tina Lervik

Av Mamma Xaramia - 21 februari 2009 19:32

troligen för alltid......både på gott och ont!


läs gärna här vad sorg gör med en människa och säg sen att det är konstigt att man är förändrad efter förlusten av ett mycket litet barn:


http://www.vsfb.se/main/page.php?10

nåt jag tror folk inte riktigt förstår är att det "går inte över"....man måste lära sig leva med det och vägen dit är enormt svår.....



Att vara människa
är att ständigt finna sig själv
på nytt
förändrad men likväl densamma
på andra sidan upplevelsen.


Att sjunka i djup
och bäras bort av stormvindar
uppgiven
viljelös…


Tro detta är slutet
ändå vakna.


Se en grön kust
se en väg att gå
resa sig på nytt
densamma
likväl annorlunda.


Inga Lindsjö

Av Mamma Xaramia - 21 februari 2009 16:45

perfekt för lite skridskoåkning.....killarna verkligen jätteduktiga !

Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Min gästbok


Skapa flashcards