En dag i taget.....

Senaste inläggen

Av Mamma Xaramia - 17 januari 2015 16:46

Man ber om hjälv men får ingen.Jag bad om hjälp för jag insåg allvaret i situationen och vill ta mitt ansvar som förälder för att slippa stå hemlös och trodde verkligen att det var för såna här tillfällen socialtjänsten fanns i kommunerna!

Jag uttryckte TYDLIGT vad jag är orolig för.....


Jag har en son som miste sin pappa när han var 4 år .Sonen är idag 6 år,han fungerar bra och funderar ibland på pappa och saknar honom såklart ibland.Han har två äldre vuxna storasyskon i Kumla och har skapat sig en helt egen "bonusfamilj" därnere som förutom syskonen består även av deras mamma och hennes nye man.

Detta är hans (och mitt) stora stöd och den enda form av (helt frivillig ) avlastning jag någonsin haft i denna situation,och den är skapad helt på eget initiativ.

Han har sin trygghet HÄR,hos mig och min man ,sina bröder och sin skola/fritids med kompisar och sin mormor/morfar och mosters familj i byn.

I familjen finns även en son som går i mellanstadiet,han har en adhd diagnos och har svårt för en hel del saker,som nya saker,förändringar,ovisshet och koncentrationen.Han har ett extremt rättvisetänk så att bo varannan vecka är för honom det som funkar bäst.Han bor alltså en vecka hos sin pappa och en vecka hos mig och sista året har skolan börjat funka riktigt bra efter utredning av hans problematik,medicin och extra stöd och anpassningar i skolan. Som jag /vi kämpat för detta,för att nå hit liksom.


Så när soc då sa åt oss att vår familj är alldeles för välfungerande och skötsam för att få hjälp med ett boende ,och man rådde oss på allvar att söka privata hyresvärdar ända upp till Gävle ,då brast det för mig....


Skulle sonen som bor varannan vecka då flytta med och behöva "börja om " med allt i skolan eller bo kvar hos sin pappa och komma ifrån den andra delen av sin familj och 6 -åringen behöva flytta ifrån hela sin sociala trygghet...? Det låter så fint att man ska arbeta förebyggande och för barnens skull??!

Jaha ,och VAD i detta är för barnens skull?!

Allvarligt!! Fy fan alltså....



ANNONS
Av Mamma Xaramia - 16 januari 2015 14:19

låta mig stressas och pressas mer än nödvändigt nu.Dvs jag försöker leva nästan som vanligt utan att bli alltför påverkad av situationen.

I helgen släpper jag detta och njuter av min familj.


Jag har gjort ALLT jag kan,jag har använt alla kontakter jag har,ringt tusen miljoner samtal,läst paragrafer,googlat rättigheter,mailat och kollat bostadsannonser,fått många jättebra tips som kollats upp ,sökt hjälp där jag trodde det ev fanns nån när det behövdes.I just detta fall har inte VI orsakat situationen vi hamnat i .VI har inte blivit utan bostad och väntar på vräkning för att VI inte skött oss....sen att vi har svårt att hitta nytt boende snabbt som attan och får sååå lite tid är en annan sak.Och att vi vägras hjälp fast vi SKRIKER om den....med just den biten!


Jag har fallit hårt till botten några gånger genom livet,gjort en del dumma saker och troligen valt fel,jag är inte perfekt på nåt sätt alls.Jag har dock strävat efter att ORKA,att faktiskt göra mitt bästa.Jag har sökt hjälp och jag har vänt skutan åt rätt håll förr både en och två gånger.


Nåt som slår mig rent allmänt under hela denna process nu är hur olika mycket eller lite många människor förstår.Många förstår såklart att det är jobbigt att tex mista ett barn,plugga heltid,mista en man och många andra saker,men exakt HUR jobbigt det är är det faktiskt väldigt få som förstår(och orimligt att förstå troligen innan man gått igenom det själv ).....och hur det kan ta sig i uttryck,att man tex behöver vara sjukskriven,man kanske behöver extra hjälp med barnen,man kanske får sömnproblem eller andra psykiska /fysiska åkommor ,man kanske begraver sig i arbete eller alkohol, eller blir deprimerad eller får svårt att koncentrera sig...för lång tid eller resten av livet.


Eller man orkar inte riktigt sköta sin ekonomi så bra som man vet att man borde,tyvärr.

Och när man i detta kämpar,kämpar och kämpar,på så många plan ,på så många sätt och under lång tid så orkar man inte till slut....man blir apatisk.


Man försöker hantera alla saker i livet samtidigt som man blivit mentalt stympad,man har varken förmågan eller orken att klara det.Även om man vill.Och även om man troligen klarar det allra allra mesta så halkar lätt nånting efter....


Ibland undrar jag hur mycket det är meningen att vissa människor ska orka ?? Och vad är meningen i det ??


Under denna period har jag dock blivit väldigt glad och överraskad åt andra hållet med,många som hört av sig på olika sätt.Många har kommit med rent praktiska tips och råd,hjälpt mig leta rättigheter och sånt.Många undrar hur vi mår,vad som händer.Många skickar såklart kramar och styrka och peppar oss och några har hjälpt mig hitta styrkan och modet i detta.


Många har faktiskt även själv hört av sig och berättat om egna erfarenheter när livet varit jobbigt,några har varit i nästan samma situation och några är mest arga och frustrerade över hur lite skydd det finns i samhället.


Jag vet att många läser både mina statusar och bloggen helt anonymt och det är helt okej,jag väljer att ha nästan allt helt öppet och är helt öppen med allt för jag tror på ärlighet och att vara så öppen som möjligt .


Jag vet att många säkerligen kan gotta sig i eländet ,snacka en massa skit eller säkert sitta i sin kammare och tycka både det ena och det andra men de människorna låter jag hållas,det är mest synd om dem i slutänden.Och en dag kanske de själva hamnar i en riktigt skitjobbig situation i livet ,när nån slår undan benen på en,hela livet rasar och då hoppas jag de efter det utvecklar större förståelse och empati för andra så småningom.


Jag vill tro gott om människor och jag vill göra gott.

Jag försöker ha förståelse även om det i vissa fall är svårare än andra....


Och för att då fortsätta min valda väg i livet kommer jag i helgen ta igen 1-2 VFU pass på barnsjukhuset så jag blir klar och godkänd på det momentet,och för att skinkra tankarna lite.


Flera har påpekat hur stark jag är mm,men jag tror inte jag är ett dugg starkare än nån annan.Jag har bara varit tvungen att vara stark och ta en del skit i livet.

Jag har (hittills ) haft förmågan att gå framåt,se nåt positivt och försöka le mot världen trots allt,DET är möjligen min styrka .Och ibland har man inget annat val än att vara just stark! 


Livet går vidare och så länge jag lever och andas kommer jag fortsätta framåt....



ANNONS
Av Mamma Xaramia - 15 januari 2015 12:38

och inväntar avhysning,vräkning!


Eftersom nya ägarna hade tillträdesdatum igår 14 /1 och vi inte kan hitta nånstans att ta vägen så bor vi helt enkelt kvar.Igår ringde nya ägarna att de kommer ansöka om  ansökan om avhysning via KFM:

Jag har tagit reda på PRECIS vad som gäller.Det kommer behövas ett skriftligt beslut som ska delges oss och endast KFM har rätt att bära ut våra saker och sen byta lås.Innan det kommer vi bli meddelade om datum,vart man tänker ställa våra saker och socialtjänsten kommer kontaktas (SOM VI REDAN GJORT ETT PAR GÅNGER NU MEN MEN ...)


Får väl försöka se det positivt.En ny utmaning,en ny sak att gå gå igenom för just VRÄKT har jag aldrig blivit förr så det blir ju en ny erfarenhet tänker jag....


Funderar lite....
om det var jag som köpt ett hus,då hade jag såklart velat ha tillgång till huset så fort som möjligt...hade jag dessutom tänkt renovera det för att sedan hyra ut till nån annan så hade jag velat börja med renoveringen så fort som möjligt eftersom man inte vet hur lång tid sånt tar.


Jag hade då inte blivit så glad om det fanns några som bodde i huset och som vägrade flytta...

MEEEN.... jag hade för att vara schysst mot personerna tidigt i processen informerat dessa hyresgäster om att jag funderat på att köpa huset så fort jag vetat det själv,inte antagit att de anat det eller nåt sånt...jag hade förklarat för dem att jag såklart vill in så fort som möjligt för att kunna renovera och hade framförallt sett till att hålla god ton till hyresgästerna... hur gärna jag än ville in i huset så hade jag ALDRIG någonsin slängt ut en stor barnfamilj på gatan,särskilt inte om dessa muntligt tidigt sagt att det kommer bli problem att hinna hitta annat boende så snart,särskilt när datumena ligger så maximalt oturligt mitt i jul-, nyårs- och trettonhelgerna...

Jag hade inte heller vart OMÖJLIG att kompromissa med.... jag hade visat förståelse för att de som hyresgäster blivit drabbade av en olycklig situation,litat på deras ord att de verkligen försökt på alla sätt och insett att situationen faktiskt inte är DERAS fel utan att de som tredje man drabbas i allt detta.


För att visa empati och medmänsklighet i den olyckliga situationen hade jag som medmänniska valt att backa tillbaks lite när jag fått information om att familjen vägras hjälp och faktiskt inte har nånstans att ta vägen (och att detta är på riktigt,inte nåt påhittat)...jag hade inte kört på mitt race så hårt,kört över nån i detta utan faktiskt gett lite mer tid i detta för så bråttom kanske det inte är att renovera när en familj riskerar att hamna på gatan och innan dess levt i enorm stress i den utsatta situationen.


Med lite eftertanke och ödmjukhet kan man komma oerhört långt och dessutom slippa riskera att ens egna ord och handlande slår tillbaks på en själv en dag på ett eller annat sätt,då vi trots allt bor i en väldigt liten by.

Så tänker jag .......men det är jag det,och alla tänker inte som jag..... 


uppenbarligen .....  


Jag hoppas VERKLIGEN att nya ägarna har väldigt bra skäl i detta att agera som de gör för det kommer troligen slå hårt tillbaka på dem själva när de pressar så oerhört hårt och en stor barnfamilj riskerar att hamna på gatan .Som sagt,jag hoppas det finns bättre skäl än endast att man vill in för att rusta,för mig veterligen sitter dessa personer i ett alldeles eget hus och personen som sedan ska bo här kan troligen bo där ett tag om det behövs.

Av Mamma Xaramia - 14 januari 2015 10:27

Mitt i allt detta ska man då försöka leva och ha en vanlig vardag.Jättelätt verkligen !

Jag har egentligen en omtenta på lördag men läget just nu gör att det faktiskt känns helt omöjligt att ens försöka koncentrera sig på den och att plugga och förbereda sig mentalt.No way liksom....


Jag har istället bokat in 2 vfu-pass på 95 b,barnsjukhuset i Uppsala.Jag blev ju sjuk under ordinarie VFU och dessa 2 resterande pass har sen släpat efter länge tyvärr .Nu har jag ju dessutom varit riktigt ordentligt sjuk med hemsk hosta så jag har knappt orkat nåt alls och att "jobba" då bland små barn blir ju helt fel.

Så ,vi håller tummarna att jag är frisk till lördag .Behöver detta för att bli godkänd så poängen trillar in så småningom,annars blir det strul med CSN....igen ! suck liksom !


Idag är då Dagen D,då vi egentligen ska vara ute ur huset.Det säger sig nästan själv (redan från början ) att det är omöjligt.Att på 4 veckor flytta en hel familj med mängder av grejor,mitt i jul och nyårshelgerna är i princip en omöjlighet.Jag skulle som sagt vilja se den som fixar det...med envis förkylning,heltidsjobb mm.


OM vi haft ett nytt boende klart som bara var att flytta in i vore det inga som helst problem,när vi flyttade hit gick det fort,så visst går det.Liiite svårare då bara när man liksom inte vet VART man ska flytta,som ni säkert förstår?!


Nåja,maken kämpar på och jobbar mitt i allt,ringer och mailar en del han med när han hinner ,håller sig uppdaterad med mig vad som händer.Själv tvättar jag,sorterar saker,packar allt som går att packa.Tar hand om halvsjuka barn,Ivar förkyld och Calle har haft en sväng magsjuka igen ....lagar mat,diskar ,ja ni vet allt sånt där man brukar göra-


Och ringer,svarar i telefon,letar lägenheter/hus att hyra ,googlar,uppdaterar juristen och han mig,pratar med journalisten.....och försöker vila när jag kan .Förkylningen (och coccilana ) tar på krafterna och dessutom har jag alltid varit extremt trött i början av alla graviditeterna .Tur i oturen (försöker tänka positivt ) så mår jag inte lika illa som med Ivar då jag i princip mådde illa lite varje dag i 9 månader....

Av Mamma Xaramia - 13 januari 2015 13:41

med mig liksom,det är fel person att bråka med för jag håller inte tyst.Särskilt inte om och när jag vet att jag har rätt.


Säkerligen har jag själv orsakat både en och två av alla struliga omständigheter genom livet ,javisst!


Men det har faktiskt varit en hel del annat med,otur kanske ? Eller slarv ? eller bara olyckliga omständigheter ??

För att nämna några saker sista åren:


JAG fick ringa sjukhuset i Östhammar och se till att min fd man dödförklarades!! Ehhhh liksom ? 

Då kan man ju undra ?! Jag sökte en form av efterlevandestöd för Calles del när detta hänt,eftersom ju pappan då inte finns kvar och kan betala "underhåll" resten av livet typ....de ringde mig från Pensionsmyndigheten för att meddela att de inte kunde godta ansökan för att personen xxxxxx-xxxx INTE var registrerad som avliden.Nähä,men jag var själv där! Tack för det liksom !

Det hela reddes så småningom och idag som blivande sjuksköterska vet jag ju att man i journalsystemet på sjukhus måste registrera personen som avliden på ett särskilt ställe,annars ser det bara ut som att personen blivit utskriven och gått hem...


En annan sak var Försäkringskassan,som jag faktiskt oftast (till skillnad mot många som jag förstått) haft BRA erfarenheter av . 

När jag pluggade,hade CSN och blev gravid visade det sig att jag har en skyddad SGI hos Fk sen mitt arbete innan.


Fine !

Det var alla med på,Jag hade ju direkt innan jag pluggade jobbat på Ica så inga problem.

ÄNDÅ trasslade det,typ 14 miljoner ggr innan det blev rätt.Och mitt i allt detta bytte de system via webben så hur jag än försökte ansöka,maila eller nåt så blev det fel och när jag ringde så var det miljoner personer innan mig i telefonkö och när jag väl fick prata med nån så var det såklart fel person....

Dessutom fick min gamla arbetsplats,Ica,telefonsamtal där de undrade över min anställning pga kommande föräldraledighet.


Men herregud !! Jag var ju inte anställd längre och det hade jag sagt typ 8 ggr till olika handläggare som jag lyckats få tag på.Utan min SGI hos Försäkringskassan låg vilande då jag studerade och min föräldrapenning skulle baseras på den uppgiften.Det var det svaret jag fått flera gånger av Försäkringskassan själva !

Och när vi så äntligen lyckades reda ut allt ,alla papper inskickade ,allt var helt klart....DÅ kommer ett papper att de vill ha in ett GRAVIDINTYG!! Ett sånt som barnmorskan skriver ut så man ska skicka till Fk ATT man är gravid och som jag skickat in direkt när jag fått det ganska tidigt i graviditeten.När de efterlyste pappret (som jag skickat in ) och vi sen fick klarhet i allt så var i  princip nästan Ivar född:)


Efteråt är dessa saker otroligt skrattretande och kul,men just då var det inte det kan jag lova !!


Har även haft en dust med CSN då jag halkade efter i studierna ,var sjukskriven 5 veckor efter förra makens död.

Sen gick jag tillbala till skolan,hade velat plugga halvtid men det gick inte.

När jag sen inte klarade tillräckliga poäng för heltid för att få beviljat mer CSN nästa termin hade jag enligt dem "inte tillräckliga skäl" att läsa mindre än heltid! 

Herregud igen! Min man DOG.Jag blev ensam med 4 barn och valde att gå tillbaka och plugga 5 veckor efter det.


Inte tillräckliga skäl?? vad ÄR tillräckliga skäl då undrade jag för att få dispens att plugga mindre eller behålla CSN,att jag dött SJÄLV eller?? Undras om det räcknats som TILLRÄCKLIGA skäl!!?





Av Mamma Xaramia - 13 januari 2015 10:18

ska jag /vi inte ens behöva förklara oss ! Vi ska inte ens behöva känna känslan av att behöva förklara oss! 


Jag har alltid tagit hand om mina barn,har 5 underbara välartade lite normalstörda killar.Jag har ALDRIG fått nån form av  försörjningsstöd nånsin(så har vi klargjort detta ,OM nån undrade ).

Jag hade bostadsbodrag ett kort tag efter separationen från stora barnens pappa,men det är en helt annan sak.

I övrigt har jag /vi försörjt våra barn själv så hur många barn jag har /kommer skaffa är MITT/VÅRT val!!


Och om andra får försörjningsstöd eller andra insatser har jag ingen åsikt om,det är deras val,ibland har man inget val,jag ser inte ner på någon....never ever!

Jag är i nuläget bara jäkligt bitter på samhället ,vi klarar oss som sagt själva MEN får inget kontrakt fast vi bett om hjälp ni i vår situation,vill bara att saker och ting ska klargöras för att min sanning ska finnas här till grund när skitsnacket tenderar att ta skruv och versionen på andra sidan byn blivit en annan ;)


Vi HADE en bra situation,vi hyrde ett hus privat,uppgjort om att hyra på lång sikt,vilket ägaren var med på.Vi hade ganska fria händer att renovera,fixa i trädgården mm och eftersom vi ju räknade med att bo kvar har vi lagt ner ganska mycket jobb på att få fram rabatter,klippa äppelträd,plantera massa blommor,buskar mm .

Vi har även lagt ner en hel del jobb inne i huset för att få det beboeligt och för att få plats.Min man har fixat nytt jobb efter att han oturligt blev uppsagd från förra .Jag kämpar på med studierna och blir väl kanske klar sjuksköterska innan pensionen eller nåt....jag har insett att det är livet/vägen som är det viktiga,inte själva målet i sig.


Efter Ivar bestämde jag att jag inte vill ha fler barn,jag orkar inte hålla på med preventivmedel,har nog testat det allra mesta.Utom avhållsamhet för resten av livet då !! 


Ivar blev till trots kopparspiral.Jag har tidigare testat olika p-piller,kondom,p-spruta,hormonspiral men har alltid fått väldigt mycket biverkningar tyvärr och inte mått bra alls.På många flera olika sätt.


Bokade tid för diskussion av sterilisering väldigt snart efter Ivar kommit,och fick minipiller utskrivet(blödde ständigt av dem men stod ut i väntan på steriliseringstiden.)

Fick så en tid 13/12 och då hade jag redan hunnit testa positivt.Att välja att behålla barnet har inte varit ett helt igenom lätt val,särskilt inte nu!

Jag vet att man har ett val,jag har funderat i de banorna EN gång förut och denna gången , även om det faktiskt inte är nåt egentligt val för mig,(helt utan att döma andra hur de känner /gör) och har insett att det är inget val för mig.


Jag har snart gått hela första trimestern av graviditeten...mår faktiskt hyfsat bra fysiskt,lite lätt illamående men inte alls som med Ivar.


Och hur jag mår psykiskt mitt i detta kan ni ju bara föreställa er ?!


Hoppas dock att lilla bebisen därinne mår bra och att stressen inte påverkar alltför mycket.Jag ska till barnmorskan i veckan som kommer,mitt i allt jippi....ska även till doktorn och kolla lite andra värden då jag ju hade väldigt lågt Ferritin-värde(järndepåerna i kroppen ) med Ivar och även b12 -brist .Sen ville han ju även kolla upp vad det är för envis långvarigt skit jag har i kroppen ,om det behövs antibiotika osv och eftersom jag ju är gravid vill man inte skriva ut vad som helst till mig utan att VETA .


Helt rätt,jag som liksom känner mig tveksam till att ens ta cocillana etyfin-hostmedicin fast jag hostar lungorna ur mig,just för att det verkligen KÄNNS hur jag påverkas av det.Då vet jag ändå att det är väl dokumenterat och det ska inte vara nån fara att ta som gravid,men man blir lätt lite nojig.


Ett barn är en gåva  

Vi har faktiskt försökt skydda oss så gott vi kunnat,trodde väl att kroppen ganske skulle avta vara så fertil nångång eller att min övervikt skulle sätta ner den lite som man hör att en del har problem att bli gravida.

Jag är liksom inte ens vältränad och ser ut som 10 år yngre,jag har egentligen noll ork över....jag är för gammal egentligen   


Värsta missfallsrisken är ju över efter v 12 sägs det så därför valde vi att gå ut med detta nu då det troligen kommer stå i reportaget i UNT.

Jag har dock aldrig mig veterligen haft missfall mer än lilla lilla bebisflickan 2007 ,som dog oförklarligt i magen i v 24 och fick födas fram.Hon räknas som en "missed abortion" ,idag hade hon räknats som" dödfött barn" ,tidsgränsen är flyttad för klassificeringen numera,även om jag alltid räknat henne som ett barn.När vi hamnade på IVA/neo med Ivar direkt efter förlossningen träffade vi en familj vars pojke fötts i v 24....så barn i den veckan kan överleva ganska bra.


Igår var en journalist här från UNT,inte för att skriva ett "snyftreportage" utan för att jag nånstans kände mig så jäkla maktlös när man som vi hamnat mellan olika stolar,mellan olika myndigheter.

Trodde det fanns ett socialt skyddsnät nånstans,men tydligen inte för oss som är skötsamma.

Däremot ska vi straffas resten av våra liv (känns det som ) för betalningsanmärkningar ) så vi aldrig har en chans att komma ikapp,bra tänkt där samhället!!

Och våra barn (mina främst då som bor hos oss jämt) ska riskera att behöva byta skola för att vi ska hyra hus eller nåt av nån skummis nånstans som godtar bet anmärkningar.Mmmm känns ju verkligen tryggt !!


Jag tycker hela situationen är absurd,vi är nog inte de första som hamnat här och troligen inte de sista!! 

Och det tycker jag man måste ta upp i media .







Av Mamma Xaramia - 11 januari 2015 11:25

och döm mig eller oss ,om du är helt perfekt själv!! Om du aldrig gjort nåt fel,aldrig har valt fel,aldrig trott gott om folk,aldrig drabbats av yttre omständigheter som ställt till det....hoppas du då är nöjd med dig själv som är helt perfekt!! De allra allra flesta jag känner är det inte...

OM du är perfekt och tror dig vara skyddad för all framtid från att nånsin hamna i svårigheter som ställer till det så döm om du vill.

Annars låt bli! Eller tänk iallafall en sväng till först innan....


Jag vet inte vad andra tycker och tänker,och egentligen bryr jag mig inte så jättemycket om det i slutänden.

Jag bor i en liten by där byskvallret har en förmåga att ta fart när nåt händer,och när snacket når andra änden av byn så är versionen oftast en helt annan än den var från början,med både lite tillägg och en del som uteslutits.


Och jo jag är fullt medveten om att jag troligen varit föremål för diskussioner av alla de slag,man blir lätt det om man på något sätt avviker från "normen " ha ha .


Jag tror och hoppas (och vet ) dock att väldigt många personer har förståelse och är ganska medmänskliga och säkerligen inte vill nåt illa alls.Alla kan råka illa ut,det händer saker,man väljer fel eller nåt annats som gör att livet rasar lite....

Sen finns alltid personer som "gottar" sig i andras liv,i andras elände eller bara pratar om dem som har _intressantare_ liv än dem själva...dem är det synd om kan jag tycka.

Många många personer har hört av sig.Många fler än jag trott och ibland från mycket oväntat håll .

Det värmer   


Jag har fått massa tips,små pratstunder,peppning och några har mest undrat vad som händer.

Sånt tycker jag är schysst,att bara fråga rent ut om man undrar nåt.Såna människor uppskattar jag !


Jag kan tänka mig att några säkert tycker si eller så,att vi borde gjort si eller så eller om det bara varit si eller så ,så hade vi inte hamnat här.

Det är jättelätt att vara efterklok och allra lättast är det att se hur man borde ha gjort när det gäller nån annan !!

Skulle gärna låta de gå i mina skor ett tag,få mina erfarenheter ....


Eller inte!!

Jag önskar inte att nån ska behöva gå igenom en del av det jag (och Micke ) gjort.

Jag har ett litet litet barn i himlen som jag fick föda fram i v 24.En liten fin flicka ,helt perfekt med naglar och små fingrar och allt.Men som var död av oklar anledning....och jag har begravt min ena sons pappa när sonen var 4 år.

Den sonen är idag 6 år och har som sagt var fortfarande ingen pappa ,han har dock en underbar bonuspappa och en mamma som gör allt för att livet ska bli så bra som möjligt ändå.

En mamma som gjort allt för att få vardagen att rulla ,som fortsatt plugga till sjuksköterska för att en dag hjälpa personer på ett eller annat sätt,kanske med sorgebearbetning eller som barnmorska,vem vet .Om jag orkar!


Micke har förlorat båda sina föräldrar som relativt ung vuxen,det ska man liksom inte heller behöva göra!

Även om jag är vuxen idag så är faktiskt mina föräldrar ett stort stöd ibland och jag är glad att de finns .

Detta är inget vi går och ältar eller tycker synd om oss själva för,det är bara en liten del av förklaringen till att vi hamnat lite snett orkesmässigt och ekonomiskt(om nån ens undra !)



De allra allra flesta har förståelse för att man kanske inte orkar allt,som att orka reda i allt när ekonomin rasar,och rasar och rasar,man försöker och försöker och försöker.............och i ärlighetens namn tror jag knappast vi är helt ensamma i vår situation faktiskt,men det är inget man pratar högt om ??


En av de första sakerna jag gjorde när jag fick en del pengar efter min förra make genom en försäkring var att betala av skulder ,tyvärr fanns en del till som jag missade och som nu trasslar till det....för jag orkade inte ha full koll .

Jag skriver inte för att folk ska tycka synd om mig utan för att få ur mig en del och för att folk förhoppningsvis ska ha lite förståelse eller iallafall våga fråga mig/oss själva om saker och omständigheter innan man för prat vidare utan att faktiskt ha alla bakgrundsfakta.Jag svarar gärna på frågor om nån undrar nåt.


         


Och trots vår jobbiga situation just nu är jag faktiskt GRYMT imponerad och stolt,inte bara över mig själv och min man utan alla våra fantastiska barn   


Jag är så stolt att vi är där vi är,att vi kommit ända hit,genom allt och trots massa svårigheter så står vi på benen och lever framåt,är en väl fungerande familj ,har (hyfsat  ) skötsamma välmående barn ,jobb och snart en universitetsutbildning .Och jag är väldigt stolt att jag trots allt detta fortfarande har förmågan att förstå och vilja andra människor väl,jag är ödmjuk inför livet i stor och inte bitter......även om jag nån gång emellanåt spyr lite galla ...

Tyvärr verkar vi lite för "starka" och skötsamma för att få nån som helst hjälp från samhället tyvärr.

MEN jag får försöka se det som nåt positivt!


Förutom att vi inte har ett hem snart så _behöver_ vi ingen hjälp....och det är ju bra 




Och nånstans i hela skiten så önskar jag nästan,missförstå mig rätt nu,att nån gjort en anmälan på oss till soc.....jag vet personer som blivit anmälda ,varit på väg att bli anmälda ,av olika anledningar,när livet rasat för dem,när man drabbats av plötslig död i familjen,när livet rasat.....de fall jag vet om har dock anmälningar gjorts för att man trott si eller så....och det har visat sig att familjen (trots sorg och svårigheter) faktiskt funkar .


Vet också att hjälp och stöd-insatser ser VÄLDIGT olika ut i landet,är med i en del stödgrupper ,och kan tyvärr säga att överlag är förståelsen och hjälpen ganska obefintlig......du måste SJÄLV orka,inte bara orka med barn,jobb/plugg och vardag,du ska också orka söka hjälp,blotta hela dig själv och dina svagheter när du mår som sämst.Tack för det samhället !!

Av Mamma Xaramia - 10 januari 2015 13:57


Han går och går och går.......
 

Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Min gästbok

Följ bloggen

Följ En dag i taget..... med Blogkeen
Följ En dag i taget..... med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se