ett mycket långt år sen min fd man lämnade oss.Eller bara ett helt vanligt år med 365 dagar som alla andra (ja nästan iaf ) .Men också ett mycket kort år.Det känns som 10 år sen men även som i förrgår.

Ena dan höst och mörker,sen vinter och plötsligt vår och sommar,tiden har även rusat på......och nu är det snart vinter och jul igen......och man kan inget annat än att bara hänga med.

Jo man kan välja att glädjas åt varje dag,att se varje dag och att leva här och nu,det kan man !

Vet att några av mina första tankar och fb-inlägg ,blogginlägg handlade om att bara ta en stund i taget,andas ,andas och ta en liten stund i taget och hantera den......i förtröstan att livet faktiskt går vidare,på gott och ont!

Dagarna har gått,liksom veckorna och månaderna......som de brukar göra utan att man behöver göra nåt och just det är ju faktiskt helt fantastiskt.

Vi har passerat jul,nyår,påsk,midsommar,födelsedagar, hans födelsedag,dödsdagen och alla andra dagar som året har.

Vi har gråtit ,sörjt,saknat och varit arga och ledsna men också delat minnen,kommit ihåg alla fina stunder och allt vi hann uppleva tillsammans de här åren.

Jag har tvekat och funderat,tvekat igen och funderat mer på mitt val av väg i livet,särskilt vad gäller utbildning.

Kommer jag orka plugga detta överhuvudtaget? Kommer jag orka arbeta inom sjukvården ? Är det värt det ?

Att ständigt möta sjuka,döende människor,lidande,sorg och allt annat.

Och jag har kommit fram till att ja det ÄR värt det,för man möter också så mycket annat som är positivt och gör det värt det     

Året som gått har varit minst sagt händelserikt men det har åren innan med varit ,hela livet pågår ständigt .

Sorg,kärlek,studier,flytt,giftermål och graviditet i en salig blandning .....

Minnen och det som varit bär vi inom oss i hjärtat varje dag ,men enda vägen att leva är framåt  

Har under detta året haft förmånen att ha underbara vänner

(både gamla och nya),kurskompisar,lärare,handledare,dagisfröknar,

dagmammor,skolfröknar,arbetskompisar och boende på sommarjobbet,patienter och blivande kollegor på vfu,bekanta via fb:s stödgrupp VIMIL ,många nätvänner och många många fler som uppmuntrat mig ,stöttat, delat mina tankar,bara lyssnat ,visat mig vägen och så min man och mina fantastiska barn som finns vid min sida <3

Och mina släktingar så klart ,inte att förglömma.

När jag ser tillbaks på året som gått vet jag inte ens själv hur jag har orkat...kanske genom att hålla fokus nära på en stund i taget och glädjas åt varje dag man får.

Genom att lära sig uppskatta det man har och se det lilla lilla positiva som finns även om allt annat är mörkt och dystert.

Ibland flyr jag in i nåt ett tag,för att skingra tankar och känslor,men vem sjutton gör inte det?

Ibland har det varit promenader,ibland nåt annat,just nu är det läsning och studier och det ser jag faktiskt inte som nåt negativt,det är mitt sätt att hålla fokus.

Några veckor till i högt tempo i skolan,mycket som ska göras,läras och bockas av innan terminen är klar....sen blir det jul och nyår och lite "ledigt",och sen slutspurten och tentapluggande inför sluttentan i januari.

Och sen kommer förhoppningsvis en lillebror/lillasyster till alla barn ,ett litet liv som blev till bara ändå ,trotsade preventivmedel och ålder och bara blev *längtar'

under täcket ,hela dan! Precis så känns det.

Hela kroppen skriker att den inte orkar mer nu,sista dagarna har gått på ren VILJA (som det som tur är finns gott om !) ,haft massor i skolan sista tiden,en sjuk Calle (som storebror var snäll och passade igår en stund när jag var i skolan )och en kropp som inte vill samarbeta.Idag har jag feber så bara att stanna hemma och lyssna på kroppen.

Bebisen trycker både uppåt och neråt,igår hade jag rejält onda sammandragningar neråt + grym foglossning och magen var hård som en kanonkula.....och halsbränna blä.Sover illa på nätterna,ständigt kissnödig och domnar i armar och ben,kramper i vaderna och har svårt att hitta nån bekväm sovställning.

Känner mig gnällig och lättirriterad men försöker hålla modet uppe även om det fasiken inte är lätt i novembermörkret,särskilt inte när man har ont och tusen måsten för att saker ska fungera.

Nåja,får försöka vila idag och kurera mig.

EN positiv sak som muntrar upp idag är iallafall att jag vunnit en bok i en utlottning

 http://www.booked.nu/      

  Stockholm 1791. Revolutionens vindar drar genom Europa och även i Sverige börjar Gustav III:s makt att ifrågasättas.

Emil Larsson är nöjd med att tillbringa sina dagar med att dricka och spela kort till den dag han inser att hans fortsatta yrkeskarriär som tulltjänsteman är beroende av att han hittar en kvinna att gifta sig med.
Hans vän fru Sparf, ägare till ett exklusivt spelhus och spådam, med både Gustav III och hans bror Karl som klienter, hjälper Emil genom att lägga en octavo åt honom – en kortspådom som visar honom vilka åtta personer i hans närhet som kommer att förvandla hans drömmar till verklighet.
Full av förhoppning börjar Emil leta bland arbetare och adel efter sina nya vänner. Men föga kan han ana att det som till en början var en oskyldig lek så småningom kommer att leda honom till en annan mycket mäktigare profetia –Stockholm octavo!
Och innan Emil hinner förstå hur allt gått till finner han sig högst involverad i de mordiska intrigerna kring Gustav III.

Stockholm octavo är en roman om kärlek, maktspel och politik – och om en högst ovanlig hjälte.

Låter precis som en bok för mig *längtar*

men men i väntan på den blir det till att läsa lite Endokrinologi,seminarium på måndag och i helgen lär man knappst hinna med hela huset fullt av ungar