mitt i allt jobbigt,allt kaos....är han en av de saker som får oss att orka vidare.

Calle fick sin första tand igår så nu är leendena vi lever på inte tandlösa längre.

Utan mina barn,mitt allt ,vet jag inte hur jag skulle överleva?!

 jag  har alltid ett barn för lite vilket gör så fruktansvärt ont,en smärta som egentligen inte går att uthärda eller leva med men vi måste.....det finns liksdom inget alternativ...

Älskar ER alla mina älskade ungar,för alltid.....

Jag är stark men skör.Jag är glad men ledsen inuti...

De orden fångar mig direkt när jag bläddrar i boken "14 år till salu",skriven av Caroline Engvall.

I slutet av boken sammanfattar hon en önskan som även jag har

"Frågar mig själv om det aldrig kommer ta slut

önskar jag kunde läsa sista sidan

slå ihop pärmen och ställa tillbaka

historien om mitt liv i bokhyllan

och bara ta fram och se tillbaka

när det passar mig...."

"Demonerna har nästan slutat att dansa.Jag har fortfarande sår i hjärtat och ärr i själen.Det här är början på resten av min historia. ...."

Huvudpersonen Tessans egna  ord och dikter finns i hela boken,i många av dem känner jag igen mig.Hon formulerar vissa saker exakt så som jag känner,även om hennes historia är hennes och jag har min egen så delar vi många av de jobbiga känslorna....hennes liv slogs i spillror  helt utan förvarning,en kväll då hon blir våldtagen....

min historia är annorlunda men även den handlar ju om att plötsligt slås världen i spillror,nåt slår undan benen på en....och man faller....och faller,faller hårt,hårt som fan ,man vet inte hur man ska orka en minut till eller hur man överhuvudtaget ska orka leva nästa dag eller överleva resten av sitt liv....man står handfallen i en situation man kastats in i och som man inte kan behärska eller förstå.

Det kan hända vem som helst,när som helst!!!

Nedan kommer jag använda mig av hennes ord ur boken,om än kanske inte hela stycken eller meningar,jag använder dem som jag känner uttrycker det jag känner.....

Ur boken :

Torkar mina tårar och

trycker ner känslorna som

fastnat i halsen

Tiden läker

inte alla sår

jag har insett det

för länge sen

Det lättar men

minnen och

mardrömmar

går ej att sudda ut

en lukt

en sak

ett ord

är allt som behövs

för att kastas tillbaka

till det man allra helst vill glömma....

************************************************

Jag vill inte se det mer

jag vill inte minnas

men även om jag blundar

så finns det alltid där

Jag försöker skrika

men det kommer inga ord

det är bara rösterna i mitt huvud

som aldrig tystnar

 och jag knyter mina händer

kniper ihop ögonen

höjer volymen på radion

men det försvinner aldrig

ALDRIG försvinner det...............

Kopierar in rakt av från eras hemsida:

"Att sörja är en nödvändig och naturlig reaktion vid förlusten av ett barn eller nära anhörig. Sorg är ingen sjukdom i sig men ger ändå en fruktansvärd fysisk och psykisk smärta. I det första chockstadiet är man kanske inte benägen att känna någonting alls och man undrar; Vad är det för fel på mig som inte kan sörja, skrika och gråta?

Det är förmodligen så att sorgens smärta är så otroligt stark och gör så omänskligt ont att chocken är till människokroppens försvar? Vi skulle förmodligen inte orka ta in alla intryck, känslor och till fullo förstå innebörden av ex. vårt barns död.Det kommer avgrundsdjupa vrål, gråt som inte går att hejda, ilska så ofantligt stark. Många känslor som man kanske inte ens visste att man hade och inget av detta kan man styra själv. Låt dem komma, det är inte farligt. 
Vi klarar mer än vi tror om vi bara vågar lita på oss själva. Vår kropp och vårt psyke är så väl fungerande att den ”går ner på tomgång” och sedan pytsar ut ögonblicksbilder som i och för sig gör att vi fullständigt rasar – men vi klarar det!
Hur oförståeligt det än är!

Efter chockfasen börjar man så sakta förstå vad som hänt. Man gråter, känner sig tom, håglös, handlingsförlamad eller rastlös och oändligt trött! Skuld och vrede kan komma upp till ytan, så starkt att man kan bli rädd för sig själv! Vredesutbrott är lika vanligt som likgiltighet. Man orkar inte, vill inte och det känns som om man aldrig skulle kunna bli glad igen. Man tycker kanske att livet inte är värt att leva längre...

En del pratar oavbrutet, om allt och med alla. Andra vill inte prata alls om sin sorg förrän man känner att man förstår den själv. Alla sörjer olika. Ibland kan det vara så att man behöver prata med andra för att man själv ska förstå.  Sorg är inte farligt om man inte hindrar den att komma fram, låt känslorna följa den vågrytm som bildas. Det är vanligt att pendla mellan förtvivlad gråt och nästan hysteriskt fnitter, mellan glädje och sorg. Tillåt dig att skratta ibland, det känns skönt i själen. Skäms inte över att ha det trevligt, utan njut!
Efter en tid upplever man att man blivit förändrad. Det som förut var viktigt känns nu kanske fullständigt oviktigt. Man känner inte igen sig själv. Allt är förändrat och ingenting i vardagen är sig likt. Man kanske rent utav blir arg på människor i sin omgivning för att de fortsätter sina liv som om ingenting hade hänt!
Och där står du! Du, som har ett tufft jobb med att bara komma upp ur sängen, tvätta och klä på dig, laga mat och försöka äta!

Att gå till ett arbete är för de flesta totalt omöjligt under en lång period. Känslorna ligger på utsidan och går inte att kontrollera. Man kan börja gråta förtvivlat över precis vad som helst! En sång på radion, någon eller något som påminner dig om den du sörjer kan ge dig den där oerhörda smärtan tillbaka på ett ögonblick.

De som har ett arbete som kräver fullständig koncentration kan ibland känna att arbetsplatsen ger ett par timmars "vila" från sorgen. Att vila är ok bara man ger sig tid att sörja.




Det finns inget som är rätt eller fel vad det gäller sättet att sörja på. Det viktiga är att man sörjer. Obearbetad och förträngd sorg kan stänga ute känslor och djupa kontakter med andra människor. Man fryser ner sina känslor, stelnar och bli lättare sjuk. Ingen människa sörjer likadant och du som är sörjande vet bäst själv hur Du vill ha det, hur Du upplever sorgen, vad Du behöver och vad som är bäst för Dig – här och nu. Bara du tillåter dig att känna efter och kan lära dig tala om det.

Sorg tar tid och måste få ta tid. Även om det går många år. Den mörka tunnel man befinner sig i när man sörjer har en öppning. Det går inte att säga exakt när men man kan helt klart säga att man kommer ut ur tunneln igen. Ljuset finns där någonstans även när det är som mörkast.

Sorgen går inte över men man lär sig att leva med den – trots allt."