En dag i taget.....

Alla inlägg den 1 april 2015

Av Mamma Xaramia - 1 april 2015 09:14

Igårkväll låg jag och tänkte att min hjärna har tankar för väldigt många blogginlägg,men jag har inte energin att få ner dem så nån förstår.

Just nu befinner vi oss i nåt vacuum,maken jobbar och jobbar och jag försöker mest få dagarna att gå så smärtfritt som möjligt utifrån de förutsättningar vi har.

Inte helt lätt med noll avlastning,jag blev ensamstående mot min vilja liksom,i ett hem jag inte valt i en stad som är helt okänd för mig ,med barn hemma runt benen 24/7.Jippi!


Jag försöker hålla humöret uppe,tänka positivt och så .....men vissa dagar är det inte lätt.


Jag har ändå gått igenom en del förut,jag är realist,jag har lärt mig den hårda vägen att stå ut,härdas,vänta,överleva.....utmana mig själv,hitta nya lösningar,tänka utanför boxen and so on.....men det räcker liksom inte just nu !!


Jag känner nu att jag gjort allt jag kan och har nog resignerat lite.....jag väntar på att nån av alla bollar jag satt i rullning ger resultat nånstans.

Som jämförelse: Om man hamnar akut på en öde ö själv så kämpar man nog som attan i början att försöka ALLT för att ta sig därifrån,signalerar,simmar tills man håller på att drunkna,bygger nåt att flyta på osv....

När man inser att det inte går,man kommer inte därifrån så resignerar man lite och börjar slå sig lite till ro,samla kraft,spara på energi,leta mat och hitta nånstans att bo....och lägger sig vid lägerelden.Det blir fler dagar.Man anpassar sig.


Många frågar hur det är och vill sen inte riktigt höra svaret...? Hur tror ni det är ?? Fundera själv en stund ? Hur tror ni man mår i min situation??

 Just nu känner jag mig mest typ tjurigt trotsig, ungefär som när man är gravid och börjar gå över, mer o mer. Om nån har gjort det av er? Jag har ju det x antal ggr och till slut känner man bara - nä nu skiter jag i det här, jag vill inte ha nån jäkla unge, jag kan väl va gravid 3 år till. Ungefär så, på den nivån är det just nu. Jag kan väl sitta här i ettan och spela Uno med Calle i 3 år till liksom.Fast jag vet att det inte är logiskt alls.Och att det självklart inte är så att jag kommer sitta här i 3 år till,men ändå...man ger liksom upp lite en stund.Och bara sätter sig och spelar Uno några vändor till....


Visst,maken jobbade massor förut med ,hade långa dagar och pendlade men då hade vi en tomt att gå ut på,storebrorsor som kunde passa brorsan 5 min,jag kunde vila en kvart när Ivar sov middag (det funkar dåligt nu )

Calle hade sin skola,fritids och kompisar,jag hade ett socialt nätverk,öppna förskolan,mormor och min syster.Vi hittade och visste hur allt var öppet och vad som finns att göra på hemmaplan.

Vissa dagar funkar det utmärkt även här,det blir som ett äventyr att upptäcka nya saker .Självklart !

Vi har till exempel hittat ett fönster inrett som ett dockskåp en dag när vi var ute och upptäckte lite.Ett äldre par kom fram och undrade nog vad vi gjorde som stod och glodde in hos nån (trodde de ) ,Calle hade tom klättrat upp lite på Ivars vagn för att se övervåningen i dockskåpet.


Men i längden är det inget äventyr eller roligt,inte när det inte är självvalt och definitivt inte när familjen är splittrad !


Snart har vi bott här i 2 månader.TVÅ månader !! Det är lång tid att vara splittrade! 

För barnens bästa ....mmm visst,hur då ??


Igår pratade jag med en klok äldre kvinna som arbetar med människor,hon låter så lugn och timid på rösten....men man hör på henne att det finns mycket bakom det lugnet.Personen i fråga har många år i sitt yrke,mycket stor pondus i hela sin person och varken höjer rösten eller använder hårda ord,hon kan konsten att få fram EXAKT vad hon vill /menar ändå...


Hennes sammanfattning var -Jag blir faktisk ganska upprörd över eran situation !

Även om hon i sig inte kan göra så mycket (tror jag ) så är det ändå så skönt att få bekräftat av en myndighetsperson att det jag känner är rätt,det är en ganska upprörande situation.....helt klart !


Den kommer sätta spår i oss alla och jag vågar inte ens tänka tanken på hur riktigt(den skulle kunna göra det om det vill sig illa ....)....hos vissa kommer spåren bli djupa,konsekvenserna kommer visa sig så småningom...,vissa relationer ställs på sin spets och i detta finns även i bakgrunden personer som tyvärr utnyttjar hela situationen emot oss på ett riktigt fult sätt.


Men jag vet också några saker,att efter dessa saker jag tidigare gått igenom tillsammans med detta när det är över,så finns de INGET som kommer knäcka mig.INGET! 

Tvärtom....i detta hittar jag en styrka och vissa kommer bittert ångra sitt agerande,sina ord,sina åsikter.....livet går vidare och en del kommer få en del av sin egen skit i ryggen (inte av mig )


Jag har ett stort hjärta,mycket tålamod och massa empati ....men inte oändligt!!


Tills vidare så pysslar jag i lilla ettan,tvättar,städar,lagar mat,tar hand om de barn som bor här,håller kontakt med de utspridda ,fortsätter leta boende på många fronter,pysslar med mina pelargoner (och lite andra små projekt jag o Calle har för att ha nåt att göra ),strider för övriga barns rättigheter till sina föräldrar och mailar /ringer de jag behöver......



ANNONS
Tidigare månad - Senare månad

Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Min gästbok

Följ bloggen

Följ En dag i taget..... med Blogkeen
Följ En dag i taget..... med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se