Vi är många som varje dag försöker känna tacksamhet för att vi trots allt fick en dag till här på jorden<3

Vi andas ännu en dag och vaknade även idag.......

Vi vet hur fort det kan ändras och hur hårt ödet slår .Vi vet hur orättvist livet kan vara, hur skört livet är och hur fort saker kan ändras.

Vi har alla blivit medvetna om detta .Vi valde inte själva.

Vi måste nånstans trots detta fortsätta leva.

Vi är alla i olika fas i vår sorg,några i de mest djupa dalarna och några lite längre frampå vägen.

Jag försöker känna glädje varje dag .Det är inte lätt varje dag,långtifrån.Men jag försöker att fokusera positivt.

Som i en bok av Kay Pollak.Jag väljer glädje !

Även jag har pissiga tunga dar då allt tar emot.Men trots allt har jag ändå saker att glädjas åt.

Jag försöker att göra det,varje dag .Livet känns lite lättare då.Och jag blir lite mindre tungsint.

Sen släpper jag fram tårarna ibland när de kommer.Tårar av sorg,saknad,maktlöshet,frustration,trötthet och allt blandat hursomhelst.....gråter en stund.

Sen samlar jag ihop mig,går ut i livet igen och hör mantrat inom mig "Never give up"....

I en liten stödgrupp "Ensamföräldrar " har vi hittat styrka och stöd att orka.

Vi peppar varann,delar erfarenheter i stort och smått,bollar tankar.Vi som blev kvar. Vi som fick våra liv ändrade utan att vi ville.Som är mitt i livet med allt vad det innebär. Och som mitt i detta har barn att ta hand om. Stora barn. Små barn.Barn som förlorat en förälder. De har förlorat sin mamma eller pappa. Genom sjukdom eller olycka. Långsam död eller plötslig död. Bara att skriva orden BARN och DÖD i samma stycke känns helt fel.Det ÄR så himla fel och när man sen tänker in "aldrigheten " rinner tårarna.

Att de aldrig,aldrig....ALDRIG kommer få se sin mamma/pappa igen!

Det är svårt att ta in ,även för mig som vuxen.

Då är det är skönt med en grupp där alla FÖRSTÅR. Där vi alla delar liknande upplevelser. Vi kan alla sätta oss in i varandras känslor och ibland behöver man inte säga så mycket, förståelsen finns alldeles självklart. Vi chattar, delar upplevelser, tankar. Så lite eller mycket man vill. Några ses i verkligheten och det planeras semestrar ihop. Själv är jag inte så aktiv, men jag hittar styrka i gruppen bara av att läsa där,skriva ibland och framförallt,bara av att veta att ni finns där.

En underbar liten grupp människor i olika delar av landet.
Människor långt borta men ändå så nära i just detta.
Ikväll sänder jag en extra tanke till alla er kämpar som trots allt lever, skrattar, äter, läser läxor, slösurfar och bara är med era barn, som gör så gott vi / ni kan och orkar i detta...
Ni är guld värda och helt fantastiska varenda en!<3