är jag i vecka 23,jag har en rejäl mage och känner bebisen sparka därinne.Jag blir flåsig bara jag går i trappor,svullnar i benen på em /kvällarna och har grym foglossning emellanåt.

Om två veckor är det 7 år sen jag var i exakt samma situation ,även då var jag i v 23 med en liten flicka(visste jag dock inte då )som tyvärr dog i magen.Läkarna vet inte varför och det får vi aldrig veta .Jag fick en liten blödning och vid en kontroll på sjukhuset såg man inga hjärtljud .Jag fick föda fram henne ,en fin liten perfekt flicka .Helt färdig ,bara väldigt liten.Och död!

Om nån tror att man nånsin kommer över sånt så kan jag bara säga: det gör man inte !

Andra kanske gör,men inte jag.Inte än iallafall.Det gör ont !Och kommer göra länge.

Man lär sig leva med det,hantera det och acceptera men tiden läker inte alla sår.

Sorgen bleknar och minnena ändras ,man lär sig ta tillvara det man har,glädjas åt livet igen .

Hade den lilla bebisen fötts hade inte Calle funnits,märkligt hur allt blir ibland.

Ett liv utan Calle känns ju liksom helt otänkbart idag när det var så det blev.