En dag i taget.....

Alla inlägg den 6 januari 2013

Av Mamma Xaramia - 6 januari 2013 22:10

att få höra bakvägen att folk pratar.....som om jag inte visste det ?? ha ha ha 

Jag vet det alltför väl och väljer ibland att liksom provocera fram det bara för att så småningomk få höra .....sånt kommer ALLTID fram,tro mig,jag vet vem som snavckar och vad som sägs.....inte allt självklart men mycket....


Jag VET att det diskuterats om huruvida jag är normal,om jag inte borde sörja mer ,om jag inte inlett en ny relation väldigt hastigt inpå min mans död.

Svaret är nog : Skit i det ni !! Det är MITT liv!


Och som en klok vän sagt om mig när en sådan diskussion dykt upp: Vad ska hon vänta på ??

Precis! Vad ska jag vänta på ? Bättre tider ? Att det gått en viss tid efter makens död,då det är mer socialt accepterat att fortsätta leva ??

Ja ,jag blev kär,förlåt mig så himla mycket då !! Jag råkade visst bli det ! Så straffa mig då!

För vad ??!

Att jag fortfarande har förmågan att bli det? Att jag vågar  Att jag faktiskt är kapabel att älska fler ??

 




Häromdan var jag till kuratorn,första besöket på helt eget initiativ.
När jag blev fortsatt sjukskriven några veckor efter de allra första veckorna efter min makes död bad jag läkaren om en remiss till kuratorn,just för att slippa hamna i det bottenlösa hål jag en gång hamnade i efter förlusten av vår lilla *Thea*,och för att jag vet att den dan när jag mår riktigt riktigt pissdåligt kommer jag inte orka ta en ny kontakt så jag vill ha en etablerad sådan "ifall att " ,om nån förstår?

Nåja,vi pratade en massa ,jag fällde en tår....hon kollade hur jag sov,om jag hade nåt som helst framtidshopp och om jag tillåtit mig att sörja,bli ledsen,arg och allt annat som hör till.
Jag tror hon väntat sig en helt nedbruten ensamstående kvinna så hon blev nog lite överraskad.
Jag känner just nu inget egentligt behov av en kurator men ändå var det skönt att bolla tankar med henne,få bekräftat att jag inte är varken galen eller känslokall ,utan en ganska realistisk,praktiskt och handlingskraftig kvinna som genom min tidigare sorg hittat ett sätt att hantera detta.


Självklart saknar jag min man,men han finns inte kvar,och jag försöker minnas den tid vi fick och försöker lära mig nåt av allt detta på mitt alldeles egna sätt i min egen tro.

Barnen pratar om honom ibland,jag försöker svara så gott jag kan när de stunderna dyker upp.

Calle tittar ibland på kort på honom,han finns med oss varje dag men inte lika smärtsamt påtagligt som allra första tiden och jag grottar inte ner mig i sorgen och ältar(mer än nån gång ibland när jag verkligen känner att jag måste)

Skolan började i måndags,det är jättekul att vara tillbaks med full kapacitet igen,var ju lite si och så veckorna innan ju.....delvis pga sorgen,allt praktiskt att reda i och även pga en ny spirande kärlek jag var livrädd för i början.....och som gjorde mig väldigt ofokuserad  

 

Att få höra skitsnack och enbart dumma kommentarer från någon som inte borde bry sig känns mest sorgligt och patetiskt.

Men en dag hoppas jag att även Du kan inse att livet är här och nu och att man ibland måste våga leva sitt eget liv på sitt eget sätt för att bli lycklig!

Vad andra anser är inte så särskilt viktigt så länge det känns rätt i   

Presentation

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Min gästbok


Skapa flashcards