Hörde ambulanser nyss. Ont i magen men inte hjärtklappning.
Längtar efter Calle så jag är gråtfärdig. Att vara ifrån sitt/ sina barn är jobbigt även om jag vet att är i trygga händer och har haft det underbart. Men med allt elände, sjukdomar, våld, olyckor mm är det svårt att släppa ut sitt barn i världen.
Allt kan hända, på en sekund. . .
Att sen sitta i skolan och prata palliativ vård och obotlig cancer, gör kanske inte saken bättre?
Sen är jag lite bådeock, hönsmamma men ändå inte. Jag VILL att de ska bli trygga, självständiga individer och att Calle skulle följa med syrran till Turkiet, samtidigt som jag ( om jag är på den oroliga sidan en stund) knappt vill låta honom ens cykla med hjälm. Gäller ären de större barnen!
Vill ha dem nära men släppa iväg dem när de vill och är mogna. Vill inte hämma eller hindra dem pga MIN känsla liksom.
Nåja, i skolan pratas cancer och behandlingar och trots denna skitsjukdom som tar alldeles för många liv och gör det lite hursomhelst, plockar lite här o var. Grymt och helt utan att välja omsorgsfullt.
Vem fan som helst kan drabbas och det skrämmer nåt så enormt.

MEN trots allt detta lämnar jag Skolan med en glad förväntansfull känsla.
Föreläsaren berättade att tex leukemi hos barn dels är ganska ovanligt och dessutom numera har en relativt god prognos nuförtiden pga forskning och nya läkemedel.
Sånt känns bra i hjärtat. Att nånting nångång går åt rätt håll!

Och sen ska jag strax träffa min lilla solstråle- unge<3