som sagt....att vara varannanveckas-förälder är inte alltid lätt.

Man förväntas vara förlder heltid men har barnen på halvtid ,och mycket av deras vakna tid tillbringar de i skolan/på fritids.

Tack o lov funkar samarbetet med skolan och barnens pappa hyfsat ( i perioder )så man får veta lite vad som händer även de veckor som de inte är hos mig.

Fick JAG välja ( o va lite ego...) skulle jag vilja ha barnen här ALLTID,men barnen har rätt till sin pappa med!

Det handlar inte om min rätt här utan deras och oavsett vad jag anser om honom och tvärtom så har de rätt till båda sina föräldrar.

Vi sköter våra veckor så mycket vi kan själva,sen försöker vi delge varann vad som hänt,om det är nåt speciellt osv....

Nu i juletider är det MYCKET,div avslutningar,luciafirande,fika på dagis,Öppet Hus i skolan,vaccinering mot svininfluensa,dessutom mycket extrajobb för mig på jobbet.Isak spelar ju innebandy och har träningar och matcher.

Eddie skjuter ju luftgevär 1 ggn/vecka och medicinerar för ADD och ska gå på regelbundna kontroller så medicinen funkar och han ej får för mycket biverkningar.

Dessutom dagistider,skola,utedagar,sport,simskola,kalas för kusinen och annat som ska göras så det känns som det är fullt upp.....men kul med,tänk va tråkigt utan allt detta!

Ikväll blir det Idol på Tv,imorgon kalas för Alfred hos kusinen Vilja,vi andra går och ser Isaks match i sporthallen,sen ska jag jobba 15-21.15

Söndag jobbar jag 14-21.15,så då får familjen klara sig utan mig.....skönt tycker de he he....och bra pengar i plånboken blir det av söndagsjobb  

skrev jag detta inlägg.

Mår skit....

emellanåt,pendlar hysteriskt i humöret mellan glädje och förväntan inför tex julen och glädjen över att ha Calle ,och nattsvart förlamande sorg och bara gråter och är ARG!! På allt och alla!! Det värsta är ju att det pendlar så fort,så fort att man inte hinner med.Vet ibland inte vad som utlöser när det går neråt igen....

Nånstans inbillade jag mig att det skulle bli "bättre" ju längre tiden gick,när graviditeten var över o Calle fötts...men jag inser nu att detta går inte över!!
Det gör inte det nånsin va? Bara att försöka ta in o leva med!! men det är svårt och det gör ONT! Så förbannat jävla ont att ta in det ....att acceptera!

Vadå acceptera?? kommer aldrig acceptera att mitt barn dog!? Vill inte acceptera !!! Jag vill ha henne här*gråter* vill ha henne med de andra barnen.Vill inte sakna ett barn ALLTID!!

Hade kunnat ge vad som helst för att få se henne levande!!

Känns som att ingen riktigt förstår hur jag mår eller känner! Omgivningen verkar tycka att det borde va bättre nu,jag ser ut att må bra.

Ja ska ju vara glad som fått Calle.Självklart är jag glad för det!!!

MEN jag är ledsen inombords för Thea....nånstans saknas en liten bit av mitt hjärta !! Och det syns inte utanpå......

Tack alla ni som finns,särskilt ni andra  Änglaföräldrar som gått igenom samma sak som orkar se och lyssna,dela sorgen fullt ut......

........ett år har gått,en jobbigt omtumlande år på nåt sätt ....

som sagt,omgivningen verkar nu tro att allt är bättre,att det "gått över"....

det går inte över,men sorgen ändrar karaktär och man lär sig leva med den....varje dag.

Man lär sig för att man helt enkelt måste....

Visst har jag såna dagar fortfarande så som det kändes för exakt ett år sen,men i det stora hela mår jag /vi så mycket bättre.

Som sagt,har vi tagit oss igenom bland det svåraste man kan drabbas av så klarar vi allt  

Idag känns livet lättare,glädjen dominerar och vi har accepterat att det som skedde ...det skedde...även om det är hårt så måste vi försöka se på Livet som det är....och det ÄR verkligen underbart