När det verkligen gäller,var du än går ,så är det DÄR du är.

Vad du än gör ,så är det till slut faktiskt DET du gjorde.

Vad du än tänker just nu,så är det just precis DET som finns i dina tankar.

Vad som än hänt i ditt liv,så är det just DET som hände.

Den viktiga frågan är,hur ska du hantera detta ? Med andra ord: "Hur går du vidare"?

(ur boken Att leva ett liv-inte vinna ett krig av Anna Kåver )

Sinnesrobönen: De första raderna säger något mycket ,mycket viktigt,nåt som jag till o med kan ta till mig som inte ens tror på Gud....eller är troende

Gud,även om jag inte tror på HONOM så tror jag kanske på "nåt" så ordet Gud i detta får stå för det eller oss människor bara

Gud,ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden.

 

 

acceptera,acceptera,acceptera....man måste acceptera det som ÄR,man måste inse att det som sker det sker,det som är,det ÄR liksom...man kan inte ändra det men man kan ändra sin inställning till det.

Lika lite som jag kan påverka vädret imorgon kan jag tex påverka vissa andra saker både i dåtid och framtid.....och då måste jag acceptera dem.De saker som går att påverka ska man absolut försöka påverka om det är vad man vill,men de andra finns ingen anledning att gräma sig över,de går inte att påverka....that´s it!

Kopierar in ett tidigare inlägg från bloggen :

"Vi har haft det tufft och många gånger har vi varit mindre bra föräldrar,men vi är dom vi är och gör en del misstag på vägen.

Misstag som vi försöker vara ärliga med inför varann och barnen,misstag vi försöker rätta till,vi visar barnen att vi är mänskliga,vi gör fel,vi klarar inte allt ,vi orkar inte allt.....vi mår pissdåligt ibland liksom dom också gör....

När en hel familj drabbas av sorg/kris  är det som att ständigt gå på ett minfält,vem ska expodera härnäst?

Alla har sin sorg,sitt sätt att hantera den och alla är i olika faser oftast,det är skitjobbigt.....DESSUTOM ska man orka hantera vardagen,dagis, skola,  jobb, föräldramöten,tandläkartider, avslutningar på allt möjligt,trotsiga småbarn,tjuriga storbarn ,obstinata tonåringar,matlagning,handling,tvätt, jobbiga ex, ungarnas kompisar, grannar, utvecklingssamtal, fotbollsträningar, släktingar......you name it!

Allt detta ÄVEN dagar då man helst ville stanna i sängen under täcket och bara grina och inte träffa NÅN ,även de dagarna måste man orka....

Vi har gått igenom mer som "familj" på våra dryga 2 år tillsammans än många andra gör på ett helt liv känns det som....på gott och ont!

Det har inte varit lätt,det ÄR inte lätt,livet är inte lätt.....inte en dag är enkel egentligen... .

Jag är glad att vi är där vi är idag men jag skulle inte vilja göra om det om jag fick välja.....och jag hoppas att de allra flesta slipper gå igenom vad vi gjort "

Litet tillägg:

har väldigt svårt för när "nån annan" sitter o talar om hur jag ÄR!

Särskilt nån som inte ens känner mig!

Skulle kunna skriva massor om det men jag ids inte,jag ställer mig över det....låter det passera och avstår att sänka mig lika lågt!

Jag skriver utifrån mig själv och mina tankar istället för att kasta skiten på nån annan!

Jag är en person med mycket stort hjärta ,som försöker se det goda i allt,jag bryr mig om mina nära och kära,jag respekterar andra och att de tycker och tänker annorlunda än mig,MEN jag är jag ändå liksom !

Jag är inte bättre än nån annan,men heller inte sämre !

Jag påstår inte att jag alltid gör rätt eller är bättre än nån annan,men jag gör på mitt sätt och vem bestämmer om det är rätt eller fel?!

Jag ÄR jag ! Varken bättre eller sämre än nån annan!

Och det tar jag ingen skit för!!