jag nog ska starta en ny blogg,en under helt hemligt nick ,utan bilder alls och inte ge ut adressen till nån utan de som hittar den hittar den så att säga utan att veta vem jag är.Ett ställe där jag kan skriva av mig allt,ALLA jobbiga känslor och händelser utan att känna att jag lämnar ut nån.Känns ibland här som att jag håller inne med en massa just för att jag är osäker på vem som läser bloggen,de som känner mig privat???

På ett sätt känns det som att låta nån läsa ens innersta tankar i dagboken om jag skriver allt här.Samtidigt är det svårt att skrtiva nåt intressant utan att lämna ut sig....men jag vill verkligen inte att ALLA ska läsa ALLTING!!...

Så en ny blogg,helt hemlig får det bli.....troligen på ett annat forum!

Här kommer jag givetvis fortsätta blogga om Calle och lägga ut bilder

går till knäna på en del ,detta är på vår baksida.Min syrra,hennes barn o barnens kusin leker i snön.....och det snöar fortfarande

den här låten är bara så fin!

ett litet leende,även om det kan ta 10 bilder för att få 1 bra !!

jag gillar mat!

välling,gröt,potatis,palsternacka......

idag ska jag få smaka broccoli

länka till en låt som jag gillar

ur boken "Hugo har åkt på en solstråle upp...." skriven av Hugos mamma Mia www.momartens.se.

"Tja,jag vet inte...... men ibland undrar jag om andra verkligen ser vem jag är och om de förstår hur smärtan påverkar mig.

Jag undrar om de ens kan inse en bråkdel av den längtan som översvämmar mitt inre och nästan dränker mig varje sekund.Kan de förstå hur saknaden söndrar och sliter i hjärtat?

Klart de inte kan ,men jag önskar att de för en sekund kunde känna.Då skulle de kanske ana....Hur det vore att bära detta resten av livet- och ändå samtidigt leva.

Jag vill inte att andra ska lida,men om de bara kunde förstå......."

LÄS BOKEN!!!! Eller kika in på Mias sida !

Det är svårt att göra rätt

Om du säger till mig "Hur mår du?"

med sympati och medkänsla i din röst,

så svarar jag "Jag mår bra",

därför att prata om min förlust med dig idag

är alltför smärtsamt.

Om du träffar mig och inte nämner förlusten

som upptar mina tankar,

så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig,

eller är för rädd för att det du säger

ska göra mig ledsen.

Det är svårt att göra rätt. .......

Om du säger "Jag är ledsen för att ditt barn dog",

så blir det svårt för mig att svara.

Vad förväntar du att jag ska säga?

Jag vill säga "Jag är också ledsen!",

eller "Det är fruktansvärt!".

Jag vill skrika "Det är inte rättvist!"

Men jag gör det inte,

för jag vill inte bli upprörd idag.

Inte inför dig.

Så jag svarar "Tack".

Ett tack som betyder så mycket mer än så.

Det betyder tack för att du bryr dig.

Tack för att du försöker hjälpa.

Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.

Om du inte vet vad du ska säga till mig

så gör det ingenting.

Jag vet inte heller vad jag ska säga till dig.

Om du ser mig le eller skratta,

tro inte att jag glömt mitt barn för en stund.

Det har jag inte,

det kan jag inte,

och kommer aldrig att göra.

Säg att jag ser ut att må bra idag.

Jag kommer att förstå vad du menar.

Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader.

Om du träffar mig och tycker

jag ser upprörd eller ledsen ut,

så har du antagligen rätt.

Idag är det kanske en minnesdag för mig,

eller någon händelse har utlöst

en våg av sorg inne i mig.

Om du inte säger någonting

så tror jag att du inte bryr dig,

men om du skulle säga något,

kanske det gör allt värre.

Försök fråga mig om jag vill prata,

men bli inte förvånad om jag säger nej.

Det är svårt att göra rätt......

Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.

Jag behöver dina försök,

hur små eller banala du än tycker att de är.

Jag behöver dina tankar.

Jag behöver dina böner.

Jag behöver din kärlek.

Jag behöver din envishet.

Jag behöver allt detta,

men framförallt vill jag bli handlad som vanligt.

Som jag brukade bli, innan allt detta hände.

Men jag vet att det är omöjligt.

Den där obekymrade naiva personen

är borta för evigt,

och det sörjer jag också.

Det är svårt att göra rätt.....

(av Janne Morén)